Trädgårdsambassadören

Så mitt svar på frågan om vad som kännetecknar trädgårdar som förmedlar en fläkt från paradiset är alltså ett unikt samspel mellan plats och människa, detaljer och helhet. En växelverkan mellan dessa motsatser, där spänningen faktiskt leder till harmoni och balans. Det är som att alla inslag i trädgården; vatten, blommor, frukter, träd, byggnadskonstruktioner; kommunicerar med varandra på samma språk. Ett språk som är genomsyrat av enkelhet och trovärdighet. Man lyssnar, och blir förundrad, förtrollad, förförd. Det är som att få möta ett helgon i verkligheten - det är mötet med en karisma man aldrig glömmer. Dessa trädgårdar nöjer sig inte med att vara dåliga kopior av någon annan. De försöker inte vara något annat än de är. De uppmuntrar oss att följa vår egen alldeles personliga vision när vi leker med skapelsen, gräver och planterar. De inspirerar och utmanar oss att också göra en unik trädgård också av den plats på jorden som vi själva har fått till skänks, och se till att den ut...

Men detaljer kan inte ensamma lyfta en trädgård och göra den minnesvärd. Endast om det finns en samklang mellan platsen och människan, detaljerna och helheten, blir trädgården verkligen en spegel av det himmelska. Endast om detaljerna underordnar sig helheten, helheten förmår att lyfta fram detaljerna och om människan tar hänsyn till platsen, blir trädgården ett mästerverk. Det är växterna som väver ihop denna balansakt till en praktfull gobeläng. Välvalda växter som passar till syftet. Må det sedan vara pampiga solitärträd i en landskapspark, dussinet sorter av flox och astrar hos Karl Foerster, eller ätbara växter med estetiska kvaliteter som i Gunnebo. Den sistnämnda speglar också en annan sida av helhetssynen genom att servera trädgårdens nyttigheter i restaurangen. Här lever man som man lär, med en filosofi och ett budskap som genomsyrar allt, från odlingsbäddar till det som kommer på tallriken. Det gäller att vara trogen sin idé i allt, litet som stort. Då först blir det ock...

Några detaljer har etsat sig fast på näthinnan. Spegeldammen som möter horisonten i Norrvikens trädgårdar i etapp 7. Vigselringsdammen i Trädgårdsföreningen i Göteborg (bild nedan), och rundlarna med lavendel och verbena på Fredriksdal i etapp 8.  Det gotiskt uppåtsträvande timmerstaketet i Rosenlunds rosarium (bild nedan), och de rostiga klätterparaplyställningarna i Wij Trädgårdar i etapp 22. Det som förenar dem är att de är välvalda och utsökta i all sin enkelhet. Några detaljer är också rörande, fyllda av symbolik. Som Karl Foersters gamla nötta skor, i vilka fetknoppar planterats som ett uttryck för trädgården verkligen fyllde hans liv på alla sätt till bristningsgränsen.    Eller vattnet som strömmade ner över porslinsskärvorna från det förlista fartyget Ostindiefararen Götheborg i ”Den sjunkna trädgården” i Trädgårdsföreningen, som en påminnelse om de vågor som en gång skvalpade över dem på havets botten. Detaljer kan vara det som gör trädgården inbjudand...

Men trädgårdar formas också av människor, och deras passioner, kunskap och idéer. De speglar sin skapare, och relationen mellan människa och trädgård är kännbar. Hos Ros-Eva och Tomat-Åke som själva kunde presentera sina verk märktes kopplingen förstås tydligt. Men också på andra ställen svävade fortfarande skaparens ande över platsen, som på Norrvikens trädgårdar där Rudolf Abelins närvaro dröjde kvar, liksom Karl Foerster i sin trädgård. På Karlfeldtsgården var det efterträdaren Gunbritt som förmedlade Karlfeldts kärlek till Sångs till oss. Liksom Marianne Foerster har hon ärvt en trädgård från dess skapare, med både ett ansvar att förvalta arvet men samtidigt ett behov av att sätta ett eget personligt avtryck och därmed göra trädgården också till sin. Trädgårdar som förmedlar detta innerliga förhållande till människan gör starkt intryck. För min egen del lär mig detta att man måste våga gräva ner en stor del av sig själv i trädgården, trots medvetenheten om att man en dag också...

Trädgårdar som skickligt kommunicerar med sin omgivning, som tar hänsyn till ”Genius loci”, platsens egen ande, som inte bara underordnar sig utan också använder sig av de givna förutsättningarna till sin egen fördel, får en själ och utstrålning som man som besökare tydligt känner och starkt påverkas av. Det märktes i Norrvikens trädgårdar, Wilhelmshöhe, Wörlitzer Anlagen och Karl Foersters trädgård, och jag tror att det i framtiden också kommer att finnas i Wij Trädgårdar. Vad vill den här platsen vara, vad har den för inneboende möjligheter, är frågor som leder till en respektfull och varsam hantering av det stycke jord man vill omforma efter sina idéer. Samtliga trädgårdars skapare har också de en gång i tiden stått framför en ”tom” yta eller ett stycke natur, och funderat över hur de bäst skulle utnyttja platsen för sitt syfte. Det är så lätt att bara sätta igång och gräva, ställa en kruka här och en buske där, och shoppa en massa växter utan att ha tänkt efter vad man vill åsta...

Går igenom mängder av bilder, och inser då om inte förr hur enormt mycket vi har hunnit se och uppleva under denna resa. Det tar tid att bearbeta och smälta alla intryck. Ibland känns det som om de bara har staplats ovanpå varandra i väntan på individuell behandling. Bilderna blir ett stöd att sortera upp dem igen, precis som de spridda dagboksanteckningarna. Men några trädgårdsupplevelser är starkare än andra, framstår tydligare och klarare , utan bilder som hjälpmedel. En äkta vallfärd ska ju också leda till reflexion och omprövning, så också denna. Vad är det då som kännetecknar de trädgårdar gjort bestående intryck? Vad lär det mig om konsten att skapa en trädgård som har en tydlig själ? Hur kan jag tolka eller översätta dessa mästerverk till mitt eget trädgårdsspråk? Mina meditationer kring dessa frågor leder fram till att jag hittar några gemensamma drag, som också kommer att hjälpa mig i mitt eget trädgårdsgestaltande framöver.