Kap 61 - Julgransskogen (ur Att kunna känna doft av frostrosor)

Uppe på Bränna hade klanen Finnberg samlats för att bege sig ut på Expedition Julgran. Eller, rättare sagt, huvudsakligen den manliga delen av klanen.

- Detta fruntimmer tar sig ingenstans, så länge hon ska mjölkas stup i kvarten, hade Mina sagt till Patrick.

Johanna hade fullt upp med småtöserna och var bara glad över att få manfolket ur huset. Det var bara Sara-Kajsa som hakade på herrarna.

- Jag måste ju ha koll så att ingen av er fäller någon utav mina specialgranar, sade hon till Folke.

Sara-Kajsa hade fått idén till julgransskogen. Det var ett litet hygge där massor av granar hade börjat växa upp. Och istället för att låta dem växa som de ville, hade Sara-Kajsa tyckt att de borde uppfostra dem till julgranar genom att beskära nytillväxten så att de blev tätare och grenarna lite stadigare när de kortades. På kuppen kunde de ta tillvara på de färska avklippta granskotten och göra dricka, sirap eller kryddning av gravlax eller öl av dem. Klippningen gjordes på försommaren och skotten frös de in i hundragramspåsar.

Hilmer hade genast engagerat sig. Det här var ju bonsai­skapande i lite större format än de bordsvarianter som han annars höll på med. Men tillvägagångssättet var rätt lika. En del träd fick han nöja sig med att rätt och slätt toppa skotten på, jämnt över hela granen. Men några träd hade han fått full frihet att forma efter eget konstnärligt tycke. Vilket ledde till ett rätt äventyrligt utseende på en del av dem.

- Hur har du tänkt att man ska kunna hänga julgrans­prydnader i den här, den lutar ju? hade Andreas undrat.

Hilmer hade bara suckat.

- Men pappa. Du måste ju tänka lite kreativt. Inte vara så konservativ jämt. Den här granen är en individ som ville växa snett. Då måste jag ju respektera det.

Andreas hade fått böja sig för gransjälsuttydarens expertis.

- Förresten säger mamma alltid till oss i skolan att vi ska utvecklas till individer och att skolan ska understödja per­sonlig utveckling. Inte göra oss alla till klonade exemplar. Det gäller väl även för granar.

Inför sin frus pedagogiska kompetens var det förstås bara för Andreas att kapitulera totalt.

Sålunda gallrades inte alla fulgranar bort, utan valdes ut och sparades som särskilt karaktärsfyllda objekt.

Nu i december gällde dock inget finlir med saxen, utan total stambeskärning med yxa och såg. Mera något för Henning alltså. Stolt som en tupp bar han sin lilla såg för att avverka en julgran till sitt rum. Folke, Andreas och Patrick var försedda med rejälare doningar för större objekt. Men det var Sara-Kajsa som skidade i täten för expeditionen.

Tack vare julgransskogen fanns det nu redan ett antal jul­granskandidater att välja bland inom ett begränsat område. Förr om åren hade Folke, precis som hans pappa före honom, tagit ungarna med sig ut i skogen på granspan under hösten. Innan snön föll kunde man ta sig överallt, och det var mycket lättare att se granens verkliga karaktär och utseende när det inte låg fullt med snö som tyngde ner grenarna. Denna tradition hade utvecklats efter att Folkes pappa flera gånger fått återvända till skogen när den första hemsläpade granen inte blivit godkänd av fruntimren därhemma. I värsta fall inte heller nummer två.

- Jäkla skönhetstävlan, hade han muttrat. Så mycket tingeltangel som dom fyller granskrällena med, så spelar det väl ingen roll om den är lite gles på en sida.

Dock hade han ingen talan i denna fråga.

Men resultatet av detta hade alltså blivit att se ut granen redan på hösten. Och att märka ut den, noga.

De skidade fram till en inhägnad del av skogen. Det hade varit nödvändigt att skydda en del av de särskilt införskaff­ade och planterade träden mot älgarna med stängsel.

Medan Andreas, Folke och Henning drog vidare mot större granar av helt vanligt slag, satsade Sara-Kajsa, Patrick och Hilmer på att välja ut ett uppstammat exemplar åt Mina.

- Det får allt bara bli en liten bordsgran hos oss i år, hade Mina sagt. Med en gåglad ett och ett halvt-åring och det minimala utrymme som den här stugan erbjuder fyra person­er, så vore nog nog klokare att ha granen ute på altanen.

Varpå Patrick hade fixat en riktigt fin gran redan till advent, placerad utanför de stora fönstren och med belysning så att det nästan kändes som om den stod inne i rummet.

Men Sara-Kajsa hade föreslagit att han skulle hämta en uppstammad gran också. Den skulle inte ta så mycket plats som en vanlig, med yvig grenkjol nertill. 

Det var också en av Sara-Kajsas designidéer. Att helt enkelt stamma upp en del granar och forma kronan till en liten, tät kon i behändig njuthöjd.

- Perfekt för gamlingar som inte längre orkar böja sig för att hänga upp pyntet, tyckte Folke.

- Perfekt för modernt trångbodda, tyckte Sara-Kajsa.

- Perfekt om man inte vill att ens småsyskon ska riva den, tyckte Hilmer.

Men Henning hade faktiskt fått hjälpa till och såga bort alla grenar som satt lägre än en meter upp på stammen, och gjort det riktigt bra. Därmed hade Sara-Kajsa också till viss del försäkrat sig mot eventuella framtida sabotage från Hennings sida, genom att smart nog köpa hans lojalitets­känsla mot de egenhändigt uppstyltade objekten. Hilmer hade sedan fått ge sig på och frisera topparna på de grenar som var kvar.

Nu i år skulle de första uppstammade granarna levereras till Viola för att utgöra dekoration i hennes designbutik.

- Vi kommer att starta en trend med dom, hade Viola entusiastiskt sagt. Till veckan kommer ett team från Country Living Magazine för att göra ett reportage om Helig­fjäll Art&Design. Då måste granarna vara på plats utanför entrén.

- Men här inne i orangeriet vill jag ha en sådan där blågran, hade Viola fortsatt. Har du någon som är tillräckligt stor och avverkningsbar?

Det hade Sara-Kajsa.

Sara-Kajsa hade nämligen beslutat sig för att utforska alla möjligheter till utveckling av julgranskonceptet, och köpt in ett parti granar som hon kommit över billigt på en plantskola som gått i konkurs. De var i blandade storlekar. Några små dvärgar, några med rejäl stamhöjd. Men framför allt hade de olika färg på barren. De flesta var olika former av blågran i stålblått, mest Picea pungens 'Glauca' och 'Glauca Globosa'.

Hon hade också skaffat frön till såväl blåbarriga granar, som den smalväxande serbiska granen, Picea omorika.

- En mager gran för trångbodda studentlyor, förklarade Sara-Kajsa.

Henning hade blåstirrat på såkrukorna och undrat hur lång tid det skulle ta innan de var julgranar som han fick såga ner.

- Dom är nog julmogna lagom tills att du har en son som är lika gammal som du är nu, hade Folke svarat.

- Man kan ju hoppas att den ungen inte blir ett likadant busfrö som du Henning, tyckte Hilmer.

Nu rök alltså en utav de stora präktiga blågranarna för att bli designgran hos Viola.

- Fast egentligen borde du ju sälja in 'Maigold' till henne istället, tyckte Folke.

För Sara-Kajsa hade också skaffat granar där bara års­skotten hade en avvikande färg. På smultrongranen, Picea abies 'Rydal', var de röda, och just på Picea pungens 'Mai­gold' var de lysande gula.

Dock skulle dessa granar kräva en långtidsbehandling för att färgerna skulle komma till sin rätt. De fick tas in tidigare, först i svala hallar och sedan i varma rum. De måste vattnas mycket noga, aldrig torka ut, och helst med gödselvatten. Folke fick helt enkelt order att pinka i vattenkannan och vattna granen med guldvattnet. Om allt gick som planerat, började granen skjuta skott som skiftade färg redan till nyår. Sedan kunde man städa granen på julkulor och glitter, och njuta av skotten istället. Och till sist göra te på skotten innan barrandet gjorde alla galna.

I alla fall såg principen sådan ut i teorin. Förra julen var första gången de hade testat det med en liten ynklig och krokig gran, som ändå inte skulle ha hållit måttet som vuxen. Den hade fått bli piedestalgran för att någon alls skulle lägga märke till dess existens i rummet.

- Om Viola tar en sån, så kan hon ju ha den kvar efter tjugondag Knut. Och omskola den till en påskgran, tyckte Hilmer.

Kapitlet är hämtat ur boken Att kunna känna doft av frostrosor. Du kan beställa boken här:

https://www.bod.se/bokshop/att-kunna-kaenna-doft-av-frostrosor-mariana-mattsson-9789176991091