En trädgårdsvallfärd, etapp 12: Wilhelmshöhe i Kassel

Hemresan har börjat, men vi har många planerade stopp på vägen. Vi börjar i Kassel, med Park Wilhelmshöhe. Själva slottet är gigantiskt, och dessutom beläget på en bergssluttning med utsikt ner mot staden. Inte bara det – en milslång siktaxel löper från den jättelika Herkulesstatyn högst uppe på berget genom slottet rätt ner i staden. Nivåskillnaden är 314 meter... En sanslös vy!

Eftersom hela parken omfattar 2,4 km² (!) inriktar vi oss snabbt på delen kring slottet. Wilhemshöhe är framför allt en engelsk landskapspark, med slingrande gångvägar över mjuka kullar; åar, vattenfall, fontäner och sjöar; tempel, ruiner och statyer; och grupper av majestätiska träd kombinerat med buskar, alla med olika karaktärer och färger. Soliga öppna ytor med gräsmattor avlöses av dungar med silat ljus genom bladverket.

Det är otroligt vackert, särskilt nu när höstfärgerna förvandlar skogen. Gyllengult och brons i kontrast till benvedens knallrosa och lönnarnas blodröda, medan stillsamma granar i mörkgrönt bildar fond till sina färgstarka kamrater. Rätt mycket folk vandrar omkring i parken, men det är ändå rofyllt. Trots att slottet är så enormt, är det ofta skickligt dolt till en del så att man sällan ser hela men anar storleken.

Parken innehåller även en rosensamling med över 1.000 rosor, främst samlade på och omkring Rosenön, och är grupperade efter arter. En blandad rosenrabatt närmast sjön blommar fortfarande i milda, rosa toner. Här finns rosor som är mäktiga som träd! En tant undrar försynt vad jag egentligen tittar på, där jag står och gnider blad och sedan luktar på fingrarna. Jag berättar att vissa rosor har doftkörtlar på blad och nypon. Ibland luktar det äpple!

Jag ångrar att jag inte köpte häftet med en förteckning över alla växter i parken, för ute i planteringarna finns bara skyltar med nummer. Och min lilla behändiga trädbok i fickformat har jag givetvis i bilen. Tja, då får man inrikta sig på att bara njuta av okända skönheter.

Och njuter gör vi. Har knappt lust att åka därifrån, men till slut orkar vi inte traska längre och vi har flera timmars bilkörning kvar till nästa ställe. Så vi lämnar Wilhelmshöhe. Men som tur är har min husman och personlige fotograf varit flitig med kameran, och de bilderna hjälper mig att minnas långt efter besöket.