När det gick sådär med ordentligheten...

Nämen vet ni vad - nu behövs det sannerligen något som muntrar upp i grådimman! Hos oss är det ju nästan lika ruggigt som en götaländsk vinter... Så här kommer ett ganska skojigt stycke ur boken ”Det som spirar ur snö”, kapitel 23, där Mina träffar den till byn rätt nyinflyttade Wonni under en midsommarutflykt till kvarnen. Medan de mumsar på några bitar Kinderchoklad, bekantar de sig med varandra. Vilket leder till en hel del munterhet...

”Mina parkerade cykeln vid den jättelika infoskylten. Hakade picknickkorgen av styret och hängde den istället över armen. Lyfte upp spånhatten och klämde ner den över lockarna. Hatten i kombi­na­tion med en blå sköterskeklänning och vita spetskantade mamelucker som stack ut under klänningen fick henne att se ut som en korsning mellan Mary Poppins, Maria von Trapp och Madicken. Förutom att synliga underbyxor knappast kunde anses viktorianskt korrekt. Dess­utom saknade hon såväl paraply som gitarr.

/.../

De hade inte träffats många gånger. Wonni hade kommit till byn i samma veva som Mina hade lämnat den för att börja plugga. De hade förstås stött på varandra vid olika tillställningar, större var ju inte byn. Men aldrig pratats vid på tu man hand. Nu gavs ett bra till­fälle att bekanta sig lite.

/.../

För några år sedan hade Wonni och Ronja kommit till Akkatjärn för att rida i fjällen. Wonni var uppfödd på Astrid Lindgrensk littera­tur och hade drömt om en Villa Villerkulla och en Lilla Gubbenhäst i hela sitt liv. Hon hade börjat ha håret i två flätor, trots att hon varken var ljuvt vitblond som lilla Ida eller ettrigt rödhårig som Pippi utan till sin stora sorg svarthårig som Ronja Rövardotter. Som 16-åring hade hon varit au-pair hos en familj i Småland. Jo, det kunde anas dia­lektala spår av detta i hennes svenska. Hon hade till och med sommar­jobbat på IKEA. Och ätit köttbullar tills hon var spyless. Numera åt hon aldrig kött­bullar.

Hon tittade plötsligt på Mina och pekade på hennes mame­lucker. 

- Men du, du ser ut som Madita.

- Madicken.

- Javisst ja. Madicken heter hon. Så ser du ut. Lika söt som Madicken.

 

Mina skrattade rått.

- Det är bara som det ser ut. Jag är nog mer som Lotta på Bråk­makargatan!

- Ärligt? Du ser ju så snäll ut.

- Du skulle bara veta hur jag är på insidan.

 

Mina återgäldade klädinspektionen. Betraktade den röda vida kjol­en, blå livstycket och vita puffärmsblusen. Och konstaterade sak­ligt.

- Fast du ser då mera ut som om du kom ifrån någon saga av bröderna Grimm. Typ Snövit. Eller Heidi från Alperna.

 

Wonni gjorde en grimas.

- Jo. Men jag kommer ju också från Franken. Min mamma för­bjöd mig att se ut som Pippi. Fast jag var ändå inte lika tokig som Pippi. Jag var mera som hon i Bullerbü. Lisa! Ganska ordentlich. I alla fall när jag var liten. Sen det gick sådär, med ordentligheten.

 

Nu behövdes det mera barnslig choklad för att fortsätta berätt­elsen.

Det var i samband med vinfestivalen som ordentligheten hade fått ge vika för oanständigheten. Wonnis pappa var Winzer, alltså vin­odlare, och året när hon fyllt nitton och precis tagit sin Abitur (stud­ent­examen, korrigerade Mina) hade hon blivit utsedd till Wein­königin (vindrottning heter det, sa Mina). Som sådan deltog hon på olika PR-jippon och andra tillställningar där man ville marknadsföra region­ens vinproduktion. Där hade hon blivit liiiite för intimt bekant med chefen för ett större vingods. Och då gick det ju som det gick. Nio månader senare hette resultatet Ronja.

Wonni såg så odygdigt på Mina att hon plötsligt visst påminde en smula om Pippi Långstrump.

- Men vet du vad?

- Nä?

- Vet du varför jag föll för Karl-Heinz? 

- Nä.

- Jo, han var ju äldre men han var så där pojkaktig charmig. Och han såg precis ut som Tjorvens pappa! Nisse i handelsboden!

Hon exploderade i skratt. Mina briserade därpå. De skrattade så att de fick stanna och släppa förbi några andra, något allvarligare lagda vandrare. När de var färdigskrattade tog Wonni åter fram chok­lad­en, konstaterade att det nu bara återstod en enda choklad­bjälke. Hon bröt den systerligt raskt itu, gav hälften till Mina och fort­satte sitt berättande.”

Det här var bara början på skrattanfallen... Fortsättningen av berättelsen kan du läsa i boken ”Det som spirar ur snö”. Den finns att beställa i all bokhandel. Om du skulle vilja ha ett signerat exemplar kan du skicka ett meddelande till mig så skickar jag!