Krönika - Stenis-växter i silverlyster
De slog oväntat till. Biverkningarna alltså, inte själva medaljen. Bakgrunden är denna. I höstas tilldelades jag en kunglig medalj för mina hortikulturella insatser. Den finaste utmärkelse som en svensk trädgårdsmänniska kan få. En stor, tung medalj med kungarelief, i skimrande silver. Och jag kom liksom av mig.
 |
| Medaljutdelning vid Riksförbundet Svensk Trädgårds möte i Lövånger. Jag flankeras av förbundsdirektör Inger Ekrem t.v. och förbundsstyrelseledamot Therese Forsberg t.h. Foto: Johannes Wätterbäck |
Inte ens som barn hade jag
problem med att stå i rampljus och lapa i mig beröm och applåder.
Inte heller brukar orden tryta. Men plötsligt förvandlades jag till
klichébilden av en äkta norrlänning. En obekväm metamorfos.
En terapeut behövde
konsulteras för mitt ovana tillstånd, så jag gick ut i trädgården
och sökte upp växtvärldens motsvarighet till Stenis. Ingemar
Stenmark alltså. De tystlåtna och ordkarga. De förnöjsamma. De
som inte gör något väsen av sig, men som är helt oumbärliga. De
som inte framhäver sig själva, men inte heller placerar sitt ljus
under skäppan. De som likt spindelväv besitter förmågan att länka
ihop rabatten till en harmonisk kombination. De som kan blixtra till
och få hela rabatten att skimra. Lite snack, mycket verkstad. De
silvergrå växterna, de skulle kunna vara min Freud!
 |
| Ullvide som terapeut |
Sålunda traskade jag bort
till ullvidet. Med sin gråluddiga domarperuk utstrålar den pondus
med sitt distingerade, värdiga uppträdande. Herr eminens Ullvide -
en medalj, det är ju liksom krönet utav ett livsverk. Borde jag
alltså dra mig tillbaka nu, kanske abdikera som
trädgårdsambassadör?
Att få ett domslut av en
Stenis-växt var förstås dömt att misslyckas. Inte heller
lappvidet intill var särskilt talför. Som stilig kavaljer, iklädd
gustavianskgrå kostym, var han upptagen med att artigt ledsaga en
färgsprakande rabattdiva som fick mig att känna mig ännu mera
retro och passé.
 |
| Styvervide, Salix 'Boydii' |
Jag gick över till
pocketfjället istället, för att prata med styvervidet.
Men den lilla knotiga busken hade fullt upp med att
återhämta sig från rådjurens senaste attack. Inte hade den ork
att svara på mina grubblerier kring det märkvärdiga att nu ingå i
en exklusiv skara med norrländska trädgårdsikoner, som Ulf
Nordfjell och den legendariske Evert Nilsson.
Min blick vändes då till
de små gråhåriga fjällväxterna edelweiss och silverarv, så
tåliga i utsatta lägen. Dessa ladies i argentumgrå frisyr borde
väl kunna säga något vettigt om min framtid. Precis som de har jag
ju en del silverslingor i kalufsen, men att gå i pension vid 52?
Dock även dessa anspråkslösa växtaktörer teg. Silverblomster
borde tala och inte tiga, muttrade jag beskt.
 |
| Vitmalört, Artemisia ludoviciana |
Nu återstod bara att ta
ett snack med någon malört. Med sin rotskottsbenägenhet var väl
vitmalörten den perfekta samtalspartnern, när det gällde mitt
problem med att man borde ta vara på berömmelsen och utnyttja
tillfället att marknadsföra sig. Jag lade mig på analysbänken och
avslöjade för vitmalörten att jag inte alls hade någon lust att
förvandlas till ett varumärke. Bli som en dräkt utan munk. Att
ränna land och rike runt på bokturné skulle ju innebära att jag
måste lämna mitt lappländska eremitage! Jag, som vill vara
trovärdig i mitt livsval och få odla min litterära trädgård i
stillsam avskildhet. Vitmalörten kilade dock bara vidare med sina
världsherraväldesambitioner.
Vilka fasoner! Jag suckade
bittert och viskade till den metalliskblänkande silverbusken att jag
hade en gnagande känsla av tvivel på jag alls lyckats uträtta
något bestående på den norrländska trädgårdsfronten i stort.
 |
| Palmkål 'Nero di Toscana' |
Utan att vänta på svar
gick jag ner i köksträdgården och skördade palmkål. Bladen var
täckta av en silvergrå, vaxartad hinna. Kunde denna delikatess
åtminstone ge mig ett etikettråd? På tv hade jag ju sett alla
idrottsmedaljörer bita i sin medalj. Stenis också. Borde alltså
också jag bita och prova dess äkthet? Tji svar fick jag.
Jag gav upp. Öppnade
bildörren för att åka iväg till medaljutdelningen. Då hörde jag
den nyplanterade silverpilen prassla: Hä ä väl ba' å prat! Då
återvände målföret. Medaljsjukan vek. Att tala är ju faktiskt
silver. Sedan bet jag i medaljen. Och satte den - i hatten förstås.
Alla andra har bara en fjäder där...
 |
| Att bita i medaljen gör ju alla idrottare på tv, så då gör jag väl också det... |
Här kan du läsa motiveringen till medaljen:
https://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/kunglig-medalj-till-traedgaardsambassadoeren-fraan-lappland-2105793
 |
| ...å sen satte jag förstås medaljen på hatten! |
Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 2 2018
Prenumerera på tidningen via denna länk:
Kommentarer
Skicka en kommentar