Trädgårdsambassadören

Medan Carl von Linné fick nog och vände när han kom till Lycksamyren, så faller det sig sannerligen inte för denna hitteros att som Linné bittert beklaga sig över klimatet. Ty detta är minsann en tuff ros med stål i taggarna! Vår trädgårdskompis Gulli hade tagit med sig rosen från sitt föräldrahem i Juktån , vid Lycksamyran nära Gunnarn. Där växte den redan på 1940-talet, och hon minns hur de som barn åt nypon och fick kli i halsen. Nu hade den bildat ett rejält snår även hemma hos henne i Åskilje, och buskaget visade sig senare faktiskt innehålla flera olika rosvarianter. En av dessa bedömde vi så avvikande att vi skickade in den till POM, och det visade sig minsann också vara en unik, egen sort. Troligen är den en spontan korsning som uppstått lokalt mellan vresros, Rosa rugosa , eller någon sort i Rugosa-gruppen och kanelrosen, Rosa majalis , en artkombination som är vanligt förekommande hos fynden under rosinventeringen i lappmarken. I DNA-undersökningen uppvisar den släktskap med

Inte nog med att det finns ett hundraårigt unikt äppelträd *, alm, ask, lönn och oxel i lappländska Karlsgård - här fann vi dessutom en unik ros! Det vackra gamla timmerhuset ligger högt beläget i Karlsgård , nära Husbondliden strax norr om Lycksele i södra Lappland. Här bodde Hedvig med sin man Gustav. Hedvig kom från Sandhult utanför Borås och hade med sig ett stort odlingsintresse, och idag växer många för växtzon 7 ovanliga träd och buskar i trädgården. Svärdottern Inga Irdalen hörde av sig till oss och berättade om detta, så i augusti 2007 besökte vi trädgården för första gången. Rosen växer i stora buskage under de höga träden. Blommorna är enkla, stora och lätt skålformade, färgen är lysande rosaröd med karminröda-purpurvioletta inslag. Ovanligt nog för att vara en vresroshybrid får den inte särskilt många nypon. Troligen är den en spontan korsning mellan vresros, Rosa rugosa , eller någon sort i Rugosa-gruppen och kanelrosen, Rosa majalis , en artkombination som varit vanligt f

Rosen från Örträsk var inte helt okänd när den lämnades in till Rosuppropet, men ny forskning visar nu att den verkligen är en unik, egen sort. Som sådan tar den stolt plats i den svenska genbanken för rosor och blir dessutom landskapsros! Tittut, sa 'Örträsk' och hälsade på oss över planket! foto&copyright Reginald Scholz Text och bilder tillhör denna blogg! Dela gärna artikeln, men sno inte våra bilder! Örträskrosen växte ursprungligen i Viktor Örtelius trädgård i Örträsk, och ibland kan man därför också se rosen benämnas som ”Örteliusrosen”(*). Han var en mångsidig man: skräddare, post­mästare, apoteksombud och trädgårds­älskare. Han dog 1957, och hans hus och trädgård finns inte kvar idag utan jämnades med marken för ett vägbygge. Men långt innan dess hade bybon och träd­gårdsentusiasten Irma Öhrmans observanta ögon hittat den speciella rosen, och räddat den till sin egen trädgård. Irma skötte om kyrko­gårds­planteringarna och "De tröttas park" i Örträsk (en

Nu är det bekräftat - hitterosen från Ammarnäs är verkligen en unik och helt egen sort! När POM, Programmet för odlad mångfald, nu i bokform har presenterat de definitiva resultaten från rosinventeringarna som gjordes 2004-2010, så är en av alla unika rosor just 'Ammarnäs', och som sådan har den valts ut att ingå i den svenska genbanken för rosor. Vilken lycka! Det första fyndet av Ammarnäsrosen gjorde vi i Blomster-Lottas trädgård. Ett annat fynd av rosen gjorde vi senare vid en annan gård i fjällbyn. Rosens ursprung är okänt, men förmodligen är det en unik korsning som uppstått spontant i Ammarnäs, och som av Blomster-Lotta och andra odlingsintresserade bybor har uppmärksammats och tillvaratagits. Den har troligen odlats ända sedan 1930-1940-talet. Utseendemässigt finns det flera typiska karaktärer att uppmärksamma. Bladen uppvisar drag av vresros, lite läderartade med nedsänkta nerver, men ljusare och tunnare än hos arten. Men det finns också de för kanelrosen typiska klot

Om Miss Marple hade levt idag, så undrar jag om hon inte hade älskat tanken på att vara detektiv för rosgåtor i stället för mord. Tänk om hon hade kunnat lösa mysteriet med hur den spröda kinesiska terosen egentligen hamnade hos Anna Sofia Vestman i den lappländska vild­mark­en på 1930-talet, istället för att fundera på hur det kom sig att hus­håll­erskan mördade sin arbets­givare. Vi som just nu letar land och rike runt efter gamla svenska kulturrosor hade mer än gärna haft denna skarpsynta roslady till vår hjälp! Rosdetektiven i arbete! foto&copyright Reginald Scholz Sedan flera år (*) pågår nationella upprop i syfte att spåra upp gamla kulturväxter och bevara denna grön­skande skatt åt eftervärlden. Över många gamla växter vilar idag ett latent mordhot, och största risken för en gammal trädgård är faktiskt en ny, energisk ägare som på bästa Rambo­manér, beväpnad med motorsåg, brutalt giljotinerar varenda stort träd på tomten. Men nu finns det alltså hopp för gamlingarna! Genom

Att liksom Doktor Dolittle kunna tala med djuren var en barndomsdröm. Fast som vuxen trädgårdsodlare drömmer man förstås mest om att kunna prata med sina växter. Så när jag nyligen hade högläsning ur boken om Doktor Dolittle för några besökande barn, föll det sig förstås helt naturligt att doktorn hängde med mig in i nattens drömvärld. Terosen 'Anna-Sofia' höstdeppar foto&copyright Mariana Mattsson Jag var ute i höstträdgården och höll på att förbereda ömtåliga växter för vinterförvaring. Utanför huset stod nu krukor med pelargoner, citronträd, passionsblommor och lagerträd uppradade, i väntan på att bli uppburna i gästrummet. När jag närmade mig bordet där de två kinesiska terosorna huserat under sommaren, hörde jag dem tala med varandra. - Då var det slut på grönbetet för i år, suckade 'Mina'-rosen. Jag som precis har återhämtat mig från förra vinterförvaringen. - Tala inte om det, stönade 'Anna-Sofia'. Vi höll ju på att stryka med båda två. Den där ”dokt