Ett gravallvarligt samtal - med humor

På Alla Helgons Dag den 1 november får vi hämta inspiration från alla de helgon som inte finns upptagna i någon kalender, vars namn vi inte känner, men som utgör en oändlig skara av goda och okända vänner och förebedjare för oss. I min bok "Det som spirar ur snö" möter nunnan syster Anna-Maria en liten flicka på kyrkogården, som präglas av svår sjukdom. De pratar vardagligt och nära om döden. Här kommer ett avsnitt ur kap 20: Gravallvarligt samtal. Trevlig läsning!

”Flickan nickade.

- Har du valt ut en plats för dig?

- Nej. Inte än. Jag har ju inte bott här så länge, så det har inte blivit av än.

- Det kanske inte är så bråttom för dig.

Flickan funderade lite.

- Du kan ju ta platsen bredvid min. Så blir vi grannar.

- Och kan ligga där och prata då, tänkte du?

- Nä. Inte direkt så. För det är ju ändå bara skalet av oss som ska bo där. Det som är på insidan, själva personen alltså. Den far ju till himlen. Det borde väl du veta, du som är nunna.

Flickan såg lite missnöjd ut. Jösses, hon svarar som en riktigt liten teolog, tänkte syster Anna-Maria.

- Jo, det är ju sant. Då kan vi ju prata med varandra där. Medan benhögen ligger här och blir kompost.

Flickan sprack upp i ett stort leende.

- Ja, va kul! Då kan vi bli näring för björken.

Hon fnissade.

- Du, tänk när det växer trädrötter genom våra revben. Va coolt!

- Jag har inte tänkt på det ur det perspektivet förut. Men det har du ju rätt i.

- En del människor vill bli kremerade. Det betyder att man eldar upp kroppen och kistan. Å alla blommorna med, tror jag.

Hon rynkade pannan.

- Det gör dom för att man ska ta mindre plats på kyrkogården. Då kan dom få plats med fler. Som i stan.

- Det låter som om det blir höghus och trängselskatt även på kyrkogårdarna.

Hon skrattade.

- Va rolig du är!

- Tackar.

- Vill du bli kremerad?

- Nej. Det är bara en massa krångel i onödan. Och dyrt. Och jag är inte rädd för att bli maskmat. Det är livets gång. Ett naturligt krets­lopp.

- Jag vill också bli mat för maskarna. Fast det är tur att jag är död när de börjar knapra på mig. För jag är hemskt kittlig.

Flickan vände på huvudet igen mot syster Anna-Maria och såg allvarligt på henne.

- Med dej kan man prata om döden och kremering och sånt. Det kan man inte med mamma och pappa.”

Läs fortsättningen av deras samtal i boken ”Det som spirar ur snö” av Mariana Mattsson

Finns att beställa i all bokhandel.

Önskar du ett signerat exemplar? Beställ boken via ett PM här på sidan.