En trädgårdsvallfärd, första slutsatsen: platsen

Trädgårdar som skickligt kommunicerar med sin omgivning, som tar hänsyn till ”Genius loci”, platsens egen ande, som inte bara underordnar sig utan också använder sig av de givna förutsättningarna till sin egen fördel, får en själ och utstrålning som man som besökare tydligt känner och starkt påverkas av. Det märktes i Norrvikens trädgårdar, Wilhelmshöhe, Wörlitzer Anlagen och Karl Foersters trädgård, och jag tror att det i framtiden också kommer att finnas i Wij Trädgårdar.

Vad vill den här platsen vara, vad har den för inneboende möjligheter, är frågor som leder till en respektfull och varsam hantering av det stycke jord man vill omforma efter sina idéer. Samtliga trädgårdars skapare har också de en gång i tiden stått framför en ”tom” yta eller ett stycke natur, och funderat över hur de bäst skulle utnyttja platsen för sitt syfte. Det är så lätt att bara sätta igång och gräva, ställa en kruka här och en buske där, och shoppa en massa växter utan att ha tänkt efter vad man vill åstadkomma med de förutsättningar som finns. Sen undrar man varför det inte blev bra...

För min egen del hjälper dessa själfulla trädgårdar mig att inse vilka kvaliteter som vår egen gård har. Omgiven av mäktig skog, vidsträckt utsikt, en äng, en lada, dungar, träddungar och en myr. Allt är tillgångar som kan lyftas fram och integreras i en trädgårdsgestaltning med lyckat resultat. Och det även om man inte i första hand har tänkt sig utplacering av tempel, Herkulesstatyer och milslånga siktaxlar...