Trädgårdsambassadören

Allt prat i medierna om stängda gränser, byggen av murar, Brexit och vaccinationspass går inte ens en trädgårdsodlare, som förtvivlat försöker sticka huvudet i jorden, spårlöst förbi. Efter att ha matats med den senaste versionen av nationalistiska utspel och påföljande hetsiga diskussioner på sociala media föll jag i orolig sömn. I drömmen befann jag mig på E45-an , rattande hemåt mot midnattssolens och norrskenets rike, med bilen full av växter som införskaffats under min resa, och som snart skulle begrönska min trädgård. Med välbehag noterade jag att det eldades med björkved i byn jag passerade. Efter att ha tvingats sniffa bilavgaser i två veckor var veddoften som parfym för min näsa. Strax söder om Dorotea närmade jag mig så äntligen gränsen till landskapet Lappland. Men till min stora förvåning fick jag se något som verkade vara en rosablommig polisbil framför en mur av gabioner och en bom tvärsöver vägen. Jag blev invinkad av en tjej i blommig, rosa overall och ett maskrosjärn i

Jag borde inte ha blivit så förvånad över att hon dök upp i min trädgård, med tanke på att jag under lång tid fördjupat mig i medeltida litteratur. Första delen av svensk trädgårdshistoria hade nämligen anlänt, och därefter hade jag rotat fram mer litteratur på området ur mitt bibliotek. Så att jag mentalt befunnit mig i Vadstena klosterområde avspeglade sig förstås även nattetid i min drömvärld. I drömmen steg jag sålunda ut genom dörren med en korg på armen för att plocka rosenblad. Då stod hon där. Med näsan nedstoppad i vresroshybriden 'Louise Bugnet'. Ja, den heliga Birgitta alltså. Jag blev häpet stående. För hur ofta får man besök av ett helgon i sin trädgård? Birgitta tittade upp ur rosen , och såg mig stå där som ett fån. Hon log vänligt och rättade till doket på huvudet. Sedan noterade hon något i ett block med sin penna, och vinkade åt mig att komma fram. - Denna ros doftar ljuvt , är skön att se på och mjuk att ta på, sa hon. Och ändå växer den bland törnen som är