En bok att bli hungrig av

Jag lyckas alltid bli vrålhungrig av att läsa Stieg Trenter. Varenda gång Harry Friberg och Vesper Johnson gör en improviserad picknick med öl och kaviar på en brödskiva, blir jag toksugen på detsamma. Nu har jag väldigt sällan, det vill säga aldrig, kaviar hemma. Särskilt inte rysk dito. Så jag får leva med suget - såvida jag inte hastar åstad och gör en fuskvariant med belugalinssallad förstås. Men det där att kunna göra sina läsare hungriga, det tror jag faktiskt att jag också lyckas med!

I Det som spirar ur snö smög jag också in en del recept, eftersom tillagning är en jätteviktig del av odlandet. När Mina eller Folke skördar och lagar mat av sitt hemodlade, så beskriver jag också hur de gör det, så där lite lagom utförligt så att läsaren skulle kunna göra som de. Som här i kapitel 36, där Mina gör inlagd chili:

"De såg precis ut som kyrkklockor. Fast julröda. Och ätbara. Mina hade plockat av alla chilifrukter som var mogna och skördat en hel hink. Nu halverade hon dem och pillade ut fröna med kniven. Tur att just den här kyrkklockesorten 'Jamaican Bell' inte var så stark. Hon kunde stå inomhus och göra det, utan att få host­attacker. Måste bara komma ihåg att inte klia sig i ögonen efteråt. Då sved det ändå rejält.

Hon klyftade några lökar och varvade dem med chilibitarna i steril­iserade glasburkar. Lyfte grytan med den kokande 1-2-3-lagen från spisen och slog den över burkinnehållet. Sedan satte hon på locken och klistrade på etiketter.

Fort var det gjort. En del av vinterns chiliförråd var fixat."

I den kommande boken Att kunna känna doft av frostrosor finns det dock en risk att de rosiga läckerheter som dukas upp på raderna, får läsaren att gå bärsärkagång i skafferiet. Härmed är ni alla varnade!

Det finns förresten fler böcker som använt sig av mattricket. ”Stekta gröna tomater” av Fannie Flagg till exempel. Jag kan dock meddela att det inte alls är så gott som man trodde efter att ha sett filmen. ”Die Entdeckung der Currywurst” av Uwe Timm handlar om currywurstens tillkomst och sökandet efter originalreceptet. Och som mycket ung läsare av tyska böcker, läste jag ”Es muss nicht immer Kaviar sein” av Johannes Mario Simmel (där kom den där förbaskade kaviaren igen!), i vilken det här och där finns matrecept insprängda. Hm – jag tror minsann att jag får leta fram den boken igen, när jag är klar med Trenter. Ska bara kolla vad jag har i skafferiet först.