En trädgårdsvallfärd, andra slutsatsen: människan

Men trädgårdar formas också av människor, och deras passioner, kunskap och idéer. De speglar sin skapare, och relationen mellan människa och trädgård är kännbar. Hos Ros-Eva och Tomat-Åke som själva kunde presentera sina verk märktes kopplingen förstås tydligt. Men också på andra ställen svävade fortfarande skaparens ande över platsen, som på Norrvikens trädgårdar där Rudolf Abelins närvaro dröjde kvar, liksom Karl Foerster i sin trädgård.

På Karlfeldtsgården var det efterträdaren Gunbritt som förmedlade Karlfeldts kärlek till Sångs till oss. Liksom Marianne Foerster har hon ärvt en trädgård från dess skapare, med både ett ansvar att förvalta arvet men samtidigt ett behov av att sätta ett eget personligt avtryck och därmed göra trädgården också till sin. Trädgårdar som förmedlar detta innerliga förhållande till människan gör starkt intryck.

För min egen del lär mig detta att man måste våga gräva ner en stor del av sig själv i trädgården, trots medvetenheten om att man en dag också måste lämna den. Mina val av växter och utformning av trädgårdens innehåll uttrycker vem jag är. Noga med färg och form, kontrast mellan vilt och strukturerat, rosintresse, självförsörjande, ekologisk, en tydlig lappländsk touch. Det är jag och det är min trädgård, och det ska synas. Trädgårdsskapande kräver alltid en modig visionär, för nog har det både funnits dem som såväl idiot- som helgonförklarat Abelin och Lars Krantz...