Krönika - Stenis-växter i silverlyster

De slog oväntat till. Biverkningarna alltså, inte själva medaljen. Bakgrunden är denna. I höstas tilldelades jag en kunglig medalj för mina hortikulturella insatser. Den finaste utmärkelse som en svensk trädgårdsmänniska kan få. En stor, tung medalj med kungarelief, i skimrande silver. Och jag kom liksom av mig.

 

Medaljutdelning vid Riksförbundet Svensk Trädgårds möte i Lövånger.
Jag flankeras av förbundsdirektör Inger Ekrem t.v. och förbundsstyrelseledamot Therese Forsberg t.h.
Foto: Johannes Wätterbäck

Inte ens som barn hade jag problem med att stå i rampljus och lapa i mig beröm och applåder. Inte heller brukar orden tryta. Men plötsligt förvandlades jag till klichébilden av en äkta norrlänning. En obekväm metamorfos.

En terapeut behövde konsulteras för mitt ovana tillstånd, så jag gick ut i trädgården och sökte upp växtvärldens motsvarighet till Stenis. Ingemar Stenmark alltså. De tystlåtna och ordkarga. De förnöjsamma. De som inte gör något väsen av sig, men som är helt oumbärliga. De som inte framhäver sig själva, men inte heller placerar sitt ljus under skäppan. De som likt spindelväv besitter förmågan att länka ihop rabatten till en harmonisk kombination. De som kan blixtra till och få hela rabatten att skimra. Lite snack, mycket verkstad. De silvergrå växterna, de skulle kunna vara min Freud!

Ullvide som terapeut

Sålunda traskade jag bort till ullvidet. Med sin gråluddiga domarperuk utstrålar den pondus med sitt distingerade, värdiga uppträdande. Herr eminens Ullvide - en medalj, det är ju liksom krönet utav ett livsverk. Borde jag alltså dra mig tillbaka nu, kanske abdikera som trädgårds­ambassadör?

Att få ett domslut av en Stenis-växt var förstås dömt att misslyckas. Inte heller lappvidet intill var särskilt talför. Som stilig kavaljer, iklädd gustavianskgrå kostym, var han upptagen med att artigt ledsaga en färgsprakande rabattdiva som fick mig att känna mig ännu mera retro och passé.

Styvervide, Salix 'Boydii'

Jag gick över till pocketfjället istället, för att prata med styvervidet. Men den lilla knotiga busken hade fullt upp med att återhämta sig från rådjurens senaste attack. Inte hade den ork att svara på mina grubblerier kring det märkvärdiga att nu ingå i en exklusiv skara med norrländska trädgårdsikoner, som Ulf Nordfjell och den legendariske Evert Nilsson.

Min blick vändes då till de små gråhåriga fjällväxterna edelweiss och silverarv, så tåliga i utsatta lägen. Dessa ladies i argentumgrå frisyr borde väl kunna säga något vettigt om min framtid. Precis som de har jag ju en del silverslingor i kalufsen, men att gå i pension vid 52? Dock även dessa anspråkslösa växtaktörer teg. Silverblomster borde tala och inte tiga, muttrade jag beskt.

Vitmalört, Artemisia ludoviciana

Nu återstod bara att ta ett snack med någon malört. Med sin rotskottsbenägenhet var väl vitmalörten den perfekta samtalspartnern, när det gällde mitt problem med att man borde ta vara på berömmelsen och utnyttja tillfället att marknadsföra sig. Jag lade mig på analysbänken och avslöjade för vitmalörten att jag inte alls hade någon lust att förvandlas till ett varumärke. Bli som en dräkt utan munk. Att ränna land och rike runt på bokturné skulle ju innebära att jag måste lämna mitt lappländska eremitage! Jag, som vill vara trovärdig i mitt livsval och få odla min litterära trädgård i stillsam avskildhet. Vitmalörten kilade dock bara vidare med sina världsherraväldesambitioner.

Vilka fasoner! Jag suckade bittert och viskade till den metalliskblänkande silverbusken att jag hade en gnagande känsla av tvivel på jag alls lyckats uträtta något bestående på den norrländska trädgårdsfronten i stort. 
 

Palmkål 'Nero di Toscana'

Utan att vänta på svar gick jag ner i köksträdgården och skördade palmkål. Bladen var täckta av en silvergrå, vaxartad hinna. Kunde denna delikatess åtminstone ge mig ett etikettråd? På tv hade jag ju sett alla idrottsmedaljörer bita i sin medalj. Stenis också. Borde alltså också jag bita och prova dess äkthet? Tji svar fick jag.

Jag gav upp. Öppnade bildörren för att åka iväg till medaljutdelningen. Då hörde jag den nyplanterade silverpilen prassla: Hä ä väl ba' å prat! Då återvände målföret. Medaljsjukan vek. Att tala är ju faktiskt silver. Sedan bet jag i medaljen. Och satte den - i hatten förstås. Alla andra har bara en fjäder där...

Att bita i medaljen gör ju alla idrottare på tv, så då gör jag väl också det...

Här kan du läsa motiveringen till medaljen:
https://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/kunglig-medalj-till-traedgaardsambassadoeren-fraan-lappland-2105793

...å sen satte jag förstås medaljen på hatten!

Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 2 2018

Prenumerera på tidningen via denna länk: 

http://www.tradgard.org/tidningen/bli_medlem.asp