Trädgårdsambassadören

Att möta ett Eden redan här på jorden är en nåd att stilla bedja om. Vi har fått göra det, och hoppas att Du också har inspirerats att göra en vallfärd till himmelska trädgårdar. Börja i Din egen...  

Så mitt svar på frågan om vad som kännetecknar trädgårdar som förmedlar en fläkt från paradiset är alltså ett unikt samspel mellan plats och människa, detaljer och helhet. En växelverkan mellan dessa motsatser, där spänningen faktiskt leder till harmoni och balans. Det är som att alla inslag i trädgården; vatten, blommor, frukter, träd, byggnadskonstruktioner; kommunicerar med varandra på samma språk. Ett språk som är genomsyrat av enkelhet och trovärdighet. Man lyssnar, och blir förundrad, förtrollad, förförd. Det är som att få möta ett helgon i verkligheten - det är mötet med en karisma man aldrig glömmer. Dessa trädgårdar nöjer sig inte med att vara dåliga kopior av någon annan. De försöker inte vara något annat än de är. De uppmuntrar oss att följa vår egen alldeles personliga vision när vi leker med skapelsen, gräver och planterar. De inspirerar och utmanar oss att också göra en unik trädgård också av den plats på jorden som vi själva har fått till skänks, och se till att den ut...

Men detaljer kan inte ensamma lyfta en trädgård och göra den minnesvärd. Endast om det finns en samklang mellan platsen och människan, detaljerna och helheten, blir trädgården verkligen en spegel av det himmelska. Endast om detaljerna underordnar sig helheten, helheten förmår att lyfta fram detaljerna och om människan tar hänsyn till platsen, blir trädgården ett mästerverk. Det är växterna som väver ihop denna balansakt till en praktfull gobeläng. Välvalda växter som passar till syftet. Må det sedan vara pampiga solitärträd i en landskapspark, dussinet sorter av flox och astrar hos Karl Foerster, eller ätbara växter med estetiska kvaliteter som i Gunnebo. Den sistnämnda speglar också en annan sida av helhetssynen genom att servera trädgårdens nyttigheter i restaurangen. Här lever man som man lär, med en filosofi och ett budskap som genomsyrar allt, från odlingsbäddar till det som kommer på tallriken. Det gäller att vara trogen sin idé i allt, litet som stort. Då först blir det ock...

Några detaljer har etsat sig fast på näthinnan. Spegeldammen som möter horisonten i Norrvikens trädgårdar i etapp 7. Vigselringsdammen i Trädgårdsföreningen i Göteborg (bild nedan), och rundlarna med lavendel och verbena på Fredriksdal i etapp 8.  Det gotiskt uppåtsträvande timmerstaketet i Rosenlunds rosarium (bild nedan), och de rostiga klätterparaplyställningarna i Wij Trädgårdar i etapp 22. Det som förenar dem är att de är välvalda och utsökta i all sin enkelhet. Några detaljer är också rörande, fyllda av symbolik. Som Karl Foersters gamla nötta skor, i vilka fetknoppar planterats som ett uttryck för trädgården verkligen fyllde hans liv på alla sätt till bristningsgränsen.    Eller vattnet som strömmade ner över porslinsskärvorna från det förlista fartyget Ostindiefararen Götheborg i ”Den sjunkna trädgården” i Trädgårdsföreningen, som en påminnelse om de vågor som en gång skvalpade över dem på havets botten. Detaljer kan vara det som gör trädgården inbjudand...

Men trädgårdar formas också av människor, och deras passioner, kunskap och idéer. De speglar sin skapare, och relationen mellan människa och trädgård är kännbar. Hos Ros-Eva och Tomat-Åke som själva kunde presentera sina verk märktes kopplingen förstås tydligt. Men också på andra ställen svävade fortfarande skaparens ande över platsen, som på Norrvikens trädgårdar där Rudolf Abelins närvaro dröjde kvar, liksom Karl Foerster i sin trädgård. På Karlfeldtsgården var det efterträdaren Gunbritt som förmedlade Karlfeldts kärlek till Sångs till oss. Liksom Marianne Foerster har hon ärvt en trädgård från dess skapare, med både ett ansvar att förvalta arvet men samtidigt ett behov av att sätta ett eget personligt avtryck och därmed göra trädgården också till sin. Trädgårdar som förmedlar detta innerliga förhållande till människan gör starkt intryck. För min egen del lär mig detta att man måste våga gräva ner en stor del av sig själv i trädgården, trots medvetenheten om att man en dag också...

Trädgårdar som skickligt kommunicerar med sin omgivning, som tar hänsyn till ”Genius loci”, platsens egen ande, som inte bara underordnar sig utan också använder sig av de givna förutsättningarna till sin egen fördel, får en själ och utstrålning som man som besökare tydligt känner och starkt påverkas av. Det märktes i Norrvikens trädgårdar, Wilhelmshöhe, Wörlitzer Anlagen och Karl Foersters trädgård, och jag tror att det i framtiden också kommer att finnas i Wij Trädgårdar. Vad vill den här platsen vara, vad har den för inneboende möjligheter, är frågor som leder till en respektfull och varsam hantering av det stycke jord man vill omforma efter sina idéer. Samtliga trädgårdars skapare har också de en gång i tiden stått framför en ”tom” yta eller ett stycke natur, och funderat över hur de bäst skulle utnyttja platsen för sitt syfte. Det är så lätt att bara sätta igång och gräva, ställa en kruka här och en buske där, och shoppa en massa växter utan att ha tänkt efter vad man vill åsta...

Går igenom mängder av bilder, och inser då om inte förr hur enormt mycket vi har hunnit se och uppleva under denna resa. Det tar tid att bearbeta och smälta alla intryck. Ibland känns det som om de bara har staplats ovanpå varandra i väntan på individuell behandling. Bilderna blir ett stöd att sortera upp dem igen, precis som de spridda dagboksanteckningarna. Men några trädgårdsupplevelser är starkare än andra, framstår tydligare och klarare , utan bilder som hjälpmedel. En äkta vallfärd ska ju också leda till reflexion och omprövning, så också denna. Vad är det då som kännetecknar de trädgårdar gjort bestående intryck? Vad lär det mig om konsten att skapa en trädgård som har en tydlig själ? Hur kan jag tolka eller översätta dessa mästerverk till mitt eget trädgårdsspråk? Mina meditationer kring dessa frågor leder fram till att jag hittar några gemensamma drag, som också kommer att hjälpa mig i mitt eget trädgårdsgestaltande framöver.

Efter en övernattning hos fader Conny i Sundsvall (vi hinner titta på den omstridda altartavlan i nya kyrkan) anträder vi sista etappen. På eftermiddagen är vi hemma igen efter fyra veckor och flera hundra mil. Det är verkligen inte bara katten som är glad att vi är hemma igen! Vi är förvånade över allt som fortfarande blommar, trots att vi nu är framme vid mitten av oktober. Flox, storklocka, veronika, ringblommor, klematis – ja, i krukorna blommar till och med luktärter! Det ser nästan ut som när vi åkte en månad tidigare, förutom att träden har fällt nästan alla sina löv. Nu återstår det bara att städa bort det sista som vi inte hann innan resan, gräva upp purjolöken, samt skörda och äta upp grönkålen. Och att njuta av lugnet, den fantastiska tystnaden och vänta på snön. Bil ska vi inte åka på ett tag, det är säkert!  

Slutet närmar sig, i alla fall denna resa. Vi gör en avstickare till Ockelbo och Wij Trädgårdar som blir sista anhalten på trädgårdsvallfärden. Men här är det mesta igenbommat för säsongen, tjärnen är tömd på vatten och butiken liksom restaurangen är stängd. Fast vi kan ändå vandra runt i ensamhet och vädret är fint. Gräsen glittrar i höstsolen och träribborna i spaljéerna kastar vackra skuggor på gruset. Sist vi var här var Skogens trädgård och Tallallén nyplanterad. Allt har vuxit på sig rejält sedan dess. För att inte tala om Rosenträdgården, jösses vad rosorna har växt! Nu får man nästan tränga sig fram och huka sig för att komma förbi, och hoppas att inte någon taggig madam hugger tag i en. Klematisarna svingar sig upp i klätterparaplyerna, och mitt bland rosorna står ett kul konstverk, det ser ut som en gammaldags golvlampa med glasskärm i stället för av tyg. Rostiga rosor dekorerar en gråpatinerad vägg. Det är den enda rosrost som finns här... En klar fördel med kalla vintrar. ...

Lämpligt nog är vårt näst sista stopp på denna vallfärd Vadstena, den Heliga Birgittas stad vid Vättern och en alldeles äkta vallfartsort. Ända sedan 1300-talet har pilgrimer färdats hit. Vi tråcklar oss fram längs de trånga gatorna till parkeringen utanför Birgittasystrarnas gästhem. Som alltid blir det ett kärt återseende med dem som varit mina storasystrar sedan jag var här som postulant. Efter mässan på söndagen går vi en sväng till den mäktiga Blåkyrkan , som har den Heliga Birgitta själv som arkitekt. Den kyrkan ägs numera av Svenska kyrkan, men skrinet med kvarlevor av Birgitta, hennes dotter Katarina och några helgon till har överlevt reformationen och står kvar, och inför det tillbringar vi en stund innan vi går genom örtagården. Rosorna som var nyplanterade för något år sedan har vuxit , och jag letar efter valnötter, men glömmer bort att plocka kastanjer. Mycket är utblommat och skyltarna stämmer inte med växterna. Över staketet väller en klematis med rufsiga fröställning...

Vi tar en tur förbi Omberg och Heliga Hjärtas Kloster. Sedan sist jag var här, vid invigningen för 11 år sedan, har mycket hänt utomhus. Vallarna är täckta med olika vildrosor: pimpineller, vresrosor och äppelrosor. Massor av vackra nypon! Ett höstgult valnötsträd står i en rundel av näva vid ingången och ovanför trappan, utanför kyrkporten, finns en lavendelgård med ett silverpäron och klätterrosor. Men så ringer det till vesper, och efteråt får vi en pratstund med syster Christa och syster Bernadette, båda med anknytning till vår katolska församling i Västerbotten. Vi har inte setts på länge, så det är jättekul att träffa dem igen. När vi kommer ut har det blivit ganska mörkt och vi fortsätter till Vadstena.

Från Nässjö är det inte långt till Rosenlunds Rosarium i Jönköping. Vi har vissa problem att hitta dit, irrar runt ishallen ett tag, men lyckas till slut. Oj, så snyggt, utbrister jag redan utanför. Staketet består av nedgrävda timmerstammar i rakryggad parad och olika höjder. Ytterkanten av rosariet avgränsas av en rustik klätterställning av råbarkat timmer. Den här karaktären skulle definitivt platsa i Lappland! Stöttorna går tvärsöver varandra i ett vackert zigzag-mönster, jag får en känsla av gotisk kyrkarkitektur av de stolt uppåtsträvande pelarna. Direkt vid ingången stöter vi på ett kvarter med hitterosor. Vi är förstås nyfikna på vad vår rosinventeringskollega Björn har hittat i sitt område. Många gallicor, men även några pimpineller, och andra rosgrupper. Inne i rosariet blommar fortfarande en hel del rosor, och det finns många vackra nypon att beskåda. Men här finns också perennplanteringar, eleganta bänkar med kul utformning, snygga rostiga klätterställningar för klemati...

Nära Eksjö ligger FOBO:s (Förbundet Organisk Biologisk Odling) visningsträdgård. Inte så lätt att hitta, men till slut kommer vi rätt. Här kan man lära sig mycket om ekologisk odling med bl.a. marktäckning. Utöver grönsaker och kryddväxter hittar vi också annat. Den jättefina bergormroten, som man så sällan hittar i handeln. En vit, högvuxen aster med mörka stammar, som tyvärr saknar namn. Här finns också ett antal gamla hitterosor som saknar identifiering. Vi måste tipsa våra rosinventeringskompisar! Snabbt är vi framme i Nässjö, där vi hälsar på brorsan med familj i det nya huset. Så mycket trädgård har det inte hunnit bli för deras del, men i ett hörn av tomten finns en hängbok som bildar ett perfekt gömställe för barnen. Och på deras bestämda önskan ska det nu planteras vårlökar i gräsmattan. Förhoppningen att i år också få lite äpplen på träden blev bönhörd över förväntan. Brorsan fraktar säckvis till jobbet...

Även på hemresan ska vi uppleva lite trädgård innan vi är hemma igen. Vi gör en avstickare till Ronneby för att titta på Brunnsparken. Vi går över den mest perfekta gräsmatta jag någonsin har sett! En snabb titt på rosorna blir det innan vi styr stegen uppför bergknallen mot den japanska trädgården, som är vårt mål med besöket. Mitt i skogen dyker den upp. Främmande, men ändå inlemmad i naturen på ett varsamt sätt. Ett stycke kultur mitt i naturen. Tuktat mot det vilda. I gruset ligger löv som följer det krattade vågmönstret. En märklig stämning vilar över platsen. Doftträdgården ger ett häftigt intryck. Pergolan är nästan övervuxen av vildvin, rosor och klematis. Det doftar gott av silveraxen och lavendeln. Men vi ångar vidare, fast hinner med en jättegod lunch i Brunnsrestaurangen först, innan vi fortsätter norrut.

Nästan granne med Karl Foersters trädgård ligger slottet Sanssouci, som även det är listat som UNESCO Världskulturarv. Vi lyckas naturligtvis välja den parkering som ligger längst bort från slottet, men får på så sätt en promenad genom större delar av parken som både innehåller inslag av barock och landskapspark. Allra först passerar vi den lilla gäststugan som Fredrik den Store lät bygga. Ungefär tre gånger så stor som Drottningholms slott... När vi efter en ganska lång promenad kommer fram till slottet ser det nästan futtigt ut i jämförelse med gäststugan. Och utsikten över de närbelägna hyreshusen passar inte direkt in i parkens design. Men när vi vandrat nerför trappan och tittar tillbaka, så bildas en annan och imponerande vy. Framför slottet ser vi nu de sex vinbergsterrasserna, som får slottet att plötsligt ”lyfta” och växa. Här växer förutom vinstockar även fikon och stramt klippta koner av idegran, som ständigt måste beskäras och föryngras för att proportionerna för hela ...

Sista dagen i Tyskland tillbringar vi i Bornim, Potsdam, i Berlins utkant. Den här programpunkten har vi förberett oss på länge. Vi ska nämligen vallfärda till självaste Perenn-Påvens trädgård! Jo, han kallas faktiskt så, Karl Foerster. Skapare av den förra perennvågen och pappa till massor av riddarsporrar, flox, astrar – och bergenior. En hel bok tillägnade han riddarsporrar. Och långt innan Piet Oudolf använde gräs för att skapa drömkänsla i rabatterna planterade och propagerade Karl Foerster för användandet av prydnadsgräs. Hans dotter Marianne, som nu äger och sköter trädgården, har skrivit en bok om sin och faderns (och den bortglömda moderns) trädgård, och den har vi läst och begrundat, och länge längtat hit. Nu är vi här! Trädgården började anläggas på 1910-talet , och innehåller en nedsänkt trädgård, vårgång, höstbädd, stenparti samt det som tidigare var en visningsdel och försöksfält för plantskolan. Idag är trädgården minnesmärkt, men utvecklas ändå ständigt av dottern. ...