Krönika om vitaste trädgården

Det är inte utan att jag undrar över vad Victoria Sackville-West skulle ha tyckt om min version av en trädgård enbart i vitt. Hur skulle denna aristokratiska dam, som själv skapade den ikoniska vita trädgården på slottet Sissinghurst, ha reagerat vid mötet med min lappländska trädgård i kritvitaste snövitt? Skulle hon ha häpnat? Förfasat sig? Fallit i stum beundran över frostrosorna? 

 

Benstomme i vinterträdgården

Vi är inte så nära bekanta att jag säkert kan veta hennes reaktion. Visserligen skrev hon precis som jag regelbundna trädgårdskolumner i en välrenommerad tidskrift, men i övrigt saknar våra liv gemensamma drag. Jag får helt enkelt gissa, utifrån hennes extravaganta och skandalomsusade levnadsstil, och tro att hon vore lika öppen för okonventionella hortikulturella tolkningar också, och att hon skulle ha varit förtjust över den exotiska upplevelsen att vandra fram en meter upp i luften ovanpå den tjocka snömadrassen genom min ”White Garden”.

För den är verkligt exklusiv för en brittiska, helt omöjlig att skapa i engelskt klimat. Den existerar bara under några få månader. Den uppstår plötsligt, och försvinner lika fort. Det är en trädgård för vintern.

Min vita trädgård är minimalistiskt sparsam och stillsam. Avskalad alla bullriga blomster framträder strukturer och stiliserade former med grafisk skärpa. Dissekerad på andra färger än vitt, förstoras minsta lilla kvarsittande brunröda nypon till ett lysande stoppljus.

Det stora bordet under häggen draperas av en tjock flingduk. Stolparna i flätstaketet har fått snöhuvor som ser ut som sockervadd. Eller smurfmössor. Och de upphöjda odlingsbäddarna i köksträdgården liknar fyrkantiga gräddtårtor, dock utan jordgubbsdekoration.

Flingduken på bordet

Där Vitas engelska trädgård omgavs av idegranshäckar och tegelmurar, omges min av granskog och flätstaket. I hennes paviljong klättrade en Rosa mulliganii, i min baldakin är det slingerstormhattar. Där hon fröjdades åt vinterblommande trollhassel och vinterkörsbär, finner jag min glädje i de knallröda grenarna på korallkornellen och den orangeglödande stammen på den unga näverhäggen. Hos henne minglade eleganta kulturpersonligheter runt, genom min vita trädgård mannekängar slanka björkar i svartvitt outfit.

Där är gångarna lagda av tegel och sten, här tilltrampade av snö och is. Hennes trädgård var för månsken, min för norrsken. Hon drömde om att en tornuggla ljudlöst skulle flyga genom den skimrande natträdgården. Jag upptäcker hur en älg värdigt skrider fram längs skoterspåret.

Vissa likheter har våra vita trädgårdar. Det finns en underliggande formell struktur som definierar rumsligheter och avgränsar mot vildmarken. Detta skelett är tydligare och striktare hos Lady Vita, det ska jag villigt erkänna. Mera välklippt och tuktad. Min trädgårds benstomme är mera – låt oss kalla det välbolstrad. Likt en frodig madam, där man dock kan ana den snygga benstommen under behagen. Båda våra trädgårdar kompletterar struktur med en naturligt vild och charmig känsla.

Vitas vita trädgård blev stilbildande och efterapad, om än hon själv under skapandet tvivlade på att hennes idé skulle vara praktiskt genomförbar. Hon skrev ofta om den i sin tidningskolumn. En vit trädgård är som starten på en ny krönika. Ett vitt oskrivet blad. Allt är fräscht, allt är möjligt.

Det borde skrivas mera om vintervita trädgårdar. I min ägo finns två böcker om trädgård på vintern, en tysk och en svensk. Det vill säga en skånsk. Båda är de löjeväckande för en lapplänning. Det ser ut som om de behövt sopa ihop lite snöflingor för att kunna fotografera. Eller vänta till den där enda dagen då det äntligen fallit lite snö, och då fått tokrusa ut för att hinna fästa ”vinterträdgården” på bild, innan den töat bort. Sådant har ingenting med våra lappländska vinterträdgårdar att göra. Hos oss gäller den råa hardcoreversionen. Den där som jag tror att Vita Sackville-West skulle bli rätt imponerad av.

Fast nog har vi ändå en sak till gemensamt, Vita och jag. Vi har båda levt ett Vita horticultura. Ett odlarliv. 

 

Smurfmössor på flätstaketets stolpar

Krönikan har tidigare publicerats i tidningen Hemträdgården nr 6 2018

Text&copyright: Mariana Mattsson

Bild&copyright: Reginald Scholz

Genom att prenumerera på Hemträdgården får du läsa mina kommande krönikor i tidningen - det fixar du lätt här: 

http://www.tradgard.org/tidningen/bli_medlem.asp