Att skriva en baksidestext - det är svårt!

Att skriva en baksidestext till den nya boken Att kunna känna doft av frostrosor var verkligen inte det lättaste... Det har tagit mig flera månader att få ihop något som jag blev nöjd med.

Jag börjar alltid med att samla ihop en del nyckelord som måste vara med. Epitet som fångar huvudpersonerna och platsen. Likaså ord som beskriver händelseförloppet i boken, och skapar en viss spänning eller förväntan. När det är gjort, börjar jag brodera text runtomkring orden. Ofta blir det alldeles för mycket broderande, och det är dags att börja rycka bort ogräsord. 

Meningarna ska helst vara korta till sin uppbyggnad, snabba att uppfatta. Komplicerade långa meningar funkar inte, så där rök ett av utkasten. Utformningen kan förstås också hjälpa till att göra texten lätt att uppfatta, så där bestämde jag mig för samma upplägg som förra boken, Det som spirar ur snö, med korta rader istället för hela stycken.

Ja, och sedan ska ju texten vara så intressant och lockande att den får läsarna att vilja införskaffa boken också.

Efter ett tiotal utkast hade jag till slut filat och sållat färdigt. Här är resultatet! Nu hoppas jag bara att människor drabbas av lust att läsa boken...

En berömd trädgårdsdesigner och en ung doktorand.

En självhushållare och en nunna.

En socialt och ekologiskt hållbar byagemenskap.

På ytan odlas rosor.

På djupet odlas egenmakt.

Nu skördas frukten av radikala livsval.

Folk vallfärdar till fjällbyn vid vägens början.

För Växthuskåtan. För Korsvägsträdgården.

För den djärva och självförsörjande livsstilen.

Men suveräniteten behagar inte alla. Och för somliga 

utgör bybornas självständiga tänkande och handlande 

ett hot. Det hela är lite för bra för att få fortsätta ostört.

Några fröpåsar förvandlas till utmanande rebeller.

De okuvliga odlarna i Akkatjärn tar strid.

Mot enfald och auktoritära tendenser.

För biologisk och social mångfald.

Deras vapen är oväntat. Precis som härföraren.

När byns egen Jeanne d'Arc drar ut för att befria fröet, 

med en Pippi och en Asterix som vapendragare,

går ingen Prussiluska säker...

En trädgårdsroman.

En hortikulturell berättelse.

En utopi om diversitet. 

Mariana Mattsson blev inte nunna. Hon blev trädgårds­ambassadör och författare. Detta är hennes femte bok och andra roman, en fristående fortsättning på Det som spirar ur snö.