Krönika om Pocketfjällmästerskapen

Att en gång i livet få delta i de internationella mästerskapen i pocketfjällsodling, det vore verkligen något att drömma om. Det var precis det jag gjorde. Drömde alltså.

Jag befann mig utanför en stor rundloge i fjällbyn Ammarnäs. Med mitt pocketfjäll, tillverkat av en gammal rostig skottkärra. Plåten var lappad och lagad, men underredet var helt och träet i skalmarna bra. Jag hade valt ut fem tjusiga stenar med skarpa brottytor som fick dem att se dramatiskt branta ut, och placerat dem i den tomma kärran.

Sedan hade jag fyllt på med grus så att stenarna blev inbäddade. Det är ju den första grundprincipen för ett pocketfjäll. Stenarna får inte flyta ovanpå gruset, utan ska på ett naturligt sätt växa upp ur stenskravlet. Precis som ett riktigt fjäll. Mitt listiga knep var att jag blandat upp gruset med – älgskit! Denna specialjordblandning skulle säkert ge avgörande poäng för en vinst, det var jag säker på.

Därefter vidtog planteringen. Jag hade valt en komposition av fjällkåpa, höstgentiana, backsippa, alpvallmo och rosenklint. Och en liten miniatyrbuske, ett styvervide, Salix 'Boydii'. Jag var väldigt nöjd med min skapelse.

Så såg jag mig runt i logen för att kolla in de andra tävlandes bidrag. En tjeckisk deltagare deltog med ett hypertufatråg fyllt av Saxifraga. En rätt blek kombo, tyckte jag. En japan pysslade med en miniatyrskog med lärkar i kruka. Elegant, men nog alltför begränsat med bara ett växtslag, tänkte jag.

Två schweizare i vita kockrockar fixade de sista detaljerna i sitt miniatyrlandskap med en modelljärnväg och edelweiss kring ett gökur. En av dem monterade just fast göken. ”Med denna Vögeli ser det wirklich ut som i Alperna, Werner” sade den andre. ”Tack ska du ha, Werner” svarade gökplaceraren. Jag lämnade de alpina kockarna åt sitt joddlande.

En samisk deltagare hade byggt ett elegant fjäll av skiffersten i en ackja, med en plantering bestående av lapsk alpros, rosenrot, lappljung och fjällsippa. Bladverken kontrasterade elegant mot varandra. Den där Sara-Kajsa skulle med sin ”Nomadens trädgård” bli en svår konkurrent, det förstod jag.

Nu inträdde domarna och nervositeten spred sig i logen. Jag hörde någon säga ”Välkommen sir Reginald”, och hann undra om min husman plötsligt blivit adlad, innan det stod klart att det var hans namne, sir Reginald Farrer, som avsågs. En legendarisk stenpartiguru, hans bok om Rock Gardens var en klassiker. Nu skulle han döma oss, tillsammans med perennpåven Karl Foerster. Jag rös.

De började sin bedömning hos en urban odlare med en balkonglåda. Dess utsida skulle väl föreställa stenskivor, fast imiterade i plast, och lagda som en fjällpanel. Den var fylld av tjockbladiga lewisiarosetter i knallrosa och aprikos. Läckert, tyckte publiken. Det tyckte inte sir Reginald. Med brittisk avmätthet, värdig en sir, förpassade han den utan prut till kategorin ”Mandelpudding”. Därtill en vulgär mandelpudding.

Därefter kom en italienska med låg och vid terracottaskål, fylld med blålila krokus. ”Bara intressant en enda årstid”, ansåg den andre domaren Karl Foerster, som ju kallat stenpartiet för en trädgård för sju årstider.

Nu närmade de sig mitt alster. Nervöst förklarade jag på min idé, och framhöll särskilt den unika jordblandningen. Sir Reginald lyfte en millimeter på ögonbrynen, och signalerade därmed stort intresse. Jag hörde hur han och Foerster kommenterade den utsökta blandningen av växter. Sedan kom dråpslaget.

- Ert bidrag är inte mobilt. För att förflytta ert pocketfjäll krävs en baklastare. Ni är diskvalificerad.

Jag stod som förlamad. Då uppenbarade sig plötsligt en räddare i nöden. Han kryssade fram genom åskådarmassan, tog tag i skalmarna och drog iväg med kärran som om den inte hade vägt någonting alls. Det gick ett sus genom publiken.

Han återkom med kärran. Ställde ner den, och sa: ”Hä ä ju ba å kör”. Det var förstås Stenis som ingripit. Och det är klart. Heter man Stenmark och är från Tärnaby, så är det ju ingen konst att förflytta ett pocketfjäll. 

Krönikan var publicerad i tidningen Hemträdgården nr 4 2019