Rysläsning del II: Rosor, kyssar och döden

I vissa deckare står rosorna mera som en tjusig kuliss mot vilken de dramatiska händelserna utspelar sig. De skänker en passionerad atmosfär åt de brutala dåden. Men det finns också exempel där rosen verkligen spelar en avgörande roll för intrigen. I detta avsnitt ska vi titta närmare på några gamla klassiker bland deckare som har en rosenanknytning.

Rosen löste gåtan

En sådan är Samvetskval av Agatha Christie från 1940, där titeln inte alls ger en vink om en ros av största betydelse, och ännu mindre den engelska Sad Cypress. Här dyker rosen först upp som en obetydlig birollsinnehavare, för att på slutet som den verkliga primadonna hon är ta över hela föreställningen. Elinor Carlisle står nämligen anklagad för mord, bevisen är överväldigande och alla är övertygade om hennes skuld. Sista hoppet för den som vill rädda henne står förstås till Hercule Poirot. Och han finner lösningen hos en klängros med skära blommor och sötaktig doft ’Zéphyrine Droughin’ som växer vid grindstugan. Ett vasst vittne vänder rättegången!

Agatha Christie bjuder även på en psykologisk analys med hjälp av rosor. Roddy, som i leken om rosornas krig valde Yorks vita ros, den svala och stramt enkla; och Elinor, som älskade Lancasters röda ros, med färg, doft, lidelse och värme. Passion och kyla i ett morddrama!

Rosor, kyssar och döden

Vår gamla svenska deckardrottning Maria Lang kom 1953 med Rosor, kyssar och döden. Här utgör rosorna bakgrunden. Inte oviktiga, för det är de som med sin doft och färg ger miljön liv, och det är rosorna som passionsattribut som inramar en förlovning med komplikationer. Men det är inte en romantisk utan en ödesmättad stämning rosorna skapar.

”Det jag minns bäst från de underliga och upprörda dagarna i Rödbergshyttan är av någon anledning rosorna. Så snart jag sluter ögonen kan jag se dem på nytt: vita, djupröda och guldgula, knoppiga eller helt utslagna, lysande mot trädgårdens grönska, klättrande uppför väggen mot Gabriellas fönster eller simmande i den låga glasskålen på Fredrik Malmers skrivbord. Jag kan alltjämt känna deras dofter strömma emot mig, och i de dofterna är alla de övriga minnena inneslutna. Rosor. Kyssar. Och döden.”

För övrigt bjuds rosenmänniskan inte på några omfattande lärdomar, förutom att rosenodlingar kräver skötsel och vattning. Visserligen leder några sortnamn och lite uträkningar fram till att odlingarna måste ha anlagts från början av 1900-talet, men mer än så blir det inte.

Rosenkavaljeren

Och det blir verkligen inte bättre i nästa bok, för även om handlingen i Stieg Trenters Rosenkavaljeren kretsar kring Strauss opera med samma namn, och som berättar att det enligt gammal österrikisk sed var vanligt att en adlig friare sände en ung ädling med en ros som förtrupp till den tilltänkta, så visar det sig att denna ros visserligen är oerhört välformad – men av silver! Som rosennörd blir man alltså blåst den här gången.

Nej, nu är det nog dags att gå ända tillbaka till medeltiden för att hitta en rosendeckargåta värd namnet!

Artikeln publicerad i Svenska Rosensällskapets tidskrift Rosenbladet nr 3 2006