En trädgårdsvallfärd, etapp 21: Vadstena

Lämpligt nog är vårt näst sista stopp på denna vallfärd Vadstena, den Heliga Birgittas stad vid Vättern och en alldeles äkta vallfartsort. Ända sedan 1300-talet har pilgrimer färdats hit. Vi tråcklar oss fram längs de trånga gatorna till parkeringen utanför Birgittasystrarnas gästhem. Som alltid blir det ett kärt återseende med dem som varit mina storasystrar sedan jag var här som postulant.

Efter mässan på söndagen går vi en sväng till den mäktiga Blåkyrkan, som har den Heliga Birgitta själv som arkitekt. Den kyrkan ägs numera av Svenska kyrkan, men skrinet med kvarlevor av Birgitta, hennes dotter Katarina och några helgon till har överlevt reformationen och står kvar, och inför det tillbringar vi en stund innan vi går genom örtagården.

Rosorna som var nyplanterade för något år sedan har vuxit, och jag letar efter valnötter, men glömmer bort att plocka kastanjer. Mycket är utblommat och skyltarna stämmer inte med växterna. Över staketet väller en klematis med rufsiga fröställningar. På våren blommar här klosterliljor i tusental.

Utanför gästhemmet kontrollerar vi den gamla vinstocken som vi beskar och rensade från gamla löv förra året eftersom den fått mjöldagg. Den ser bättre ut i år, vilket gläder oss. Kanske är det egentligen dags att byta ut den, för den är troligen planterad vid systrarnas återkomst till Vadstena 1935 efter reformationens landsförvisning. Men den är en symbol för ”den nya vingården” som de birgittinska klostren skulle utgöra och därför svår att göra sig av med... Återkomsten var förresten olaglig, fram till 1952 gällde klosterförbud i Sverige!

Heliga Birgitta är inte direkt känd som någon medeltida trädgårdsguru, men hon använder sig faktiskt ofta av vardagliga bilder hämtade från trädgården när hon ska beskriva de himmelska budskap hon får i sina uppenbarelser.

Jungfru Maria liknas t.ex. vid en trädgårdsmästare, som när han ser att ett oväder väntar, genast skyndar ut för att binda fast och stötta växterna, så att örterna och träden inte ska brytas sönder av vinden och ryckas upp med rötterna. På samma sätt hjälper Maria människorna med sina böner.

Birgitta beskriver också ympning, hon förespråkar lokalt odlade örter i matlagningen och bestämmer att nunnorna ska kunna vandra i örtagården för att hämta frisk luft. Något som var lättare på medeltiden när klostrets ägor var stora, idag har systrarna bara en frimärksstor trädgård inom klausuren (den privata delen av klostret) – inte mycket att promenera runt i.

Nästa dag är det kokningsdags. "Lillsyrran", d.v.s. jag, ska nämligen lära syster Anna och moder Karin hur man kokar salvor och gör cerat. Vi skrider till verket med stor entusiasm och har himla trevligt. Syster Anna har odlat ringblommor och förberett en ringblomsolja, och av den blir det både cerat med apelsinsmak och hudsalva med lavendeldoft respektive skogsdoft.

Nu ska de testas på övriga syrror och andra utvalda. Klostrets nya framtidsnisch? Vinodling är ju tyvärr inget att satsa på i det här landet. Jag överlämnar boken om klosterprodukter som jag köpte i Aachen, som inspiration och vägledning för systrarna. På kvällen visar vi bilder från Lappland och från resan med vår medhavda datakanon, vilket uppskattas storligen.

 Nyfiken på Birgittasystrarna och vill hälsa på? Läs mer här: https://birgittaskloster.se/

"Ty liksom den lilla kvisten, om den ympas på en torr stam, kommer stammen att grönska, så bör du genom min nåd grönska och bära frukt." Kristus talar till den Heliga Birgitta (Rev. I:20)