Krönika - Inte bara bältrosor

Det är ju inte alltid man får vara frisk som en nötkärna, ibland känner man sig lite vissen. Och nässelutslag och hosta har väl de flesta haft någon gång. Men nog tyckte jag att mitt rosnörderi gick till överdrift när jag drabbades av bältros! Rosfeber har jag dock sluppit, än så länge.

Något blomkålsöra har jag aldrig sett i verkligheten, då är potatisnäsor betydligt vanligare. Fast på tyska heter det rovnäsa. Är näsorna därmed större i Berlin än i Stockholm?

Växtriket har givit oss mängder av metaforer för att beskriva utseende och anatomi, hur man känner sig och beter sig, eller social status. En intressant jämförelse på det sistnämnda är när svensken säger att han har pengar som gräs, medan tysken har pengar som hö. Rimligen borde ju det insamlade och torkade höet vara värdefullare än gräset.

Pengar som gräsklipp!

Många uttryck finns på flera olika språk, medan andra avspeglar ett stycke nationell historia. På tyska kan man kalla någon för en trolös tomat. Uttrycket härstammar från första världskriget, när Italien gick från att vara en förbunden till en fiende, och de tomatodlande italienarna därför ansågs som opålitliga och trolösa. Tomaten hör ju dessutom till de giftiga nattskatteväxterna.

En trolös tomat?

Bjuder man en tysk på Blümchenkaffee, så är kaffet så svagt att man ser blomstermotivet i botten på den fina koppen. Underförstått att koppen var så dyr att man inte hade råd till starkare kaffe. Om samme tysk kan höra gräset växa så är han ytterst sensibel, nästan överkänslig. Uttrycket lär komma ur Eddan, där asaguden Heimdall är just så lyhörd.

Men säger jag på tyska att hos Kalle är humle och malt förlorad, betyder det att han är ett hopplöst fall och lika omöjlig att hjälpa, som när något gått fel i ölbryggningen och allt därmed är förstört. Säger Kalle till mig att det ser ut som kål och rovor hemma hos mig, tycker han att det är rörigt och stökigt. Om han däremot, som i fabeln, vill krafsa kastanjerna ur elden för mig, gör han något obehagligt och farligt för att hjälpa mig.

Fast om man krafsar kastanjer ur elden för någon,
så är det förmodligen inte hästkastanjer utan ätbara kastanjer

Skulle han istället se rädisorna växa underifrån, så är han död och begravd. Är jag inbäddad i rosor, blir jag bortskämd och avnjuter lyx. Men varför det i Tyskland skulle vara de dummaste bönderna som får de största potatisarna fattar jag inte riktigt.

Även svenskan är rikt försedd med blomstrande jämförelser. Hör bara här:

Hon klagade som vanligt över apelsinhuden på låren. Men han sade, som alltid, att hon hade en persikohy. Och för honom var hon lika fräsch som en nyponros. Han föreslog att de skulle bryta upp från staden, dra åt skogen och flytta ut i spenaten. Där kunde de säkert lägga rabarber på någon gård. Och då skulle de komma på grön kvist igen.

Hon svarade, sur som en citron, att han bara dillade persilja. En sådan gård som de drömde om växte inte på träd. Den skulle kosta klöver, så det var stor risk att de istället skulle få bita i gräset. Och då, din ärthjärna, sade hon, då skulle de ha satt sin sista potatis.

Han begrep inte ett barr. När hon som lök på laxen tillade att livet minsann inte var någon dans på rosor, blev han pionröd i ansiktet. Det fanns inte ett korn av sanning i allt hon sa. Inte vilade han på sina lagrar minsann! Och han hade inte alltid varit buskablyg och mossig, utan sått sin vildhavre lite varstans. Och sonen var ju ett busfrö.

Nu stirrade han på henne och undrade hur han kunnat tro att hon var blyg som en viol. Hon var lika elak som mor sin, och äpplet faller ju inte långt från päronträdet. Det måste ha varit hennes rara ärtor som lurat honom. Men nu hade hon tagit kål på hans kärlek. Hans adamsäpple guppade och han darrade som ett asplöv. Rosenrasande greppade han en spade och slog till henne, pang på rödbetan bara. Hon stöp som en fura.

Han kom till besinning och insåg att han varit en nöt. Måste han nu bita i det sura äpplet och låta sig gripas? Nä, bäst att dra dit pepparn växer!

Ja, så kan det gå om man sätter bocken till trädgårdsmästare. Förresten, enligt en låt av Reinhard Mey så är det alltid trädgårdsmästaren som är mördaren.

Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 2 2017

Prenumerera på tidningen via denna länk: 

http://www.tradgard.org/tidningen/bli_medlem.asp