Sagan om boken som behövde banta!

Ja, kanske skulle jag skriva en bok om det – om konsten att sätta en bok på bantningskur. För när den kommande boken var färdigskriven, led den helt tydligt av övervikt... 452 sidor, jämfört med 356 i förra boken. Jösses, någon himla måtta får det väl lov att vara, tänkte jag.

- Men du, viskade en fjäskig röst inombords. Nu har du ju använt punktstorlek 11, istället för förra bokens 10 – så egentligen är nog inte boken alls mycket tjockare än den förra.

(hm, det där lät som en som försöker lura vågen genom att stå på ett ben...)

Å andra sidan - kan det bli för mycket Akkatjärn?! Kanske längtar folk lika mycket till Akkatjärn som jag, och kan inte få nog av att umgås med dem? Och vill ha en bok som helst aldrig tar slut? När jag tänker på saken, så är ju Thomas Manns skildring av livet på ett annat berg, der Zauberberg, (Bergtagen) på 1002 sidor...

Nåja. I alla fall fick jag order från husman att rensa åtminstone lite, så pass att den gröna tråden (den med det otäcka hotet) inte helt försvann i allt odlande av rosor och själar.

Under svåra plågor klippte jag alltså ut ett antal kapitel. Det kallas för ”Kill your darlings”, alltså dräp dina älsklingar. Det är som att skära ut det egna hjärtat, typ.

Sen kom min korrekturläsare. Hon fick även se de utsorterade kapitlen, liksom för att kolla att jag hade gjort rätt. ”Det här är bra, in med alltihop bara” tyckte hon... Hm. Därefter kom moder Karin. Hon tyckte inte att rubbet skulle med. Hm. Jag stod där som en dum hötapp mellan ett gäng åsnor.

Det blev till slut en kompromiss. Tillbaka med några kapitel, andra rök definitivt. Och den här gången var det lättare att se klart och kunna sortera ut dem från helheten. Den gröna tråden löper nu elegant och håller ihop det hela, samtidigt som man fortfarande orkar hålla boken i handen.

Och vet ni vad? Jag kom just på en lösning. De utplockade kapitlen ju bli början till nästa bok! Om det nu blir en tredje förstås... ;-)