Trädgårdsambassadören

Mina räknade en gång till. Kanske hade hon räknat fel? Nej, det stämde. Deras utgifter för matinköp hade mer än halverats. Tack vare odlingarna behövde de nu knappt köpa någon mat alls. Kött och fisk bytte de till sig mot grön­saker. Ägg fick de av hönsen på gården. Hon funderade lite på vad det egentligen var som de behövde handla. Smör och olja. Mjölk, fil och ost. Socker och salt. Soja, och ättika till alla inläggningar. Exotiskt växande kryddor som peppar, stjärnanis och kardemumma. Och kaffe förstås. Säd till brödbaken köpte de säckvis från en ekobonde. Ibland köpte de pasta och ris men det var numera sällan de åt sådant. Toapapper och tandkräm tillhörde det nöd­vändiga, liksom lite andra hygienartiklar. Och så pop­corn. Favorit­snackset, bortsett från chipsen från chipseriet förstås. I stan hade de shoppat ofta och oöverlagt. Här handlade de genomtänkt och utifrån sina verkliga behov. Det var ett helt annat tänkande. Även boendekostnaderna hade ...

Aldrig hade jag väl trott att jag skulle sakna ärter. För hur kul är ärter? Små illgröna tallriksterrorister som man jagar utan framgång, och när man äntligen har lyckats få upp några på gaffeln så trillar minst hälften genast av igen på vägen till munnen. Skadeglatt fnissande.   Ett ärtigt gäng frön Och smaken. När man biter sönder det knapriga skalet så väller en mjölig substans ut. Torr och i värsta fall aningen besk. Nä, fy sjutton för ärter! Okej då, sockerärtsskidor direkt från plantan går an. Krispiga och fräscha kan även jag lockas till köksträdgården för att nalla lite. Men i vintras hände det alltså, det som kommer att gå till historien som "Ärtundret i Norrbyberg". Morotsskörden hade inte varit så bra. Rovor hade vi helt glömt att så, så det fanns heller inget att skörda. Så när jag letade i frysen efter annat ätbart upptäckte jag plötsligt att vi inte heller hade frusit in några ärter. Två ynka påsar var allt jag hittade, och det blev ju inte...

Här fortsätter artikeln om mitt Aconitek, min stormhattssamling.  Aconitum kusnezoffii, styvstormhatt foto&copyright Mariana Mattsson En stadig & en lutande Aconitum kusnezoffii , styvstormhatt, är en stadig sak med ursprung från Kamtjatka. Den rödtonade stjälken är liksom ledad - riktigt snyggt. Ingen bjässe, omkring 120-140 cm. Hjälmarna är tämligen tätt samlade som en klase. Aconitum arcuatum, bågstormhatt Foto&copyright Reginald Scholz I motsats till denna så växer Aconitum arcuatum lite utbrett, precis som det svenska namnet bågstormhatt också beskriver. Den passar därför bland robusta buskar som den kan luta sig mot och väva in sig i. Ändå är den inte vek. Stjälkarna är vackert rödtonade, hjälmarna blålila. Hör till de lite lägre, ca 80 cm.   Aconitum Lappland Jätte foto&copyright Mariana Mattsson En gigant, en dvärg och en klängig typ En dag fanns den bara där. Den växte. Och växte. Och växte. När vanlig...

Vad vore våra trädgårdar utan stormhattar, denna oumbärliga perenn och ståtliga sensommarblommare? Men den som trodde att stormhattar alltid är blå, får nu chansen att vidga vyerna. I min trädgård huserar omkring tjugo olika stormhattar med skilda karaktärer. Här presenterar jag mitt stormhattsgalleri. * Aconitum anthora, gul stormhatt Foto&copyright Reginald Scholz Stormhatten är likt en prydlig herreman som med en naturlig charm och hövligt uppträdande gör honom lämplig för såväl otämjda vildmarksträdgårdar som formella rosenparker. Han bildar en stilig kombo med kvanne, flox, älggräs, stjärnflocka, prydnadsgräs, ormbunkar och rallarrosor, och han är tillsammans med den lika rakryggade riddarsporren rosens ständige kavaljer. Att stormhattar bara skulle vara blå - glöm det. Färgvariationen är betydligt större än så. Det finns rosa, vita, gula, vinröda och blåvita arter och sorter. Man räknar med mer än 300 arter. De är hemma­hörande på norra halvklotet...

Förmodligen hade jag ätit något olämpligt, kanske var det surkålen som sysselsatte magen hela natten, eftersom jag sov så oroligt. I alla fall fann jag mig själv i drömmen plötsligt stående i en radiostudio där Lennart Swahn, salig i åminnelse, tittade på mig och sa: - Ämnet har vi fått från en läsare av den utmärkta tidskriften Hemträdgården, och det lyder så här: "Så kom det sig att jag förvandlades till The Grumpy Gardener". Varsågod, en minut från och med nu. Hoppsan. Jag hade visst landat i inspelningen av På minuten. Jag hickade till men fann mig raskt och hasplade ur mig följande: - Det var bestämt när jag öppnade dagens första trädgårdstidning och läste det femtioelfte reportaget om Piet Oudolfs magiska trädgårdsdesign som jag förvandlades till The Grumpy Gardener. Jag slog blaskan i bordet och tänkte: "En enda prärieinspirerad trädgård till och jag kräks! Ge mig äntligen en tuff fjällängsplantering istället!". Men så öppn...

"Det var en gång en potatis. Den hette Ralf. Ralf levde med sina kompisar på vintern i en fin, mörk och sval källare. Där drömde Ralf om sommaren, när han skulle växa på ett riktigt potatisland tillsammans med sina vänner. I färsk luft, frisk jord och i strålande sol. Ibland uppfriskad av ett svalkande regn. Bonden skulle komma och se till att potatisen hade det bra, han skulle kupa dem två gånger och skulle lägga färskt gräsklipp mellan plantorna.    När Ralf berättade för sina kompisar om dessa drömmar, så tittade de ledsna på honom. Hans flickvän Siglinde skällde ut honom och sa: "Ralf, va korkad du är! Vet du inte att det bara finns kapitalistiska potatisar? Ingen kommer och sätter oss i jorden för att vi ska ha det bra. Kapitalistiska potatisar planteras för att människor ska tjäna pengar på oss, inte för att vi ska ha en fin sommar.    För oss är livet inte en solsemester i potatislandet. Det kommer stora maskiner som planterar oss på jättest...