Trädgårdsambassadören

Redan i förra boken, Det som spirar ur snö, tyckte min husman att det skulle ha behövts en rollista.  - För att hålla isär alla Trudis och Wonnis som dyker upp, menade han. Alltså, så där som det är i inledningen av vissa deckare.  Den här gången tog jag honom på orden, och skapade ett persongalleri med en kort presentation av karaktärerna, framförallt hur de hör ihop. Men eftersom det för att vara till mest nytta också är placerat först i boken, gällde det ju att formulera detta så att det inte blev en spoiler, och fördärvade all spänning. För det har ju faktiskt hänt en hel del oväntade saker på det personliga planet hos huvudpersonerna sedan sist vi såg dem... Och som händer i denna bok. Allt detta kan ju inte avslöjas redan vid läsningen av galleriet! Så här inleds det: Sedan fortsätter det om folket på byn. Och så här avrundas galleriet: Ja, med tanke på alla människor (och djur) som dyker upp i berättelsen, så tror jag faktiskt att det där med ett persongalleri var en l

Jag lyckas alltid bli vrålhungrig av att läsa Stieg Trenter. Varenda gång Harry Friberg och Vesper Johnson gör en improviserad picknick med öl och kaviar på en brödskiva, blir jag toksugen på detsamma. Nu har jag väldigt sällan, det vill säga aldrig, kaviar hemma. Särskilt inte rysk dito. Så jag får leva med suget - såvida jag inte hastar åstad och gör en fuskvariant med belugalinssallad förstås. Men det där att kunna göra sina läsare hungriga, det tror jag faktiskt att jag också lyckas med! I Det som spirar ur snö smög jag också in en del recept, eftersom tillagning är en jätteviktig del av odlandet. När Mina eller Folke skördar och lagar mat av sitt hemodlade, så beskriver jag också hur de gör det, så där lite lagom utförligt så att läsaren skulle kunna göra som de. Som här i kapitel 36, där Mina gör inlagd chili: "De såg precis ut som kyrkklockor. Fast julröda. Och ätbara. Mina hade plockat av alla chilifrukter som var mogna och skördat en hel hink. N

Ja, kanske skulle jag skriva en bok om det – om konsten att sätta en bok på bantningskur. För när den kommande boken var färdigskriven, led den helt tydligt av övervikt... 452 sidor, jämfört med 356 i förra boken. Jösses, någon himla måtta får det väl lov att vara, tänkte jag. - Men du, viskade en fjäskig röst inombords. Nu har du ju använt punktstorlek 11, istället för förra bokens 10 – så egentligen är nog inte boken alls mycket tjockare än den förra. (hm, det där lät som en som försöker lura vågen genom att stå på ett ben...) Å andra sidan - kan det bli för mycket Akkatjärn?! Kanske längtar folk lika mycket till Akkatjärn som jag, och kan inte få nog av att umgås med dem? Och vill ha en bok som helst aldrig tar slut? När jag tänker på saken, så är ju Thomas Manns skildring av livet på ett annat berg, der Zauberberg, (Bergtagen) på 1002 sidor... Nåja. I alla fall fick jag order från husman att rensa åtminstone lite, så pass att den gröna tråden (de

Det här med att bygga ett bokomslag... Det är en låååång process. Särskilt när bilden ska innehålla en frostros! Första bilden fotade jag i oktober 2016. Visserligen en ros, och med frost. Men så värst perfekt var den ju inte. Påminde mera om en deprimerad slokros.  Nytt försök nästa höst. Störtade ut med terosen Anna-Sofia i famnen när frost och snö anlänt. Varken hon eller jag blev särskilt nöjda med resultatet. (Jag ändrade dock åsikt senare, mer om det nedan.) I februari 2018 rotade jag fram rosor som jag på sommaren hade fryst in i lådor. Lade ett gäng olikfärgade i snön. Nej. En rosig sillsallad, blä.  I april fanns det istappar - tjoho! Ut med nya rosor ur frysboxen och fota flera varianter ihop med is. Åtminstone hyfsat nöjd med två bilder av 200.  Framåt hösten började boktexten bli färdig, och därmed måste omslaget också ta form. Frysen var tom på rosor denna vinter, och jag insåg att jag måste nöja mig med de bilder jag hade. Det

Att skriva en baksidestext till den nya boken Att kunna känna doft av frostrosor var verkligen inte det lättaste... Det har tagit mig flera månader att få ihop något som jag blev nöjd med. Jag börjar alltid med att samla ihop en del nyckelord som måste vara med. Epitet som fångar huvudpersonerna och platsen. Likaså ord som beskriver händelseförloppet i boken, och skapar en viss spänning eller förväntan. När det är gjort, börjar jag brodera text runtomkring orden. Ofta blir det alldeles för mycket broderande, och det är dags att börja rycka bort ogräsord.  Meningarna ska helst vara korta till sin uppbyggnad, snabba att uppfatta. Komplicerade långa meningar funkar inte, så där rök ett av utkasten. Utformningen kan förstås också hjälpa till att göra texten lätt att uppfatta, så där bestämde jag mig för samma upplägg som förra boken, Det som spirar ur snö, med korta rader istället för hela stycken. Ja, och sedan ska ju texten vara så intressant och lockande att den får läsarna att

På The Good Life Farm i Maine höll paret Scott och Helen Nearing regelbundna samtalskvällar i sitt bibliotek för att utbyta filosofiska tankar kring hur man kan gestalta och leva ett gott liv. Länge hade vi funderat på att i liknande anda bjuda in några intresserade till ett verandasamtal hos oss - igår blev det av! Och perfekt tajmat blev det sommarväder och faktiskt möjligt att just sitta på verandan till vår "lekstuga", äta gott och samtala. Eftermiddagen gi ck över i sen kväll innan pratet tog slut. Och några av gästerna hade en lång resa hemåt.  Vi hade bestämt oss för att det här samtalet skulle handla om livsmatematik. Om egna och lånade pengar, om kostnader för att jobba eller leva, om tidsekonomi och potatisekonomi, om hushållning och resurser. Och alla hade förberett sig väl genom att läsa inledningen av klassikern Walden av Henry David Thoreau (finns på engelska på nätet, på svenska som pocket). I inledande kapitel beskriver han kostnaderna