Kap 7 - Gräsrötter fixar en matloge (ur boken Att kunna känna doft av frostrosor)

Folke stod i lagret uppe på Bränna och plockade ihop de grönsakslådor som var beställda. De nätta trälådorna hade Folke snickrat ihop själv. Numera var det många som deltog i deras byakooperativ och odlade och skördade till­sammans. Men de som inte iddes eller orkade, eller valde att sälja sin tid på ett jobb i utbyte mot pengar, kunde prenu­merera eller beställa enstaka grönsakslådor från odlingen.

Han ställde inte bara krav på dem som ville delta i odlingen utan också på prenumeranterna. Det hade en nybliven mottagare fått uppleva när Folke råkat höra att denna kastat bort grönkålen eftersom hon inte visste vad hon skulle göra med den. Folke hade i mycket tydliga ordalag deklarerat att han och de andra odlarna minsann inte lade ner sin själ, tid och kunskap på att vårda sig om grönkålen från frö och grodd, på att vattna och skydda småplantorna mot ohyra, och slutligen förvara dem så att det skulle gå att skörda dem som färska under hela vintern, bara för att någon idiot som var för dum eller lat att odla själv sedan skulle slänga den rakt ner i soporna.

- Här i byn värdesätter vi maten vi kan producera själva, för sådan kvalitet kan vi aldrig få levererad hit!

När Folke hade skällt färdigt hade han bjudit in kvinnan till en grönkålsmiddag där hon fick lära sig hur grönkålen kunde tillagas på olika sätt. Han hade kryddat det med att också erbjuda henne att delta i odlargänget. Till hans för­våning hade hon tackat ja och var nu en glad odlare med ett särskilt ansvar för grönkålslandet. Med glimten i ögat bruk­ade hon berätta för besökare om grönkålsutskällningen.

Folke stuvade ner purjolökar i lådorna. Sedan snyggade han till några morötter innan han lade ett knippe i varje låda.

Innehållet i lådorna bestämdes av tillgången och varierade efter säsong. Så här på vårvintern var det mest rovor, lök, grönkål, rödbetor, morötter och vitlök. Sådant som gick att lagra länge utan att behöva tillagas först. Ja, och potatis förstås, till de gamlingar som inte längre orkade odla dem själva, och inte kunde förvara större mängder åt gången.

Men nu började det åter finnas en del färskskördat. De små trågen med bebisblad var jättepopulära, särskilt trågen med en salig blandning av blad i olika färger och smaker. Det kunde vara röd och grön eklövssallat, rödbeta, mangold, ruccola och vintersallat i ett sådant tråg. Men också trågen med solrosskott eller krasse var omtyckta, liksom ärtskotten. Dessa kunde man klippa av och sedan låta tråget stå i köks­fönstret, så växte det snabbt upp en omgång till att skörda. Samma sak med gräslökskrukorna, de kunde leverera under lång tid.

Om en månad kanske han skulle kunna gräva upp de första palsternackorna. Och om han hade riktig tur så skulle det nu till påsk gå att skörda de första rädisorna han sått i växthuset.

Nu skulle han svänga förbi hotellet och värdshuset med bladtråg och grönsakslådor inför påskveckans anstormning av gäster. Dessutom hade han lovat systrarna grönkål.

Palmkål 'Nero di Toscana'

Folke bar ut lådorna och ställde in dem i bilen. Än så länge delade han, Sara-Kajsa, Mina och Andreas familj på Hjular­bo IV, men på sikt strävade de mot en byapool av elfordon. Han hade sällan behov av bil, egentligen bara som nu när han skulle frakta mycket eller sådant som var känsligt för köld. Sallat kunde han inte ta på sparken direkt. Idag skulle dessutom Sara-Kajsa överta Hjularbo när han var klar med sitt och hon behövde ta sig ner till Sorsele.

Han körde ner till byn, parkerade utanför Matlogen och bar in lådorna. Trots att han avskydde själva handlandet som sådant, så gillade han verkligen deras lanthandel. Han kunde rent av njuta av atmosfären där.

När den gamla affären brann upp några år tidigare hade handlarfrun varit helt förstörd. Hon skulle aldrig ha råd att bygga upp affären igen. Försäkringen skulle långt ifrån täcka kostnaden för ett nybygge. Och att investera med lånade pengar var en omöjlig ekvation i glesbygd. Om man nu över­huvudtaget alls kunde få låna till något sådant. Nuförtiden gavs bara mikrokrediter till ockerränta för impulsshoppare, eller gigantiska krediter för galna storhetsvansinnesprojekt i storstäder.

Att driva en matbutik i en fjällby var en stor utmaning redan utan denna brandkatastrof. Problemet var faktiskt inte de trogna kunderna, utan de opålitliga leveranserna. De kunde utebli utan någon som helst förklaring. När Norr­mejerier fick en icke alls oväntad brist på smör, så kunde affären i Akkatjärn beställa smör bäst de ville, de fick ändå ingenting. Allt smör i Norrland hamnade hos stormarknad­erna i städerna vid kusten.

Det gick så långt att vissa leverantörer hotade att dra in leveranserna helt och hållet eftersom de beställde för lite eller ansågs ha för låg omsättning. Jättar som ICA och Kon­sum dikterade marknaden som anpassade sig efter dem och deras proportioner. Liksom regelverk och lagar. Kostnader för hälsovårdsinspektionerna från kommunen belastade förstås en liten byalanthandel tyngre än ICA Maxi.

De hade ändå hankat sig fram med affären. Men branden var ett slag som de knappast skulle kunna hämta sig ifrån.

Spetskål 'Kalibos'

De hade haft rådslag i byn. Något drastiskt måste göras. Visserligen var de flesta bybor duktiga självhushållare när det gällde fisk, viltkött, grönsaker, bär och svamp. Och vanan att bunkra, planera och hushålla var lika naturlig som förr. Under kriget. Innan vägen kom. Före impulsshopping­ens dagar. När man långt i förväg fick lov att planera de inköp man skulle göra när man en gång om året for till marknaden i stan. För det fanns ju, både då och nu, ändå en hel del varor som man behövde köpa. Men tanken på att behöva åka nio mil enkel väg bara för att handla lite bas­varor kändes inte särskilt lockande. Dessutom behövdes affären som mötesplats och utbyte av information. Skvaller­central alltså.

Det var förstås den energiska Trudi som hade kommit med förslaget att bygga om den stora rundlogen vid hotellet och dess parkeringsplats, och göra den till en genuin och trivsam lanthandel som det var en upplevelse att handla i. Byns håll­barhetstänk skulle visa sig även här.

- I Akkatjärn gör vi ju inte som andra. Det här ska vi fixa, som verkliga gräsrötter! befallde Trudi.

Sagt och gjort. Alla hade ställt upp på olika sätt. Byggt, snickrat och målat, bidragit med pengar genom den insam­ling som startats, eller med virke. På syslöjden hade skol­barnen sytt tygkassar och arbetsförkläden till expediterna i lapptäcksteknik av gamla tyger. Och på träslöjdslektion­erna hade de omskolat gamla 70-talsbarnvagnar till hel­charmiga kundvagnar.

När porten slogs upp bara en månad senare, öppnades en helt ny värld bakom de rustika timmer­väggarna och under det solpaneltäckta taket. Den nya affären gav mera ett intryck av gårdsbutik eller saluhall. I mitten av rundlogen fanns nu ett litet torg med stolar och bord, omgärdat av ett staket som fick det att likna en rengärda. Här fanns också en köksö för matlagning och provsmakningar. Det satt nästan alltid några där i caféet, och fikade och pratade. Så även nu. Han hejade på gubbarna.

En stor del av varorna såldes förpackningsfria. Man tog helt enkelt med sig egna burkar eller flaskor och fyllde på med ris, mjöl, salt, socker, kaffebönor, tvättmedel och oliv­olja. Det fanns en mjölkautomat, och bonden i Kraddsele fick nu bättre betalt för sin mjölk än när han sålde till Norrmejerier.

Folke ställde in grönsakslådorna i den avsedda hyllan. Här kunde prenumeranterna hämta dem under dagen. Han kollade att namnmärkningen var vänd utåt och lätt att se.

- Hej Folke! Vad har du med dig för godsaker idag då? undrade handlarfrun.

Hon hade återvunnit sitt glada lynne och tyckte sig ha hamnat i en affär i himmelriket.

- Jag tog med några backar med bladtråg, svarade Folke och visade. Och en hel del lök, både gul och röd, och purjo. Och krukor med gräslök och dill. För det går väl åt en massa sånt nu till påskmaten.

- Absolut!

Hon lyste av glädje över de fina lökarna. Smekte med handen över de prassliga skalen.

- Om inte annat får väl folk lägga lök på laxen, sade Folke och skrattade. Nu ska jag dra vidare med mina lådor till hotellet!

- Du, din säck med råg som du hade beställt, den har kommit nu.

- Men perfekt. Då tar jag den med nu, när jag har en bil att frakta den i.

Han kastade upp säcken på axeln och bar ut den till bilen, rak som en fura. Ingen match för en femtiotvååring som gjorde sin gymnastik varje dag.

Kapitlet är hämtat ur boken Att kunna känna doft av frostrosor. Du kan beställa den här:

https://www.bod.se/bokshop/att-kunna-kaenna-doft-av-frostrosor-mariana-mattsson-9789176991091