Kap 34 - Mina kommer på grön kvist (ur boken Att kunna känna doft av frostrosor)

Mina räknade en gång till. Kanske hade hon räknat fel? Nej, det stämde. Deras utgifter för matinköp hade mer än halverats. Tack vare odlingarna behövde de nu knappt köpa någon mat alls. Kött och fisk bytte de till sig mot grön­saker. Ägg fick de av hönsen på gården.

Hon funderade lite på vad det egentligen var som de behövde handla. Smör och olja. Mjölk, fil och ost. Socker och salt. Soja, och ättika till alla inläggningar. Exotiskt växande kryddor som peppar, stjärnanis och kardemumma. Och kaffe förstås. Säd till brödbaken köpte de säckvis från en ekobonde.

Ibland köpte de pasta och ris men det var numera sällan de åt sådant. Toapapper och tandkräm tillhörde det nöd­vändiga, liksom lite andra hygienartiklar. Och så pop­corn. Favorit­snackset, bortsett från chipsen från chipseriet förstås.

I stan hade de shoppat ofta och oöverlagt. Här handlade de genomtänkt och utifrån sina verkliga behov. Det var ett helt annat tänkande.

Även boendekostnaderna hade sjunkit drastiskt. De var nu nästan obefintliga. Ingen hyra för en lägenhet som i Skott­land, inga lån på huset, alltså ingen skuld. Elen producerades på gården, och ved till uppvärmning på vintern växte i skogen runt Bränna. De hade eget vatten från borrad brunn. Och minsta möjliga sophämtningsabonnemang. Jo, en liten kostnad för försäk­ring av stugan tillkom.

Visst, deras inkomster hade också minskat. Men skillnaden var ju att här i Akkatjärn behövde de inte tjäna så mycket för att finansiera sina liv. Och det man odlar själv behöver man inte köpa för pengar som man inte har. De sparade i sin egen trädgårdsbank, och såg utdelningen växa i ärtor och potatis. Istället för att, som de flesta andra, låna på skörden innan man ens hade sått, och utan att veta om skörden skulle bli god eller om allt skulle slå fel.

Mina kände sig fri. Det gav henne egenmakt att odla sin egen mat. Att få äta giftfria, riktigt ekoreko grönsaker som bara transporterats några få meter, och som var så färska att det var en helt annan produkt än det som såldes som tomater, lök och kål i affärerna i stan. Så länge de hade levt i stan hade de också varit tvungna att nöja sig med dessa så kallade grönsaker. Men nu var de närmast självförsörjande och otroligt rika. De hade verkligen kommit på grön kvist, och kunde redan skörda frukten av sina livsval. 

Mina stängde bokföringsprogrammet och slog av datorn. Apropå grönsaker, så var det hög tid att börja med lunchen. Idag skulle hennes gamla studiekompis från Alnarp, Jossan, äntligen för första gången komma på besök, med sin man Krister och två små söner. Det skulle bli så kul att ses igen, det var ju evigheter sedan sist.

En grönsakskokelimok med suovas skulle det bli. Hon skulle hämta några späda purjolökar, zucchini och socker­ärter i trädgården. Fräsa det med suovasen, och vitlöken från förra året, som fortfarande var hur fin som helst, liksom fjolårspotatisen som ännu höll sig bra i källaren trots att det nu var juli. Hon tänkte göra klyftor av 'Blå Kongo' och 'Finsk Mandel' och steka dem i ugn. Blå potatis gjorde för­hoppningsvis intryck på små stadspojkar. Hoppades hon i alla fall.