En trädgårdsvallfärd, konklusion

Så mitt svar på frågan om vad som kännetecknar trädgårdar som förmedlar en fläkt från paradiset är alltså ett unikt samspel mellan plats och människa, detaljer och helhet. En växelverkan mellan dessa motsatser, där spänningen faktiskt leder till harmoni och balans. Det är som att alla inslag i trädgården; vatten, blommor, frukter, träd, byggnadskonstruktioner; kommunicerar med varandra på samma språk. Ett språk som är genomsyrat av enkelhet och trovärdighet. Man lyssnar, och blir förundrad, förtrollad, förförd. Det är som att få möta ett helgon i verkligheten - det är mötet med en karisma man aldrig glömmer.

Dessa trädgårdar nöjer sig inte med att vara dåliga kopior av någon annan. De försöker inte vara något annat än de är. De uppmuntrar oss att följa vår egen alldeles personliga vision när vi leker med skapelsen, gräver och planterar. De inspirerar och utmanar oss att också göra en unik trädgård också av den plats på jorden som vi själva har fått till skänks, och se till att den utvecklas efter just sina anlag. Fröet finns redan där. Att det också växer upp till en kraftfull planta är vår sak att se till. Det är väl som med barn, de kanske har talang för fotboll, matte eller pianospel, och man kan locka fram, bekräfta och stödja denna begåvning – eller tvinga på dem sina egna studie- eller yrkesval, planer och drömmar.

I stället för att missnöjt önska oss havsutsikt i stället för skog, jättepark i stället för radhustomt, och rododendron i stället för rosor, uppmanas vi till att betrakta platsen med nya ögon som ser möjligheter i stället för hinder. Landskapsparkernas store mästare Lancelot Brown fick smeknamnet "Capability" för hans enastående förmåga att alltid se platsens slumrande potential.

För min egen del var det först när jag kunde se förbi vårt hus ockragula plåtfasad och förhålla mig konstruktivt till den genom att anpassa växtvalet till färg och form som samspelade med den förutsättningen, som jag hittade ett lyckat koncept och blev nöjd med resultatet. Trots att huset förblev gult...

Dessa paradisiska förebilder hjälper oss helt enkelt att odla lyckan i förnöjsamheten. De visar oss hur människa och trädgård under sitt liv tillsammans har vuxit ihop till en harmonisk enhet - men inte utan kamp. Konflikter mellan motstridiga viljor har oftast ändå slutat i försoning, i ömsesidig respekt och tolerans.

Trädgården har fått underordna sig människans planer och påhitt, åtminstone för en tid. Och människan har tvingats acceptera platsens förutsättningar, åtminstone till en del.

Det är precis som ett gammalt äkta par, som har lovat att vara varandra trogna; i regn och i solsken, vid skadeangrepp och överväldigande blomning, under den spirande våren och den vissnande hösten; i alla sina livsdagar. Så har trädgården blivit till ett vårdtecken på sann, äkta, innerlig, gudomlig kärlek. Och tillsammans viskar de lågmält fram ett gemensamt budskap om hemligheten bakom denna paradisiska trädgård för oss som vill lyssna:

Det är nämligen så, att Adam och Eva till slut har accepterat sin lustgård så som den är, med dess begränsningar och glädjeämnen. Men inte bara det. De har dessutom lyckats vända begränsningen till en välsignelse. Genom egen dyrköpt erfarenhet har de ju lärt sig att det inte är alla träd som ger hälsosam frukt, även om den ser vacker ut. I stället har de anlagt en sittplats under Kunskapens Träd, som med sitt skira bladverk skänker skön och svalkande skugga under härliga lata middagar med släkt och vänner. Där sitter de nu - och de är sååå lyckliga...