Trädgårdsambassadören

Det är ju inte alltid man får vara frisk som en nötkärna, ibland känner man sig lite vissen. Och nässelutslag och hosta har väl de flesta haft någon gång. Men nog tyckte jag att mitt rosnörderi gick till överdrift när jag drabbades av bältros! Rosfeber har jag dock sluppit, än så länge. Något blomkålsöra har jag aldrig sett i verkligheten, då är potatisnäsor betydligt vanligare. Fast på tyska heter det rovnäsa. Är näsorna därmed större i Berlin än i Stockholm? Växtriket har givit oss mängder av metaforer för att beskriva utseende och anatomi, hur man känner sig och beter sig, eller social status. En intressant jämförelse på det sistnämnda är när svensken säger att han har pengar som gräs , medan tysken har pengar som hö . Rimligen borde ju det insamlade och torkade höet vara värdefullare än gräset. Pengar som gräsklipp! Många uttryck finns på flera olika språk, medan andra avspeglar ett stycke nationell historia. På tyska kan man kalla någon för en trolös tomat . Uttr

Uppe på Bränna hade klanen Finnberg samlats för att bege sig ut på Expedition Julgran. Eller, rättare sagt, huvudsakligen den manliga delen av klanen. - Detta fruntimmer tar sig ingenstans, så länge hon ska mjölkas stup i kvarten, hade Mina sagt till Patrick. Johanna hade fullt upp med småtöserna och var bara glad över att få manfolket ur huset. Det var bara Sara-Kajsa som hakade på herrarna. - Jag måste ju ha koll så att ingen av er fäller någon utav mina specialgranar, sade hon till Folke. Sara-Kajsa hade fått idén till julgransskogen. Det var ett litet hygge där massor av granar hade börjat växa upp. Och istället för att låta dem växa som de ville, hade Sara-Kajsa tyckt att de borde uppfostra dem till julgranar genom att beskära nytillväxten så att de blev tätare och grenarna lite stadigare när de kortades. På kuppen kunde de ta tillvara på de färska avklippta granskotten och göra dricka, sirap eller kryddning av gravlax eller öl av dem.

Förvisso är mina nyblivna odlingskompisar väldigt trevliga och stimulerande bekantskaper, men om jag hade vetat att de skulle lägga sig i mitt liv och min odling så mycket som de gör - ja, då hade jag nog aldrig hittat på dem. Jo, för Mina, Sara-Kajsa, syster Anna-Maria, Folke och Patrick är allesammans hängivna trädgårdsmänniskor men bara en produkt av min vilda fantasi. De kom till när jag skrev min trädgårdsroman och nu blir jag inte av med dem. De är värre än en skock småbarn.  Ponera att jag hittar en för mig ny och spännande stormhatt som jag ännu inte har i min samling. Vips dyker den unga trädgårdsingenjörsstudenten Mina upp i skallen, blir jätteentusiastisk och hojtar att en sådan vill hon också ha. Sedan berättar hon raskt om alla sorter och arter som hon redan har. Jag blir lite sur. Som om jag inte skulle veta det. Jag har ju för sjutton diktat ihop hela hennes Aconitek! Min nyponglögg med apelsin och stjärnanis, och lite till... * länk till recept hittar d

När avfolkningsministern och hans anhang kommer på besök till Akkatjärn, väntar dem ett kärvt mottagande. För de okuvliga byborna visar minsann ingen underdånig tacksamhet - och vilken roll spelar egentligen det ungdomliga filmteamet från APP, Akkatjärn Profetia & Propaganda? Sara-Kajsa plockade fram en burk med inlagda gurkor ur kylskåpet och skar upp lite torkat renkött. Dukade fram vinglasen. Folke måste snart vara här. Hungrig skulle han knappast vara efter den avslutande representationslunchen.   Hon satte sig vid bordet och tittade ut genom fönstret. Såg ner mot trädgårdarna som hade börjat grönska. Egentligen hade hon velat kasta sig över dem med nyförlöst energi. Men det jädrans ministerbesöket hade vänt upp och ner på hela byn. När förfrågan, eller kanske snarare beskedet, hade kommit från Glesbygdsverket att en hel delegation med glesbygds­ministern i spetsen ville besöka Akkatjärn, "för att få studera alla de goda exempel på växtkraft och

Folke stod i lagret uppe på Bränna och plockade ihop de grönsakslådor som var beställda. De nätta trälådorna hade Folke snickrat ihop själv. Numera var det många som deltog i deras byakooperativ och odlade och skördade till­sammans. Men de som inte iddes eller orkade, eller valde att sälja sin tid på ett jobb i utbyte mot pengar, kunde prenu­merera eller beställa enstaka grönsakslådor från odlingen. Han ställde inte bara krav på dem som ville delta i odlingen utan också på prenumeranterna. Det hade en nybliven mottagare fått uppleva när Folke råkat höra att denna kastat bort grönkålen eftersom hon inte visste vad hon skulle göra med den. Folke hade i mycket tydliga ordalag deklarerat att han och de andra odlarna minsann inte lade ner sin själ, tid och kunskap på att vårda sig om grönkålen från frö och grodd, på att vattna och skydda småplantorna mot ohyra, och slutligen förvara dem så att det skulle gå att skörda dem som färska under hela vintern, bara för att någon idiot som