Trädgårdsambassadören

"Det var en gång en potatis. Den hette Ralf. Ralf levde med sina kompisar på vintern i en fin, mörk och sval källare. Där drömde Ralf om sommaren, när han skulle växa på ett riktigt potatisland tillsammans med sina vänner. I färsk luft, frisk jord och i strålande sol. Ibland uppfriskad av ett svalkande regn. Bonden skulle komma och se till att potatisen hade det bra, han skulle kupa dem två gånger och skulle lägga färskt gräsklipp mellan plantorna.    När Ralf berättade för sina kompisar om dessa drömmar, så tittade de ledsna på honom. Hans flickvän Siglinde skällde ut honom och sa: "Ralf, va korkad du är! Vet du inte att det bara finns kapitalistiska potatisar? Ingen kommer och sätter oss i jorden för att vi ska ha det bra. Kapitalistiska potatisar planteras för att människor ska tjäna pengar på oss, inte för att vi ska ha en fin sommar.    För oss är livet inte en solsemester i potatislandet. Det kommer stora maskiner som planterar oss på jättestora åkrar

De slog oväntat till. Biverkningarna alltså, inte själva medaljen. Bakgrunden är denna. I höstas tilldelades jag en kunglig medalj för mina hortikulturella insatser. Den finaste utmärkelse som en svensk trädgårdsmänniska kan få. En stor, tung medalj med kungarelief, i skimrande silver. Och jag kom liksom av mig.   Medaljutdelning vid Riksförbundet Svensk Trädgårds möte i Lövånger. Jag flankeras av förbundsdirektör Inger Ekrem t.v. och förbundsstyrelseledamot Therese Forsberg t.h. Foto: Johannes Wätterbäck Inte ens som barn hade jag problem med att stå i rampljus och lapa i mig beröm och applåder. Inte heller brukar orden tryta. Men plötsligt förvandlades jag till klichébilden av en äkta norrlänning. En obekväm metamorfos. En terapeut behövde konsulteras för mitt ovana tillstånd, så jag gick ut i trädgården och sökte upp växtvärldens motsvarighet till Stenis. Ingemar Stenmark alltså. De tystlåtna och ordkarga. De förnöjsamma. De som inte gör något väsen av sig

Det var något oemotståndligt med själva ordet: Benjeshäck. Fast det lät mera som Ben-tjes, så att det blev liksom en liten ljudpiruett på slutet. Min tyska väninna introducerade oss för varandra. Jag tyckte det lät läckert och bestämde mig raskt för att en vacker dag, då skulle jag också ha en Benjeshäck i min trädgård!   Flera år av mitt odlarliv förflöt utan en Benjes. Men så förra våren, äntligen, blev jag med Benjeshäck. Det hörde ihop med att vi röjde ett närmare hundra kvadratmeter stort område från hallonsly. Sly är en ständigt förnyelsebar, ekoreko och gratis källa som aldrig sinar. Tillväxten är rasande god, vi kan skörda utan att det någonsin tar slut. Vide, asp, sälg, björk och hallon - det växer överallt här på vår lappländska gård. Så här års, frampå höstkanten när skörden är inbringad och vinterförberedelserna påbörjade, passar det perfekt att avrunda trädgårdssäsongen med att använda det sly som ändå behöver röjas bort till olika trädgårdspr

Vår nyponglögg brukar alltid inhösta stort beröm - här kommer receptet! rosa lapponicas nyponglögg Blanda 250 gr nyponmos och 250 gr rabarberkompott med 1,8 l vatten (kan till hälften utgöras av rött vin om så önskas, i så fall tillsätts vinet först i nästa steg) i en kastrull. Koka upp och låt sjuda 20 min under lock på låg värme. Rör om då och då. Sila. Skär en bit (3-4 cm) färsk ingefära och två eko-citroner/eko-apelsiner i tunna skivor. Lägg i grytan tillsammans med 2,5 dl socker efter behag (t.ex. en mix av strösocker och farin-/muscovadosocker eller eko-rörsocker), 8-10 stjärnanis, 8-10 kryddnejlikor, 5-6 torkade aprikoser (osvavlade från Saltå) och det silade nyponavkoket. Sjud på låg värme ca 10 min, rör då och då. Låt svalna. Sila och ställ kallt 1 dygn.  Värm glöggen innan servering, men låt den inte koka. Servera i glas med hackade småbitar av torkade aprikoser. Och gärna kandisocker, det klirrar så trevligt när man rör i koppen. Istället för rödvin

Det är inte utan att jag undrar över vad Victoria Sackville-West skulle ha tyckt om min version av en trädgård enbart i vitt. Hur skulle denna aristokratiska dam, som själv skapade den ikoniska vita trädgården på slottet Sissinghurst, ha reagerat vid mötet med min lappländska trädgård i kritvitaste snövitt? Skulle hon ha häpnat? Förfasat sig? Fallit i stum beundran över frostrosorna?    Benstomme i vinterträdgården Vi är inte så nära bekanta att jag säkert kan veta hennes reaktion. Visserligen skrev hon precis som jag regelbundna trädgårdskolumner i en välrenommerad tidskrift, men i övrigt saknar våra liv gemensamma drag. Jag får helt enkelt gissa, utifrån hennes extravaganta och skandalomsusade levnadsstil, och tro att hon vore lika öppen för okonventionella hortikulturella tolkningar också, och att hon skulle ha varit förtjust över den exotiska upplevelsen att vandra fram en meter upp i luften ovanpå den tjocka snömadrassen genom min ”White Garden”. För den är