Trädgårdsambassadören

Tänk att det skulle behövas en pandemi för att potatisen skulle komma till heders igen. Så tänker jag medan min husman kör fram skottkärran lastad med en back fylld av nyskördad potatis.  Det är märkligt hur denna nyttoknöl kunde förvisas till skamvrån av dietprofeter och modekockar, som utmålat päran som skulden till fetma och allehanda diagnoser. De får se sig om efter en ny syndabock nu, när folk omvänder sig och potatisen återintar kungaplatsen i köksträdgårdar och på matbordet.  Här i lappmarken har potatisen utgjort basföda och garanterat överlevnad i generationer. Det är ju lättare att odla potatis än ris och pasta. Och hemma hos oss har päran förstås aldrig befunnit sig i någon skamvrå utan tvärtom i högsätet, hyllad som huvudråvara i vår matlagning.  Så medan back nummer åtta åker in i det mörka garaget, där potatisen ska få torka upp lite innan den bärs ner i källaren, drömmer jag om höstens måltider. Se, här kommer en låda med 'Mayan Gold', som ger en makalöst ...

Det finns en del korkade saker jag gjorde som ung och nygrön odlare, som jag idag som ”gammodlare” bara kan skaka på huvudet åt och skämmas över. Omställning handlar om att omvända sig på djupet och försöka bli en bättre människa, så nu tänker jag rannsaka mitt samvete och offentligt erkänna min miljösynd i en biktkrönika.  Det hände nämligen i min gröna odlarbarndom att jag tog till giftsprutan mot besvärliga rotogräs, liksom giftpinnar mot ohyra på krukväxter... Usch, det här är skämmigt värre. Jag skulle kanske kunna skylla detta på ungdomligt oförstånd, men för mig duger det inte som bortförklaring eller ursäkt. Jag kunde väl ha tänkt ett steg längre. Idag är det helt obegripligt att jag inte förstod bättre då. Nu, när jag också odlar för matnytta och inte bara blomsterfägring, blir gift absolut otänkbart.  Att jag ändå ganska snabbt blev lite vettigare och fattade att det är helgalet att överhuvudtaget spruta något som helst gift på någon form av odling, är en klen tröst....