Trädgårdsambassadören

För en tid sedan dök det upp en underbar bild i mitt Facebookflöde. Den visar en timmerstuga ute i skogen. Snön ligger på tak och granar, det ryker ur skorstenen och en vintrig sol skiner över stuga och snö. Det är precis som ett julkort härifrån i mina lappländska trakter. Översatt lyder texten ungefär så här: ”Det finns folk som vill ha ett stort hus, en snabb bil och massor med pengar. Andra vill ha en liten stuga i skogen, långt ifrån den sortens folk.” Vår gård långt ute i skogen foto&copyright Reginald Scholz Bilden fick följa med den inbjudan som jag och min husman gjorde till några andra livsstilslikasinnade husbehovsodlare som vi blivit bekanta med, till ett samtal om livet som omställare och självhushållare. Vi hade träffats förut för ett sådant samtal, i somras på gästhusets veranda. Den gången handlade temat om livsmatematik . Om egna och lånade pengar, om kostnader för att jobba eller leva, om tidsekonomi och potatisekonomi, om hushållning och resurser. 

Zigadenus , sa mamma längtansfullt. Det var då ett himla tjat om den där Zigadenus , tänkte jag. Fast namnet var ju lite kul att uttala. Grönlilja hette den visst på svenska. Fast det sade mig ingenting heller, ingen konkret växt uppenbarade sig visuellt för min inre blick. Det här utspelade sig i begynnelsen av min trädgårdsutveckling, när odlarfröet som mina föräldrar sått i mig precis hade börjat gro. Efter typ trettio års frövila. Min pappa hade dött och jag skulle hjälpa mamma med en del saker i trädgården. Och upptäckte till min häpnad att det här med trädgård var ju kul! Till mammas stora glädje förstås. Och för den som pluggat latin är vetenskapliga blomsternamn ingen match att lära sig. Sålunda lades Zigadenus in i minnesbanken. Dock utan vidhäftande bild. Tillsammans besökte vi växtmarknader och öppna trädgårdar. Och det var vid ett sådant besök som mötet skedde. Å, en Zigadenus , utbrast mamma hänfört. Å, äntligen får jag göra den där grönliljan

Det finns några riktiga tvärstoppsplantor i min trädgård. Sådana som förorsakar samma masskrock bland besökare som bilarna på Autobahn. Den vinröda slingerstormhatten är en sådan, liksom den pampiga purpurkvannen. Men frågan är om inte de svarta krolliljorna ställer till med de värsta folksamman­stöt­ningarna, under högljutt åhh-tutande. På höga stänglar dinglar turbanformade blommor i så mörkt purpurlila att de verkligen ser svarta ut. I alla fall för ögat. Det är en svårfotad primadonna. Efter åtskilliga misslyckade försök har jag insett att den enda chansen att få den extravaganta skönheten på bild är att fota den i skymningen. Ja, så mycket skymning som det nu blir här i lappmarken i augusti. I lappländskt nattljus blir fotona i alla fall rättvisande. Den svarta krolliljan är en utsökt raritet, och den blir verkligen inte sämre av att den är en norrländsk sådan. Länge föstes den ihop med den tristare bruna krolliljan tills den äntligen lyckades frigöra sig o

Knappt hade jag satt mig bekvämt tillrätta i min skrivarsoffa för att påbörja fortsättningen av berättelsen om de radikala odlarna i Akkatjärn, så gjorde han entré. En pojke som visade sig heta Hilmer. Jag hade ju mitt persongalleri klart sedan förut, så någon fiktiv Hilmer hade jag inte räknat med. Det hade tydligen han. Drömmen om en lärkskog i bordsmodell Hilmer betraktade mig först en stund med kritiskt granskande blick. Det var som om han funderade på om jag var värdig att avslöja några odlingshemligheter för, eller om det var bortkastad energi att försöka undervisa mig i odlingskonsten. Till slut hade han väl bestämt sig för att det var värt ett försök. Med en auktoritet som bara en tioårig gosse i Akkatjärn kan ha, förklarade han strängt för mig att min tidigare bok, Det som spirar ur snö, uppvisade en allvarlig brist. Eftersom den helt saknade ett barns perspektiv på odling.  - Jo, förstår du. Andra barn sysslar ju med lego. Eller bygger modelljä

I min gröna skolungdom pryade jag som reporter och skrev om ishockey. Journalist blev jag aldrig, men väl skribent och författare. Fokus byttes från cool hockey till frostrosor. Det var nog för att jag stött på en skolkompis och vårt prat hade väckt minnet av dribblingarna på skrivmaskinen, som nattens dröm förde mig tillbaka till tidningsredaktionen i det röda trähuset. Men nu var taket av glas, överallt stod lummiga växter och inte ett spår märktes av dåtidens cigarettdimmor. En neonskylt förkunnade att här huserade Växterbottens Foderblad. Jag befann mig på redaktionschefskan Betan Vegos kontor, som var beläget i en skrubb med trädgårdsredskap. Hon rensade just verbala ogräs i en text, men avbröt sig och lade krattan åt sidan. Hon hade ett uppdrag för mig. För enligt vad hon erfarit genomfördes nu ett hemligt omskolningsprogram för grönsaker, i syfte att förlänga deras insats i arbetslivet. Grönsakerna skulle tvingas att jobba längre innan de gick i kompost.