Trädgårdsambassadören

Vilken formidabel glädje att få läsa en recension av min nya bok, som inleds så här: "I somras läste jag en bok, vars persongalleri fängslade mig. Därför blev jag så glad när jag upptäckte att det kommit ut en fortsättning. Tänka sig att återigen få förmånen att följa människorna i Akkatjärn och ta del av deras liv och leverne." Läs hela recensionen här: https://endastebocker.blogspot.com/2019/10/att-kunna-kanna-doft-av-frostrosor.html Opps - det fanns visst inlägg om den förra boken också: http://endastebocker.blogspot.com/2019/09/det-som-spirar-ur-sno.html samt om e-boken: http://endastebocker.blogspot.com/2019/06/lasa-langsamt.html Dessa utlåtanden ska jag leva på ett bra tag framöver... 

Att en gång i livet få delta i de internationella mästerskapen i pocketfjällsodling, det vore verkligen något att drömma om. Det var precis det jag gjorde. Drömde alltså. Jag befann mig utanför en stor rundloge i fjällbyn Ammarnäs. Med mitt pocketfjäll, tillverkat av en gammal rostig skottkärra. Plåten var lappad och lagad, men underredet var helt och träet i skalmarna bra. Jag hade valt ut fem tjusiga stenar med skarpa brottytor som fick dem att se dramatiskt branta ut, och placerat dem i den tomma kärran. Sedan hade jag fyllt på med grus så att stenarna blev inbäddade. Det är ju den första grundprincipen för ett pocketfjäll. Stenarna får inte flyta ovanpå gruset, utan ska på ett naturligt sätt växa upp ur stenskravlet. Precis som ett riktigt fjäll. Mitt listiga knep var att jag blandat upp gruset med – älgskit! Denna specialjordblandning skulle säkert ge avgörande poäng för en vinst, det var jag säker på. Därefter vidtog planteringen. Jag hade valt