Kap 14 - Avvecklingsdelegation till Akkatjärn (ur Att kunna känna doft av frostrosor)

När avfolkningsministern och hans anhang kommer på besök till Akkatjärn, väntar dem ett kärvt mottagande. För de okuvliga byborna visar minsann ingen underdånig tacksamhet - och vilken roll spelar egentligen det ungdomliga filmteamet från APP, Akkatjärn Profetia & Propaganda?

Sara-Kajsa plockade fram en burk med inlagda gurkor ur kylskåpet och skar upp lite torkat renkött. Dukade fram vinglasen. Folke måste snart vara här. Hungrig skulle han knappast vara efter den avslutande representationslunchen.

 

Hon satte sig vid bordet och tittade ut genom fönstret. Såg ner mot trädgårdarna som hade börjat grönska. Egentligen hade hon velat kasta sig över dem med nyförlöst energi. Men det jädrans ministerbesöket hade vänt upp och ner på hela byn.

När förfrågan, eller kanske snarare beskedet, hade kommit från Glesbygdsverket att en hel delegation med glesbygds­ministern i spetsen ville besöka Akkatjärn, "för att få studera alla de goda exempel på växtkraft och innovation i glesbygd som de hade hört talas om", så hade Folke varit helt emot.

- Alltså, sånt där innebär alltid trubbel, menade han. Dom kommer hit som goda feer, och lovar guld och gröna skogar. Men dom virvlar bara omkring en massa het luft och bygger luftslott i snön. Sedan blir det i slutändan ändå ingenting. Men det har tagit en helsickes massa tid och kraft från oss, till ingen nytta.

Folke var dock rätt ensam om sin dystra profetia. Sara-Kajsa var visserligen, som vanligt, anti till allt vad höga höns beträffade. Nunnorna visste med sig att kloster i all­mänhet alltid betraktades som suspekta av lutheranskt präg­lade svenskar, och därför ständigt måste visa sig öppna och trevliga, och att de inte hade något fasansfullt att dölja. Så de ansåg sig inte kunna göra annat än att välkomna in­spekt­ionen.

En del bybor ansåg helt blåögt, att den svenska staten (till skillnad från andra mindre ädla länder och det ondske­fulla EU) alltid ville sina folkhems­undersåtar väl. Och att det ju vore trevligt att få en klapp på axeln av en minister. Kanske skulle det på kuppen komma inramlande några bidrag eller åtgärdsmedel som en vinstutdelning av besöket. Några före­tagare såg chansen att både tjäna en hacka på visiten och dessutom bli mera kända utanför byn.

Så Folke hade gett upp sina försök att tala folk till förstånd, och istället begärt att få bli värd och ciceron åt delegationen.

- Så att jag har full koll på vad de får se och kan styra det en del. Och höra snacket, förklarade han för Sara-Kajsa. Och snacka riskbedömning med alla som ska visa upp något.

Följaktligen hade han alltså fått tillbringa hela gårdagen plus middag på kvällen, samt denna förmiddag tillsammans med "avfolkningsministern och hans anhang" som han kallade dem. Stackars Folke, tänkte hon.

Folke klev ut ifrån hotellet. Drog ett djupt andedrag. Sedan ett till. Äntligen befriad. Han började långsamt gå längs vägen. Avnjutande friden.

Det hade varit ett närmast bisarrt nöje att lotsa skocken inne på Matlogen, och först notera hur den gamla rundlogens oglamorösa utsida hade fått stadsborna att förvänta sig någon slags armodsloppis till affär, och sedan se deras enorma häpnad när insidan visade sig härbärgera en topp­modern gårdsbutik med saluhallskänsla.

Ännu roligare hade det förstås blivit när det av honom och handlarfrun iscensatta "shoppingskådespelet" hade tagit sin början. Det hade börjat med att två nunnor kommit in, greppat en av de där omskolade barnvagnarna för att sedan börja gå omkring och handla, som om nunnorna var vilka kunder som helst. Vilket de ju faktiskt var här i Akkatjärn.

Busschauffören hade närmast demonstrativt övertydligt lämnat in sin rostfria matdosa och löst in panten för den när han köpt en nypåfylld dosa med dagens maträtt, som bestod av rester från hotellet som på detta sätt tog tillvara på över­bliven mat som därmed slapp kastas. Besökarna hade blivit mycket imponerade av detta smarta miljötänk.

Gårdsbutiken hos Larsviken - en inspiration för Akkatjärn!

Några av skolbarnen hade mycket realistiskt spelat upp en praktisk mattelektion i affärsmiljön. Folke drog på munnen när han tänkte på den unga Yasmin, som hade dykt upp och presenterat sig som Matlogens PH, alltså Personlige Hand­lare. Och artigt undrat om hon kunde få demonstrera Mat­logens sädeskvarn, där man kunde få färskmalet mjöl av alla sädesslag.

Lustigast blev det dock när två smågrabbar dykt upp med en videokamera, och satt kurs mot ministern. En allvarlig tolvåring hade hållit fram en mikrofon.

- Ave, Salve. Det här var från APP, Akkatjärn Profetia & Propaganda. Vi skulle vilja ställa några frågor till herr Urbaniseringsministern, om det går bra. Nähä, Glesbygds­minister ska det visst vara, ursäkta en stackars okunnig reporter.

Eftersom ministerns anhang hade skrattat, så hade han också hållit god min och sett välvilligt kostymmyndig ut.

- Får jag fråga herr ministern varför han tycker att Mat­logen i Akkatjärn är ett så enastående exempel, ja faktiskt ett föredöme, när det gäller hållbar handel istället för skryt­betingat impulsshoppande?

Då hade Folke blivit tvungen att gå bakom en hylla för att släppa fram ett brett leende. Han hade stannat där tills han hörde Sepp, eller kanske var det Felix, avsluta intervjun med ett klämkäckt:

- Det var allt från mig, Profetus Fjärrsyn. Hallejulia.

Men allt var förstås inte lustigt, utan närmast tragiskt. Folke tänkte på alla tröttsamma floskler som ministern med anhang strött omkring sig. Den mest pratsamma av de medföljande sakkunniga, Annika hette hon visst, hade yttrat sig som hon hade förstånd till.

- Hemma på vår gata i stan, där finns det en ekorekoshop, som liknar den här. Men jag hade aldrig förväntat mig något i stil med en saluhall i en fjällby! Med så mycket ekologiskt! Att det går att driva en sådan på Söder, med ett så stort och kvalitetsmedvetet kundunderlag – men här. Otroligt!

Handlarfrun hade skrattat, högt och hjärtligt, och besvarat påståendet med pigga ögon.

- Men jag förstår ju tvärtom inte hur man kan driva en sån butik på Söder, där man faktiskt inte producerar några rå­varor alls, utan måste få allting levererat utifrån? Skulle vi, som bor här där maten växer utanför knuten och simmar i älven och kutar fritt på fjället, nöja oss med konserver, eller sånt som är fullpumpat med kemiska tillsatser för att vara hållbart och kunna transporteras hit?

Hon hade sett sig omkring bland förbluffade åhörare, och fortsatt sin predikan.

- Som handlare vill jag ju sälja livs-medel, inte skräppro­dukter som är besprutade och har rest långa vägar. Här i Akkatjärn är vi vana vid att ha superfina, pinfärska och exklusiva råvaror utanför dörren. Ren och älg. Röding. Hjortron, kvanne. Den höga nivån vill vi ju ha på allt vi ska stoppa i oss.

Detta tänkande hade helt tydligt presenterat ett fullständigt nytt perspektiv för den där Annika.

- Vi är kanske en utopisk ideallanthandel. Fast vi finns i verkligheten, hade handlarfrun avslutat.

Och fått en applåd, innan ministern hann kläcka ur sig ännu en floskel som slutkläm.

- Det är ju väldigt bra att vi politiker och beslutsfattare, och tjänstepersoner får veta vad som bereder er gles­bygds­bor problem i er vardag, hade Avvecklingsministern sagt, med myndighetsstämman påslagen. Vi har nu alla hört vad du har berättat, och tar det med oss.

Folke hade stilla stönat inombords.

På vägen ut hade han slutligen råkat avlyssna ett samtal mellan denna Annika och en av hennes kollegor, som han inte mindes namnet på eftersom de alla såg ut som klonade och retuscherade blondiner i ett seriemagasin.

Annikan hade minsann sett en lokal hipster, inne på fiske­sektionen. En skitsnygg karl som stått där och kollat på en yxa. Den andra blonda hade då undrat hur Annika hade vetat att det var en riktig bybo. För att han hade äkta sågspån på stövlarna, hade Annikan svarat.

Stockholmare, hade Folke tänkt.

Sara-Kajsa såg honom komma uppför vägen. Hon släppte ut hundarna för hejande utomhus. Hällde upp vinet och väntade spänt på den arme ledsagaren som återvände från sitt besök i underjorden. Äntligen skulle de kunna prata fritt och ocen­surerat om sina intryck. Och bedöma vilka eventuella otrev­liga konsekvenser som kunde dyka upp i framtiden.

Folke kom in i köket och damp ner på en stol. Han suckade. Sara-Kajsa log och höjde glaset mot honom.

- Skål för frälsarna från huvudstan!

Folke log lite matt tillbaka och skålade.

- Men nu är det inga idealistiska Jesus-figurer som besöker oss arma fjällbybor för att predika för oss om hur man bygger upp ett solidariskt självhushållarsamhälle av männi­skor med olika behov och förutsättningar. Och som försvarar subsidiaritetsprincipen och allas rättigheter, och allt det där andra som dom påstår sig stå upp för varje valår.

Han tog en gurkbit och kraschade den mellan tänderna.

- Utan tvärtom opportunistiska småjävlar, vars uppgift är att mota in alla i den auktoritära samhällsfållan, nej förre­sten.

Han rättade sig själv.

- Få alla att självmant vilja gå in i den auktoritära sam­hällsfållan. Först lockar dom folk dit med morötter. Sedan använder dom tvång med piskor och skärpta regler. Och därefter kan dom utmåla något stackars avvikande får som fiende, så att dom kan hetsa fårskallarna mot varandra. Allt medan opportunisterna från sin upphöjda ställning kan se sig som något bättre och ädlare än andra, och roffa åt sig så mycket som möjligt själva. Det är dom ju faktiskt värda, så mycket viktigt som dom uträttar. Fy tusan.

Sara-Kajsa log roat åt Folkes politiska utläggning, medan hon tuggade på en bit renkött.

- Och vad kom dom med för morötter då? undrade hon.

Folke skrattade till.

- Jo, på chipseriet kom dom dragande med att verksam­heten borde utvecklas och växa, så att Lovisa kunde anställa folk, istället för att ha gratisarbetande nunnor där till hjälp. Ja, så tydligt uttryckte dom sig förstås inte, men ande­meningen var den. Och då hade dom förstås något fantastiskt affärsutvecklingsprojekt via LRF i bakfickan, där hon skulle kunna få "stöd och rådgivning", utav en sån där "coach".

De sista orden sa han med kraftig ironi i rösten.

Sara-Kajsa skrattade kort.

- Lovisa blev entusiastisk förstår jag, sade hon.

- Knappast, svarade Folke med gurka i munnen. Hon sa bara att hon utvecklar verksamheten i den takt som hon tycker är lämplig. Att hon redan har dom expertrådgivare och mentorer hon behöver. Och beträffande projekt, så hade hon redan ett EU-projekt igång, så mer behövdes inte.

- Jaha. Det var väl bra svar på tal, tyckte Sara-Kajsa. Och bjöds det på flera morötter?

- Jodå, när vi visade sol- och vindenergianläggningarna, så kom dom förstås med att vi borde sälja elen, istället för att förbruka den själva, "för att få intäkter". Och att det fanns så fina subventioner som man kunde få från staten.

Folkes röst dröp av sarkasm.

Sara-Kajsa drog på munnen. Förnybar energi var Folkes kompetensområde nummer ett, elektroingenjör som han var. Och eftersom både Andreas och Lukas, tillika ingenjörer, hade varit med vid uppvisningen, så hade Folke förstås haft lysande uppbackning, och tillsammans hade de pulveriserat allt tal om en energipolitik som var till nytta för små lokala producenter i en fjällby.

Folke tog ännu en bit gurka, och skrattade till.

- Alltså, ett av dom där fruntimren var verkligen speciellt. Blonda var dom allihop, men den här hade ett nästan artificiellt utseende, och skvalade dumheter som en vårbäck. Du skulle ha hört henne när Trudi höll sin presentation av delikatesserna på frukostbuffén.

Han härmade hennes röst.

- ”Det är verkligen fantastiskt att ni kan duka upp ett sådant här urval av lokala produkter. Så genomtänkt, och konsekvent i tänket.”

Folke återtog sin vanliga röst.

- Hon fick det att låta som om hafsverk och dumhet vore mera logiskt.

Sara-Kajsa log brett.

När Trudi och Willi hade köpt hotellet för sex, sju år sedan, hade hon direkt kastat ut allt som tidigare hade serverats till frukost. De hopklistrade köttslamsor som kallades för rökt skinka, den gummikonsistensartade färdig­skivade så kallade osten och skräpmarmeladen som leverera­des i plastkorv, var numera ersatta av getost från Dorotea, älgkorv och rensalami från byns samiska slakteri, gran­skottssill från Vilhelmina och hemgjord åkerbärsmarmelad. Trudis frukostbuffé hade numera ett sådant rykte att fjällvandrarna hallucinerade om den redan vid Kungsledens början i Hemavan.

Sara-Kajsa blev mer hungrig av bara tanken på buffén, och snodde glupskt åt sig ett rejält stycke renkött.

- Alltså, såna där, dom begriper verkligen inte vad man pratar om när man försöker förklara, att här i Akkatjärn gör vi detta inte som en kapitalinvestering, utan att det är en investering i självständighet, sade Folke med eftertryck. Att hela byn är andelsägare i affären. Att vi sätter upp sol­paneler i en takt som vi har råd med. Vi varken lånar eller förlitar oss på bidrag som är villkorade på ett sätt som inte passar oss. Dom fattar det inte.

Sara-Kajsa nickade, och gav sig mera aktivt in i samtalet sedan hon svalt en klunk av vinet.

- Ja, men det är väl just det som är problemet. Dom kommer med insatser som man inte vill ha, och om man mot bättre vetande ändå ger sig in i det, så lägger dom sig bara i hur det ska genomföras, så att det exakt ska passa in på deras regler och bestämmelser, och till slut har man vattnat ur hela andemeningen i projektet och gjort något fyrkantigt av det som skulle vara runt.

- Jo, precis.

- Men problemet blir då, fortsatte Sara-Kajsa, om man säger nej. Tack för erbjudandet, men nej tack, vi är inte intresserade. Vi gör hellre som vi vill, med dom pengar vi har till förfogande själva. För då är det ju stor risk att den där "goda" fen blir kränkt över vår otack­samhet, och försöker hämnas genom att sätta dit oss för någon idiotisk petitess.

Folke nickade och fyllde på vinglasen.

- Exakt.

- Eller försöker locka iväg något får, fortsatte hon och berättade om lockbetet som kastats ut till Mina.

En väg som bär bort?

Sara-Kajsa hade motvilligt medverkat i en enda program­punkt. Mer eller mindre bryskt hade hon kommenderat Mina som just var hemma på en blixtvisit, att i ottan följa med till Villa Horticultura för att tillsammans med henne hålla en presentation av Akkatjärn Trädgårdar "för ett koppel polit­iska jyckar från Huvudstan", som hon spydigt uttryckte det.

De kompade bra ihop, hon och Mina. Sara-Kajsa kunde spela arrogant toppdesigner och Mina den trevliga som gjorde grovjobbet. Och det hade hon tydligen gjort så över­tygande, att en av de blonda medföljarna till ministern, för­modligen just den där konstgjorda Annika, hade kommit fram till Mina efteråt och entusiastiskt börjat prata med henne, samtidigt som Sara-Kajsa hade haffats av ministern och tvingats konversera honom.

Mina hade under presentationen bara i förbigående nämnt sin avhandling och nära förestående disputation, men nu hade denna Annika visst velat veta mera om detta. För på departementet höll de nämligen just nu på med en utredning som skulle landa i en proposition om hur man skulle stötta glesbygden i händelse av en stor samhällskris, till exempel genom att öka självhushållningsgraden. Det var delvis därför de var på besök i Akkatjärn, för att samla goda exempel. Och till denna utredning hade de behov av att knyta till sig fler sakkunniga. Så hon hade undrat om inte Mina vore intresserad av att söka ett jobb hos dem?

Folke rynkade pannan, men Sara-Kajsa fortsatte berätta.

Enligt Mina så hade den där Annika pratat vidare, väldigt energiskt och övertygande. Mina skulle verkligen vara per­fekt för uppdraget, med sin kompetens och internationella erfarenhet från Skottland. Bla bla bla.

Sedan hade hon lämnat ett visitkort och sagt att de måste hålla kontakten, att hon gärna skulle hjälpa Mina tillrätta i miljön kring Helgeandsholmen, och att hon hade massor av goda kontakter som kunde vara Mina till nytta i karriären. Och tänk, vilket sammanträffande att hon hade träffat Mina just nu, när de behövde rekrytera någon av hennes kaliber. Kanske rent av försynen, hade hon sagt, och skrattat.

Mina hade omtumlad stoppat på sig visitkortet. Efteråt hade hon berättat om Annikas approchering för Sara-Kajsa, som tvingats lyssna till ministerns tomsnack och därför inte hört Annikans sockersöta smicker.

Mina bad Sara-Kajsa att nypa henne i armen, kanske hade hon drömt alltihop. Ett erbjudande om departementsjobb i Stockholm, bara sådär ramlande ner i knät. Sådana möjlig­heter dök minsann inte upp varje dag.

Sara-Kajsa hade syrligt konstaterat att Avvecklingsmyn­digheten hellre borde bekymra sig om hur man skulle hjälpa städer istället för glesbygdsbyar att överleva en samhällskris, med tanke på att de i stan var fullständigt beroende utav en omgivande glesbygd som producerade och levererade käk till dessa stadsbor.

Mina hade förstås hållit med om det omvända perspekt­ivet. Men Sara-Kajsa anade att Mina kände sig rätt smickrad. Och inom sig hade hon bara velat strypa fridstöraren som vågade komma hit och försöka locka deras Mina på avvägar. Detta fick bara inte ske, det svor hon på.

Folke hade fått en bister rynka mellan ögonbrynen, och hans normalt sett muntra smilgropsstreck blev även de bistra och oglada.

- Jäklar.

- Jo. Men inte tror jag att Mina är så himla dum att hon låter sig förföras så enkelt, avfärdade Sara-Kajsa. Har hon nu längtat tillbaka hit i alla år hon har pluggat, så inte drar hon då till Stockholm när hon äntligen är i mål.

- Nä, det får jag verkligen hoppas, muttrade Folke. Här har man gjort allt för att indoktrinera sina barn med en annan världsbild än den marknadsrådande. Då var det väl själva tusan också, om hon plötsligt skulle få för sig att låta sig bli bedårad av någon Stockholmshäxa med ett förgiftat äpple!

Sara-Kajsa log.

- Fel. Chips, sade hon. I det här fallet kommer häxan med besprutade industrichips.

Folke log brett och rynkorna återvände till position glad.

- Och vem äter frivilligt såna i Akkatjärn?

Kapitlet är hämtat ur boken Att kunna känna doft av frostrosor. Du kan beställa boken här:

https://www.bod.se/bokshop/att-kunna-kaenna-doft-av-frostrosor-mariana-mattsson-9789176991091