Rysläsning del I: Rosor, passion – och brutala mord

I den digitala komposten hittar jag ett och annat roligt som jag publicerat under åren. För Svenska Rosensällskapets sällsynt vackra tidning Rosenbladet skrev jag 2006 en serie i tre delar om rosor i deckarhistorier. Varsågod – här kommer lite småruskig läsning!

Del I: Rosor, passion – och brutala mord

Att rosen förknippas med kärlek och passion är en etablerad sanning. Men är det då så konstigt att rosen också kan ha med ond, bråd död att göra? Kärlek och passion kan förvridas i svartsjuka, förintas av misstänksamhet, utlösa aggressiv hämnd, och resultera i – mord. Bara i min egen bokhylla finns fem deckare där rosor spelar en roll i en mordhistoria. Låt oss gå på jakt efter de ruskiga rosornas hemligheter!

En dans på rosor

En av dessa rosendeckare låg i tomtens säck den här julen: den på svenska alldeles nyutkomna* En dans på rosor av den brittiske succéförfattaren Reginald Hill. Den engelska titeln är Deadheads, vilket är termen för att skära bort vissna blommor för att befrämja fortsatt blomning. Att dödskalla dem helt enkelt! Redan titlarna är alltså lovande för rosfreaks...

Och huvudpersonen Patrick Aldermann är mycket riktigt en passionerad rosenodlare som lever för sin trädgård och gården Rosemont. Han har på engelskt maner visserligen ett jobb vid sidan om, men det är rosorna som har hans lidelsefulla engagemang. Faktiskt är hela hans liv en dans på rosor, för alla som på något sätt står i vägen för honom har en tendens att dö väldigt lägligt. Slump eller inte? Kriminalpoliserna Pascoe och Dalziel får ett tips och börjar undersöka de dödsfall som gynnat Patrick. Och slutresultatet – ja, det är det som gör Reginald Hill till en virtuos på deckarhimlen...!

Odlingstips

Den rosenintresserade läsaren bjuds på tips om odling av miniatyrrosor i fönsterlådor, en lektion om vådan av oförsiktig hantering av bekämpningsmedel, samt en inblick i rosenförädlingens svåra konst och lyckan över att kunna lansera en ny och prisbelönt egen roshybrid. Och att få namnge den efter sin älskade! Men det är i inledningen av kapitlen som rosenkonnässören serveras de läckraste smakproven.

En ros, ett kapitel

Varje kapitel har nämligen getts namn av en ros och följs av en kort beskrivning av rosen; vilken grupp den tillhör, färg, doft, ev sjukdomar. Sorten ’Copper Delight’ t.ex. får följande beskrivning: ”Floribundaros. Ganska snabbväxande, kopparfärgade blommor i klasar om tre till fem, bleknar ej, men bör skyddas mot svartfläcksjuka, söt doft”. Men av alla namnen känner jag bara igen – tre! Jag får väl skylla på att det ju inte precis är rosor för lappländskt klimat det handlar om, de flesta tillhör floribunda- eller tehybridgruppen.

”Beständig Glädje”

Men sortnamnen har också på ett mycket elegant, och ibland subtilt sätt anknytning till kapitlets innehåll. Subtilt därför att vissa anspelningar går förlorade genom översättningen till svenska. Men vad sägs om ett ’Café’-besök, möte med en Daphne som är lika frostig som ett ’Iceberg’, nattligt beskådande av ’Moonlight’ och en man omgiven av ’Blessings’? Och ovan nämnda ’Copper Delight’, den måste bara hänsyfta på whiskyn... Avslutningskapitlet har namn efter de romerska martyrerna ’Félicité et Perpétue’ – något som skulle kunna översättas med ”Beständig Glädje”. Och det är väl något som alla rosenvänner förknippar med sina älsklingar!

”Jag tror faktiskt att det i Naturen bara finns en sann utvecklingsväg för var och en av oss, och konsten är att hitta den. Jag tror att Dick vid något tillfälle valde fel väg. Som ett rosträd. Man kan beskära och trimma det så att det mister sin naturliga, tilltänkta form och det kan gå bra under lång tid. Men till slut kommer det felaktiga vägvalet att synas.”

* nyutkommen på svenska var boken alltså 2006