Smakprovsläsning - om Mina, Hjularbo och kaffekoppsblommor

Här följer det första kapitlet ur boken Det som spirar ur snö av Mariana Mattsson. Blir du nyfiken på att läsa fortsättningen på berättelsen? Hurra! Då finns mera info om boken längst ner på sidan!

Terosen 'Mina'

1. Mina, Hjularbo och kaffekoppsblommor

"Ett sista tag med grepen så skulle buskeländet äntligen vara uppe. Hon stack ner grepgaffeln igen, den här gången från bak­sidan, och bände med full kraft.

Krack.

Jädrans! Hon stirrade misslynt på det avbrutna grepskaftet som hon nu höll i näven. Irriterat rättade hon till tyghatten som hamnat på sniskan under ansträngningen, och slet av sig arbets­handskarna. Så him­la typiskt, när förmiddagsslitet snart skulle ha krönts med fram­gång.

Om hon skulle fortsätta att nöta ut farmors gamla verktyg i den här takten så skulle upprensningen av den igenväxta vildmarks­rabatten bli en kostsam historia. I alla fall på det pekuniära området. Vårens facit hittills löd en spade och en grep. Nu kom ännu en grep därtill. Det var den sista ur förrådet av ärvda gammredskap.

Hade nu Mina varit en helt annan person, och kanske också på en helt annan plats, så hade hon förmodligen genast kastat sig i bilen och dragit iväg till närmaste gardencenter för att köpa sig en ny grep som ersättning för den grävknäckta. Men nu var hon just Mina. I Akka­tjärn. Hon tänkte raskt en vända till. Fanns det en annan, smart­are lösning som skulle kunna lösa hennes verktygsbehov på ett håll­bart sätt?

Jo, det gjorde det. Hon skulle förstås skicka grep och spade på rehab hos Slöjdar-Ingemar! Han kunde säkert fixa nya skaft. Att hon inte kommit på den idén tidigare? Men eftersom hon nu ändå hade lovat att köra en planerad samåkningsresa till stan så kunde hon ju lika gärna passa på att kolla in vilket greputbud som stod till buds, om det nu skulle visa sig att redskaps­doktorn inte kunde hela patient­erna genom nya skaftproteser. En trädgårdsmästare utan grep var ju som en kock utan kniv.

Hon suckade. Böjde sig ner och drog upp metallgaffeln ur jord­en. Tog upp de ivägslängda handskarna. Synade dem och kon­sta­ter­ade att den så kallat outslitliga fingerbeklädnaden nog också behövde ersättare. Hon kastade allt i skottkärran och drog iväg mot logen och redskaps­kyrkogården.

Bakom ryggen tyckte hon sig höra plymspireabladen rassla av skratt. 

Snart 23 år gammal hade Wilhelmine Finnberg, som allmänt aldrig kallades för något annat än Mina, just fattat ett viktigt beslut. Det som alla andra sett som de första stegen på en karriärstege hade för henne känts som en återvändsgränd. En dag hade insikten bara funnits där. Hon försökte leva någon annans liv. Inte sitt eget. Kom­pisar, lärare, alla hon kände i Malmö tyckte hon var galen. Full­ständ­igt tokig som funderade på att flytta tillbaka till fjällen. Där fanns väl inga jobb för en trädgårdsingenjör. Där var det ju vinter nio månader av tolv. Detsamma som permafrost enligt skåningarna.

Hon kanske inte skulle flytta till jobb. Men till liv.

Förresten var hon inte alls lika säker som de på att det skulle finnas jobb i storstan heller. Hon kände tillräckligt många väl­ut­bild­ade, nyutexaminerade som inte fick några "jå-åbb". Som i bästa fall hakade sig fram från projekt till projekt. Unga som fick bete sig som pro­stituerade. Vars partners satt fast i samma hjulspår. De fick se sina framtidsplaner ständigt skjutas allt längre bort. Villan, vov­ven, Vol­von. Bröllopet, barnen, semesterresorna. Allt tynade bort. I vänt­an på liv.

Men det var moderns plötsliga död som definitivt fått henne att ifrågasätta hur hon tillbringade sitt liv. För om livet oväntat snart tog slut - gjorde hon det som hon egentligen borde göra? Var hon den hon borde vara?

Dessutom kunde hon få en nästan fysisk längtan efter fjällutsikt. Vidder där blicken kunde löpa fritt. Blå älvar. Barrgröna skogar. Tyst­nad. Folkfritt.

Så nu hade hon stuvat ihop sitt pick och pack ur student­lägen­heten, satt sig på tåget och åkt hem till Akkatjärn. Till lappmarken och byn som låg precis på gränsen av odlingskartans zon 8, och när som helst riskerade att tippa över kanten till zon Ingenting. Ej od­lings­bar.
 

Terosen 'Anna-Sofia'

I bagaget hade hon förvisso sitt påbörjade kandidatarbete. Hon hade förklarat för sin förbryllade handledare att ämnets art; 'Anna-Sofia' & 'Mina' - en studie om krukväxtodling av terosor i lapp­mark­en under 1920-talet; gjorde det mycket lämpligt att förlägga själva skriv­andet till den miljö där odlandet faktiskt hade ägt rum, men att hon så snart hon var klar såklart skulle komma tillbaka som ett skott och hålla sin presentation. Och givetvis fortsätta utbild­ningens nästa steg. När hon sade det sista hade hon korsat fingrarna bakom ryggen. Hennes handledare behövde ju bara serveras den officiella versionen.

Därefter skulle hon åtminstone kunna kvittera ut någon form av examen. Ett kvitto på den kunskap hon tillägnat sig under de gångna åren. Ifall att nu något sådant där som ett "jå-åbb" ändå till slut skulle dyka upp.

Hon hade ju inte klippt banden definitivt. Hon skulle kunna fort­sätta utbildningen. Om hon ville. Handledaren hade sett mycket tvek­sam ut, men till slut ändå gett med sig. De skulle ju hålla ständig kontakt via cyberrymden. Hurra för mejlfrihet och internet!

Nu var hon alltså här. Hade inrättat sig i farmors lilla undan­tags­stuga. Varje dag åt hon middag i storhuset tillsammans med pappa. Ett perfekt hushållsupplägg för dem båda. Gemenskap, samvaro och trygghet i lagom dos. Arbetet på gården hjälptes de åt med. Hönsen föll på hennes lott. Trädgårdssysslor och matlagning delade de på. Vedhuggning och snöröjning var pappas uppgift.

I växthuset var mamma påtagligt närvarande. De odlade fort­farande tillsammans. Överbryggade den gräns som döden dragit upp. Födelse, liv och död; här var kretsloppet tydligt. Enkelt. Begripligt. Meningsfullt. Hon kände sig redan som en planta som började kvickna till efter torka, när den blivit omplanterad, vattnad och gödslad.



Parkeringsplatsen var redan välfylld när hon rattade in sin lilla Hjularbo framför Lantlivsbutiken. Det verkade dock snarare vara rean på danska bäddmadrasser än utrustning för blomstersängar som lockat övriga kunder. Hon stegade raskt iväg i motsatt riktning, greppade en kundkärra och klev in.

En doft av kattmat, hönsgödsel och gummistövlar slog emot henne. Till vänster fanns den stora avdelningen för jakt och skoter, rakt fram husdjursavdelningen, och till höger trädgårdstillbehören, den minsta avdelningen av alla tre.

Mot väggen fann hon stället med odlingsredskap. Spadar, grep­ar, räfsor, pärgräv, kantskärare, grensaxar och sekatörer. Trots det var utbudet rätt magert. Den ena möjliga grepen uteslöts omgående efter ett lätt bändningstest mot betonggolvet. För klen. Den andra var robustare. Men det röda plasthandtaget föll henne inte på läppen. Solitt trä hade varit bättre. Behagligare.

Men nu fick hon kanske ta den ändå, som akutlösning fick den väl duga. Ifall att Slöjdar-Ingemar inte kunde åstadkomma ett hel­ande av den gamla. För nu skulle plymspirean besegras!

Det tänkta spadinköpet ratade hon. Skaften var på tok för långa för hennes blygsamma höjd över myren. Dålig ekonomi att kasta ut pengar på ett ovärdigt verktyg som skulle vara ens grävarkompis för lång tid framöver. Hon ställde tillbaka spaden i ställningen. På hyllan bred­vid hittade hon sina favorithandskar och hon försåg sig raskt med ett par. Sedan med ett extra par som back-up.

Belåten över sin fyndighet styrde hon stegen ut mot den lilla plant­avdelningen. Med kritiska ögon granskade hon sortimentet av växter som butikskedjan tydligen ansåg lämpliga för allt ovanför Mälardalen. En beklämmande syn. Äppelträd som 'Aroma' för zon 5. En flikbladig blodfläder för zon 4. Suck.

'Nina Weibull'

För att inte tala om rossortimentet. En hel låda med floribunda- och grandiflorarosor, som 'Nina Weibull' och 'Queen Elisabeth'. Ra­batt­rosor som knappt ens var härdiga för ut­plantering vid Norr­landskusten.

Okulerade var de också, kinkputtarna. Och eftersom rotsystemet som den snobbigare rosen okulerats på i bästa fall utgjordes av stenrosen, Rosa canina, var utsikterna till framgångsrik rosetablering under nollpunkten här i odlingszon 7. Vilket bedrägeri mot okunnig­are kunder än hon själv, muttrade Mina samtidigt som hon dängde en av drottningarna ur sin kruka för att kolla rotsystemet. Mycket riktigt, dessutom rotsnurr!

Men naturligtvis var detta konsekvensen av en medveten kom­mersiell strategi. Det var ju i själva verket marknads­ekonomiskt en lysande affär om rosen dog så att kunden varje år måste komma tillbaka och köpa en ny ros. Istället för att från början plantera en ros som var så härdig att den kunde försörja barnbarnen med rotskott på bröllopsdagar.

Mina hatade sådant kortsiktigt tänkande. Det var sådant som skapade och vidmakthöll myten om att det inte går att odla i norr. När det i själva verket är lätt som en plätt om man bara har tillgång till växter som precis som en själv tokälskar det lappländska kli­ma­tet.

Som ett kvitto på de tankar som blixtrade till i huvudet på henne närmade sig en äldre tant medförande två krukor. Hon tittade på Minas jordiga arbetsbyxor och ceriseblommiga t-shirt.

- Ursäkta, jobbar du här?
- Nä. Men jag kan nog hjälpa dej ändå. Vad funderar du på?

- Jo, jag undrar vilken av dom här som jag skulle kunna plantera vid verandan till min sommarstuga i Falträsk.

Mina tittade på etikettremsorna. Vildkaprifol, Lonicera peri­cly­menum 'Serotina', zon 4. Klätterros 'Flammentanz', zon 5. Suck.

- Ärligt talat. Jag skulle inte ta nån av dom. För ingen av dom är ju härdig här. Vi har zon 7 här.

Tanten tittade förvirrat på växterna hon höll i.
- Men... Varför säljs dom här då?
- Exakt! Men svaret på det vet bara en nobelpristagare i eko­nomi!

Mina lät blicken snabbt svepa över plantbackarna.
- Mot husväggen blir det ju både varmt och torrt. Alltså, om du nu liksom för din inre blick föreställer dej en blomstrande klätterväxt mot väggen på huset, så är det ju inte så himla kul om det bara blir ett stendött risigt skelett nästa år.

- En alpklematis, eller en gullklematis, skulle klara klimatet i Fal­träsk. Men dom gillar inte att ha det torrt om fötterna. Och en sommar­stuga, då är du ju inte alltid där och kan vattna om det behövs.

Tanten såg nu ut att börja sloka, och Mina såg drömmen om klätterros och kaprifol vissna bort i hennes ögon. Hon bestämde sig raskt för att plantera och turbogödsla fram en ny drömbild i tantens värld.

- Om jag var du så skulle jag nog först satsa på vanlig humle som basväxt. En honplanta som får fina kottar på hösten. Kolla om någon granne har en med kottar, och be att få några rotskott. Då behöver du ju inte slösa bort penningar på att köpa en planta.

- Du måste ju inte brygga öl på kottarna, du kan använda dom till ett kvällste, för humle är rogivande. Eller göra doftkuddar, och ge bort till julklapp! Men se till att inte gubben också får en, för humle innehåller sådana ämnen som gör kvinnfolk pilska medans gubbarna somnar, sa hon med ett glittrande skratt.

Tanten log men såg ändå lite tveksam ut. Den där klätter­ros­illusionen höll ännu ett stadigt grepp om hennes sinne.

- Sen kan du ta och plantera någon ettårig sommarblomma i kruka bredvid, om du vill ha något som blommar. Klockranka växer jättekraftigt och har superhäftiga blålila eller vita blommor, dom ser ut som gammkaffekoppar! Eller sätt luktärter, så doftar det som hos mormor.

- Tänk, fortsatte Mina entusiastiskt, då sitter du där på bron med kaffe­koppen, inramad av gröna humlegardiner och insvept i lukt­ärts­doft - det blir väl helt magiskt?! Sen häller du ut kaffesumpen på humlen så blir han pigg och glad också.

Tantens ögon fick ett ljusare skimmer och Mina såg den humle­omramade verandan med dinglande kaffekoppsklockor avspegla sig i hennes iris medan hon bestämt ställde ifrån sig båda krukorna och gick mot utgången. Tomhänt.

Klockranka, Cobaea scandens - eller kanske kaffekoppsblomma, som Mina kallar den

Nöjd över att ha omvänt en medodlare från ett potentiellt odlings­misslyckande vände Mina kärran mot kassan. Hon passerade en vagn med alldeles nyinkomna ekomärkta kryddväxter. Det var ett antagande som hon grundade på att dessa växter var fräscha och fina till skillnad från dem på övriga vagnar, där minst hälften var an­tingen uttorkade och halvdöda eller övervattnade och lika halv­döda.

Med ett vant handgrepp kontrollerade hon att det första antag­andet var rätt, och då fingrarna bekräftade tanken, valde hon ut några välförgrenade plantor av fransk dragon, timjan och rosmarin. Dessa skulle hon enkelt kunna föröka och förhoppningsvis även övervintra till nästa år. Hon borrade näsan ner i väldoften. Nöp av en liten ros­marinkvist som hon släppte ner i behån. Fulltankad av uppigg­ande dofter lyfte hon blicken som föll på hyllan mittemot.

Rader av brandgula plastflaskor. Somliga med små slangar och sprutmunstycken. Giftmedel för att snabbt och behändigt utrota de varelser som man själv definierat som icke önskvärd paria. Och förvandla trädgården till ett veritabelt Auschwitz.

Ilskan återvände och hon drog skramlande kärran mot kassan.

- Du, jag ser att ni fortfarande säljer glysofatprodukter här, sa hon lent till det välfriserade pipskägget bakom disken.
Han log uppskattande mot henne.

- Du vet väl att det finns massor av studier och larmrapporter som visar att det ger cancer och förgiftar älvarna?
- Jo jo, men cancer får man ju nuförtiden utav allting, flinade pip­skägget med en ögonblinkning. Och kunderna efterfrågar ju pro­dukterna.

- Jaha. Så om jag efterfrågar DDT och homoslyr, säljer du det också?
- Nä. Det är ju förbjudet numera.
Flinet slocknade.

- Okej. Men nu är det ju så här att glysofat kommer att bli nästa generations DDT. Vore det då inte smartare att göra som flera andra kedjor. Och helt enkelt sluta att sälja skiten redan nu?

Flinet hade övergått till en avvisande min.
- Du, det där bestämmer faktiskt inte vi om, det är huvud­kontoret i Stockholm som bestämmer vårat sortiment.

- Aha. Ja, det förklarar kanske också varför ni säljer växter som inte är härdiga här. Jag hjälpte just en kund, jag avrådde henne från att köpa en ros som definitivt skulle ha tvärdött första vintern i Lappland.

Pipskägget såg nu uppenbart sur ut.
- Äh, skulle du ha dom här, frågade han och pekade på ört­krukorna.
- Jomenvisst. Dom hade ju inte hunnit törsta ihjäl än. För visser­ligen är ju många kryddväxter från Medelhavet och tycker om när det är sol och torrt, men några ökenväxter är det ju inte.

- Nätack, jag behöver ingen påse, jag har med mej en egen blomsterkasse!

Mina plockade snabbt ner sina inköp i väskan.
- Du ska ha tack, ha en trevlig dag du med, sa hon glatt.

Pipskägget muttrade något ohörbart, det lät som "förbannade frun­timmer". Vilken komplimang - ett rekorderligt fruntimmer ville Mina gärna vara.

På väg mot bilen passerade hon den blivande blomster­kom­posten på hjul. På vagnen hängde en skylt som hon inte sett från andra hållet. "Frågor om växterna? Fråga vår kassa personal!"

- Ja, det var då det ärligaste som någonsin har sagts om den här butiken, fnissade Mina full i skratt och satte kurs mot sin Hjularbo för att bege sig på upplockarfärd av alla medåkare från byn."

 

Följ den fortsatta berättelsen om Mina och alla andra odlare i Akkatjärn i boken Det som spirar ur snö! Du kan beställa den här via länken:
https://www.bod.se/bokshop/det-som-spirar-ur-snoe-mariana-mattsson-9789176992487

Om du skulle vilja ha ett signerat exemplar, skickar du ett meddelande till mig via kontaktformuläret i menyn högst upp på denna sida.