Krönika - Inte bara bältrosor
Det är ju inte alltid man får vara frisk som en nötkärna, ibland känner man sig lite vissen. Och nässelutslag och hosta har väl de flesta haft någon gång. Men nog tyckte jag att mitt rosnörderi gick till överdrift när jag drabbades av bältros! Rosfeber har jag dock sluppit, än så länge.
Något blomkålsöra har
jag aldrig sett i verkligheten, då är potatisnäsor betydligt
vanligare. Fast på tyska heter det rovnäsa. Är näsorna därmed
större i Berlin än i Stockholm?
Växtriket har givit oss
mängder av metaforer för att beskriva utseende och anatomi, hur man
känner sig och beter sig, eller social status. En intressant
jämförelse på det sistnämnda är när svensken säger att han har
pengar som gräs, medan tysken har pengar som hö. Rimligen borde ju
det insamlade och torkade höet vara värdefullare än gräset.
Många uttryck finns på
flera olika språk, medan andra avspeglar ett stycke nationell
historia. På tyska kan man kalla någon för en trolös tomat.
Uttrycket härstammar från första världskriget, när Italien gick
från att vara en förbunden till en fiende, och de tomatodlande
italienarna därför ansågs som opålitliga och trolösa. Tomaten
hör ju dessutom till de giftiga nattskatteväxterna.
Bjuder man en tysk på
Blümchenkaffee, så är kaffet så svagt att man ser blomstermotivet
i botten på den fina koppen. Underförstått att koppen var så dyr
att man inte hade råd till starkare kaffe. Om samme tysk kan höra
gräset växa så är han ytterst sensibel, nästan överkänslig.
Uttrycket lär komma ur Eddan, där asaguden Heimdall är just så
lyhörd.
Men säger jag på tyska
att hos Kalle är humle och malt förlorad, betyder det att han är
ett hopplöst fall och lika omöjlig att hjälpa, som när något
gått fel i ölbryggningen och allt därmed är förstört. Säger
Kalle till mig att det ser ut som kål och rovor hemma hos mig,
tycker han att det är rörigt och stökigt. Om han däremot, som i
fabeln, vill krafsa kastanjerna ur elden för mig, gör han något
obehagligt och farligt för att hjälpa mig.
![]() |
Fast om man krafsar kastanjer ur elden för någon, så är det förmodligen inte hästkastanjer utan ätbara kastanjer |
Skulle han istället se
rädisorna växa underifrån, så är han död och begravd. Är jag
inbäddad i rosor, blir jag bortskämd och avnjuter lyx. Men varför
det i Tyskland skulle vara de dummaste bönderna som får de största
potatisarna fattar jag inte riktigt.
Även svenskan är rikt
försedd med blomstrande jämförelser. Hör bara här:
Hon klagade som vanligt
över apelsinhuden på låren. Men han sade, som alltid, att hon hade
en persikohy. Och för honom var hon lika fräsch som en nyponros.
Han föreslog att de skulle bryta upp från staden, dra åt skogen
och flytta ut i spenaten. Där kunde de säkert lägga rabarber på
någon gård. Och då skulle de komma på grön kvist igen.
Hon svarade, sur som en
citron, att han bara dillade persilja. En sådan gård som de drömde
om växte inte på träd. Den skulle kosta klöver, så det var stor
risk att de istället skulle få bita i gräset. Och då, din
ärthjärna, sade hon, då skulle de ha satt sin sista potatis.
Han begrep inte ett barr.
När hon som lök på laxen tillade att livet minsann inte var någon
dans på rosor, blev han pionröd i ansiktet. Det fanns inte ett korn
av sanning i allt hon sa. Inte vilade han på sina lagrar minsann!
Och han hade inte alltid varit buskablyg och mossig, utan sått sin
vildhavre lite varstans. Och sonen var ju ett busfrö.
Nu stirrade han på henne
och undrade hur han kunnat tro att hon var blyg som en viol. Hon var
lika elak som mor sin, och äpplet faller ju inte långt från
päronträdet. Det måste ha varit hennes rara ärtor som lurat
honom. Men nu hade hon tagit kål på hans kärlek. Hans adamsäpple
guppade och han darrade som ett asplöv. Rosenrasande greppade han en
spade och slog till henne, pang på rödbetan bara. Hon stöp som en
fura.
Han kom till besinning och
insåg att han varit en nöt. Måste han nu bita i det sura äpplet
och låta sig gripas? Nä, bäst att dra dit pepparn växer!
Ja, så kan det gå om man
sätter bocken till trädgårdsmästare. Förresten, enligt en låt
av Reinhard Mey så är det alltid trädgårdsmästaren som är
mördaren.
Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 2 2017
Prenumerera på tidningen via denna länk:
Underhållande! Du är så påhittig!
SvaraRaderaHa det gott/Monica
Tack! Så roligt att du säger det!
RaderaVaknar så här på morgonkvisten och roas av din krönika. Gott nytt år Mariana och Reginald.
SvaraRaderaTusen tack Annika!
Radera