En trädgårdsvallfärd, fjärde slutsatsen: helheten

Men detaljer kan inte ensamma lyfta en trädgård och göra den minnesvärd. Endast om det finns en samklang mellan platsen och människan, detaljerna och helheten, blir trädgården verkligen en spegel av det himmelska. Endast om detaljerna underordnar sig helheten, helheten förmår att lyfta fram detaljerna och om människan tar hänsyn till platsen, blir trädgården ett mästerverk.

Det är växterna som väver ihop denna balansakt till en praktfull gobeläng. Välvalda växter som passar till syftet. Må det sedan vara pampiga solitärträd i en landskapspark, dussinet sorter av flox och astrar hos Karl Foerster, eller ätbara växter med estetiska kvaliteter som i Gunnebo.

Den sistnämnda speglar också en annan sida av helhetssynen genom att servera trädgårdens nyttigheter i restaurangen. Här lever man som man lär, med en filosofi och ett budskap som genomsyrar allt, från odlingsbäddar till det som kommer på tallriken. Det gäller att vara trogen sin idé i allt, litet som stort. Då först blir det också sant och äkta, och det man säger blir trovärdigt. Själv slutar jag aldrig att förvånas över örtprofetissor som, efter avslutad rundvandring i örtagården och en lång predikan om växternas doft och välgörande effekter, tänder en cigarett...

Visst kan man ha sina idoler och förebilder bland trädgårdsskapare, och att hämta intryck och stjäla vissa praktiska lösningar är förstås fullt tillåtet, men att enbart försöka imitera de stora mästarna är sällan lyckat. Att just ha en egen idé, en övergripande vision, hjälper till att forma en övertygande helhet. Har man det, inleds man inte så lätt i frestelse att stapla blå klot på varandra, eller vad som nu är modernt och inne för tillfället, om inte blå klot passar perfekt med trädgårdens profil. Att kunna välja bort sådant som inte hör till är en svår konst, och kräver genomtänkta beslut. Men som alla goda dygder kan förmågan övas, om man bara ger sig själv några sekunders betänketid innan lömska frestelser i form av ”måste-ha-växten” hamnar i kundvagnen...

Tiden är även en viktig aspekt för helheten. Det inser man om inte annat när man betraktar foton av Rudolf Abelin eller Karl Foerster i sina nyanlagda trädgårdar. Närmare 100 år senare ser trädgården annorlunda ut. Träden har vuxit upp, proportionerna har ändrats. Omgivningen kanske har förändrats och påverkar trädgården på ett sätt som man inte visste då. Utsikten är kanske inte längre den samma, som på Sanssouci. Ändå kan man ana att vissa trädgårdsskapare haft en enastående blick för hur trädgården skulle te sig i moget skick. Kanske skulle vi också planera trädgården mindre för ögonblicket och mera för evigheten?! Mindre slit och släng, mera långsiktigt?

En annan aspekt av trädgårdar med ett långt liv bakom sig är förstås ”problemet” med skötsel och omvårdnad. Vi besökte såväl offentliga som privata trädgårdsrum, stora som små, med mycket olika förutsättningar till sitt förfogande. Trots det är det inte resurserna som är avgörande för intrycket. Förvånansvärt många trädgårdar är gratis att besöka, och Göteborgs Botaniska och Sanssouci ber helt ödmjukt om en frivillig entré. Perfekt trimmade trädgårdar innehåller inte mera själ än bohemiska, utan kanske till och med tvärtom. Precis som alla perfektionister är de ganska tråkiga att umgås med. Oranienbaum var en enastående imponerande rekonstruktion, men hade dessvärre också upplevts som ganska livlös, om det inte hade varit för de oppositionella mullvadarna... Ett visst inslag av bångstyrighet och vildhet kan alltså vara befrämjande för en själfylld trädgård...