Fira karneval – smygläs ur kommande boken!

Undrar du hur det har gått för de okuvliga odlarna i Akkatjärn, från boken Det som spirar ur snö? Hav hopp! Berättelsen om Mina, Sara-Kajsa och syster Anna-Maria får snart en fortsättning!

I början på augusti släpps boken Att kunna känna doft av frostrosor. Då får du äntligen veta vad som hänt, sedan vi lämnade dem med sina vilda odlarplaner vid chipsätandet under Pärfestivalen...

Men redan idag, på den så kallade rosenmåndagen, serverar jag som en liten försmak ett kapitel som just handlar om hur det firas karneval med rosenmåndagståg genom Akkatjärn - på nunnevis...

Hoppas du gläds åt återseendet!

5. Rosenmåndag

En efter en for sparkarna nedför backen vid klost­ret, med varsin glatt tjoande nunna på medarna. Och naturligtvis var det syster Gertrud som tog sats och kom brak­ande för att försöka ta om syster Clara i kurvan, och lika självklart tappade herraväldet över sparken, och sedan stöp rätt ner i en snödriva. För att frustande av skratt bli uppdragen av syster Ansgaria.

Syster Anna-Maria kunde nästan ana en undrande bybo bakom en gardinrörelse. Säkert var det fortfar­ande en eller annan som förundrat skakade på huvud­et åt de tokiga nunnor­na, även om de flesta nog hunnit vänja sig vid att deras luther­anskt och frikyrkligt präglade historieboksversion av katolska ordenssystrar hade föga verklighetsanknytning, och därför ställts på ända när den konfronterats med verklighetens nunnor.

För utöver systrarna själva fanns det bara en hand­full andra katoliker i byn, och de utgjorde därför ett mycket exotiskt inslag i den annars så normalprotest­antiska befolkningen.

Kanske var det tack vare systrarnas helhjärtade engage­mang i och för byn, som syster Anna-Maria ändå hade intryck­et av att byabefolkningens första skepsis och fördomar hade gått upp i rök, och att de nu allmänt omtalades som "våra nunnor".

Vilket inte uteslöt att en och annan ändå undrade om syrrorna var riktigt kloka. Som nu alltså. Att nunnorna åkte spark, och därvid förde lite oväsen, kunde knappast få någon att höja på ögonbrynen. Men när samma sju nunnor är utklädda till en flock renar, kan man förstå att folk blir lite förvånade.

Det var nämligen dagen före fettisdagen. Och denna dag kallas på tyska för Rosenmontag, rosen­måndag. Kopplingen till rosor liksom den historiska förklaringen var rätt diffus, men just på rosenmån­dagen brukade karnevalstågen dra fram genom Köln och flera andra tyska städer. Fantasifullt utklädda drog folk fram med smyckade vagnar, sjungande, dansande och karamell­kastande.

Förra året hade kardinal Himmelsleiter och mon­signore Fröhlich varit hos dem på besök just den dagen, och syster Anna-Maria hade då kläckt idén att de ju kunde göra en liten egen variant av rosenmån­dagståg, som en rolig överraskning för kardinalen och hans sekreterare.

Broder Albertus

Broder Albertus, deras nye huspräst som avlöst pater Kilian, härstammade just från Köln, och hade där varit med på många upptåg och påhitt. Han hade genast entusiastiskt hakat på. Och därmed antog det hela lite större proportioner.

Om brasilianarna i Rio kunde fira sin karneval avklädda i värmen, så gällde motsatsen i Lappland. Påpälsning. De hade klätt ut sparkarna till renar med renskinn, filtar och låtsashorn av björkrisgrenar. Och sedan spökat ut sig själva likadant. Fast för deras del räckte det med hornkronor. Knubbiga och grå som renar var de ju redan i sina dräkter och kappor.

- Fast vi ser mera ut som elefanter än som renar, tyckte moder Andrea.

Sedan hade renflocken skjutsat omkring kardinal­en och monsignoren på en runda i byn, och som avslutning hade de blivit bjudna på rosensherry hos Trudi på hotellet. Och därefter vinglat hemåt igen.

När byns ungar hade fått höra talas om påhittet hade de blivit eld och lågor, och direkt hoppat på sparktåget. Samt för­evigat det i några videoklipp, som visst blivit stor succé på nätet.

Så det här året väntade redan några förväntans­fulla ungar med sina sparkar nere vid byvägen. Färden gick sedan förbi Pärbacken och kyrkogården, därefter hembygdsområdet och tjärnen, och till sist lant­handeln, puben och hotellet. Sedan gjordes det halt, för i år hade Wonni bjudit in dem till sig för att officiellt inviga pilgrimshärberget Rosa Mystica.

Rosenmåndagståget sparkade förbi Pärbacken

Wonni hade sett, och framför allt hört dem på långt håll. Pär-Anders hade stuckit ner och tänt facklor längs hela uppfarten, det såg festligt ut redan nu, fast det ännu var dags­ljus. På eftermiddagen, när systrarna skulle hem igen, skulle det vara ännu vackrare.

Dottern Ronja hade hjälpt henne att duka i mat­salen. Hon hade tillverkat girlanger av pappersrosor, som hon och kompisen Yasmin krullat ihop av gamla trädgårdstidningar. Dessutom hade de bakat flarn med rosensmörkräm.

Det gammelrosa huset hade tidigare både varit ålder­doms­hem och vandrarhem. Hon själv och Ronja hade lockats att återbefolka huset, som då hade stått ensamt under flera år, efter att de tillbringat en sommar i Akkatjärn som turister. Ronja hade förälskat sig i hästarna och getterna, och hon i husets husse Pär-Anders, eftersom han hade påmint henne om Pelle på Saltkråkan. Wonni led av ett uttalat Buller­by­syndrom.

När hon för några år sedan öppnade huset som flykting­boende, hade hon döpt varje rum efter en Astrid Lindgren-figur. Med sin målarpensel och ut­valda attribut i form av leksaker och böcker, hade rummen fått olika karaktärer, som bidragit till att hjälpa de barn som kommit från krig och elände.

Yasmin hade varit ett av dem. Hon hade förvand­lats till en stark Pippi. Hennes systrar till en glad Tjorv och en bråkig Lotta, mamman till en trygg och rask Alma. Pappan fanns sedan länge i Nangiala.

Nu hade alla flyttat ut. Bara några enstaka av dem hade lämnat byn och åkt iväg, de flesta hade stannat kvar. De hade rotat sig tack vare den välkomnande jord­månen och bybornas flitiga vatt­nande och gödslande omsorg. Nu befolkade flykt­ing­arna sina egna hus, och Wonni, Ronja och Pär-Anders för­mådde inte på egen hand att fylla huset med liv. För som Pär-Anders hade sagt, det var ett hus som behövde människor.

Wonni hade lite filosofiskt tänkt att det väl skulle yppa sig en ny uppgift för huset, i sinom tid. Vilket det nu alltså hade gjort. I samarbete med nunnorna skulle huset bli ett härberge för de pilgrimer som numera sökte sig till byn och klostret.

Hon hörde systrarna klampa snön av skorna utan­för, och gick ut i hallen för att ta emot dem.

Syster Anna-Maria tittade upp mot den långa aprikosrosa byggnaden. Hon hade alltid tyckt att huset såg så vänligt ut. Tittade med värme på alla som närmade sig. Facklorna längs vägen förstärkte intryck­et, där de kantade kurvan upp mot ingången på bak­sidan. Vid vägen stod en helt ny skylt med texten "Pilgrimshärberget Rosa Mystica". Skylten var formad som en kräkla.

Tänk, hur bra allt hade ordnat sig till slut!

Systrarna hade funderat mycket på hur de skulle hantera alla de besökare som nu i allt större mängd sökte sig till dem. En del bara för ett kort besök, andra stannade för en längre tid. Det fanns också de som ville delta i arbete och bön som ett slags bihang, men utan att avge några klosterlöften.

De var säkra på att det inte var deras uppgift att de själva skulle bedriva en gästhemsverksamhet, som i moderklostret i Vadstena. En sådan var mycket kräv­ande, och de hade varken resurser i form av systratid, eller lokaler som var ämnade för detta ända­mål. Klostret, den gamla prästgården, räckte trots en till­byggnad inte ens till för dem själva och deras egna behov av systraceller och arbetsrum för olika upp­gifter.

Eremitaget, grannhuset som de också ägde, hade utvecklat sig till prästbostad för de präster som kom för kortare eller längre tids semester eller vila i rofylld och avsides fjällmiljö. I gengäld firade de mässorna hos systrarna.

Det fanns förstås gott om andra inhysningsmöjlig­heter i byn. Hotellet, värdshuset och stugor. Men för de besökare som kom för reträtt, tystnad och bön, var det inte optimalt att bo med de turister som kom för vandring, ridning och fiske. Akkatjärn var visserligen inget hålligång- och partynäste som vissa fjällskid­orter, men ändå var det inte alltid så lyckat.

Men så förra sommaren hade Wonni helt spontant erbjudit flera av volontärerna att få flytta in i några av rummen som ändå stod tomma i det gamla flykting­boendet, när deras vistelse råkade krocka med att både hotellet och värdshuset var full­bokat.

- Du kunde ju göra om det här till ett pilgrimshär­berge, Wonni! hade en av de unga tjejerna hävt ur sig.

Tanken hade bitit sig fast. Efter en tid hade Wonni, liksom lite i förbigående, nämnt möjligheten till syster Anna-Maria, som genast hade blivit entusi­astisk, en entusiasm som direkt delades av de övriga systrarna, som såg det som ett bönesvar på sina funderingar kring ett gott omhändertagande av sina volontärer och medhjälpare.

Att huset inte låg i direkt anslutning till klostret, som gäst­hemmet i Vadstena, såg ingen som något pro­blem. Det var ju bara nerför backen, en liten bit längs byavägen, och ett stycke in på Åvägen. Att knata den lilla sträckan var alltså ingen match. Nej, då hade det faktiskt varit längre från klostret till det pilgrims­härberge, Mariagården, som systrarna hade drivit i Vadstena under några år.

- Men ni ska ha klart för er att jag bara är högst måttligt religiös, hade Wonni bestämt deklar­erat. Visserligen är jag katolik av dop och gammal vana, uppvuxen som jag är i en by i Franken. Men mer än så är det definitivt inte.

Moder Andrea hade bara skrattat.

- Du, vi har haft en muslim som kock, och en ateist som administratör i gästhemmet i Vad­stena, och det gick alldeles utmärkt. Du kommer att vara en helt perfekt värdinna för ett pilgrimshärberge, för du bryr dig verkligen om folk.

Och det var sant. Wonni hade en god förmåga att både bry sig om och samtidigt kunna lämna folk ifred. Hennes syster Trudi kunde upplevas som mera över­svallande och påträng­ande i omsorgen om sina hotell­gäster. Men båda var de ange­lägna om att med små medel skapa trivsel för besökarna.

Systrarna och Wonni hade snabbt kommit överens om former för samarbetet. Det var som ett pussel där bitarna direkt ramlade på plats. Systrarna hade redan börjat arbeta med ett upplägg för besökare och volont­ärer som gick ut på att arrangera OLW, Ora et Labora-Weeks eller Weekends, i ett schema utlagda över hela året. Detta för att slippa alltför mycket rotation med folk som kom och gick, och själva kunna styra över vilka perioder där medhjälpare kunde vara till nytta, och de tider när systrarna behövde fokusera på avskildhet och vila. Wonni hade inte heller hon intresse av strögäster som bara stannade en natt.

- Vagabonder kan åka någon annanstans än till Akka­tjärn, tyckte hon. Har man nu ändå åbäkat sig hit, till fjällbyn där vägen börjar, då ska man min själ också stanna ett tag, och verkligen komma till den ro som man sökte.

Trudi instämde helhjärtat i filosofin. Så ock systrarna.

Wonni hade bestämt sig för ett Bed&Breakfast-upplägg.

- Frukost är bästa årstiden på dagen, det sa alltid min Oma, min mormor. Så att se till att alla får en vettig start på dagen, det känns bra. Jag gör ju ändå frukost åt oss tre, så några till spelar ingen roll.

Wonni, Pär-Anders och Ronja bodde i en flygel på huset.

- Det är bra för gemenskapen också, att ha en måltid som man äter tillsammans. Och då kan jag fånga upp om det är något särskilt i luften. Och berätta om det är någon viktig informa­tion som behövs för dagen.

Under vintern hade Wonni fixat och grejat för att göra huset redo för sin nya uppgift. Nu, under faste­tiden, skulle de första gästerna komma, och till påsk var allt fullbokat. Att hålla invigning nu var alltså helt perfekt tajming.

- Det ska bli rätt skönt med tysta gäster framöver. Lite mindre arabisk musik på nätterna, och turkiska såp­operor på tv hela dagarna, hade Wonni sagt, när hon och Pär-Anders hade kånkat ut tre tv-apparater som nu gick till loppis.

När nu alla systrarna väl hade kommit in och hängt av sig sina gråa dufflar och dunjackor, fått låne­tofflor på fötterna, och blivit serverade glasmuggar med värmande rosenglögg av Pär-Anders och rosen­flarn av Ronja, så var det dags att gå husesyn.

På nedervåningen fanns en matsal och ett större kök, sex gästrum, toaletter och badrum, samt ett biblio­tek med soffor och en gungstol framför den öppna spisen. På övervåningen fanns lika många gäst­rum till, liksom toa och badrum, samt ett pentry med en liten matvrå. Här kunde den som så önskade fixa sin egen kvällsmat, ifall man inte hade lust att gå ut på byn och äta på hotellet, puben eller värdshuset. Lunchen ingick som en del av OLW-programmet och intogs i Villa Horticultura.

Men på övervåningen fanns också ett större rum, som tidigare fungerat som lekrum för flyktingbarnen.

- Tada! Wonni slog upp dörren. Stig in i det nya andakts- och meditationsrummet!

Beläget i huskroppens östra yttersida, hade rum­met fönster åt tre håll. Sommartid skulle ljuset flöda in i rummet. En gammal trädörr hade omskolats till ett altare. En ljusstake av renhorn stod ovanpå. Ett kruci­fix av drivved, med en modern metall-Jesus på, hängde på väggen. Här fanns sittpallar av huggkubbar, och en hylla med meditationspallar och bulliga sitt­kuddar med rosenmönstrat tyg. En annan hylla var fylld med sång- och bönböcker.

Golvet var helt täckt av vävda trasmattor i grå nyanser. På väggen hängde en gammal handikappad kratta, som mist sitt skaft och rostat innan den fått en ny uppgift i livet, och nu fungerade som hängare för rosenkransar. Framför ett av fönstren stod ett blom­bord, där en Mariastaty tronade mitt ibland hibiskusar, Tradescantia och en passionsblomma.

- Å, en Rosa Mystica-staty, utropade syster Anna-Maria och skyndade fram.

Wonni såg nöjd ut.

- Ja, visst passar hon bra in här? Jag ville ju att trädgård och blommor och odling skulle prägla allting här nu, när jag liks målade och gjorde om. Och då kom broder Albertus hit med den här Marian. Gissa om jag blev snopen? Och glad, jätteglad!

Marian passade verkligen in där hon framställdes som Rosa Mystica, den hemlighetsfulla rosen. 1947 hade den heliga Jungfrun uppenbarat sig ett flertal gånger för sjuksköterskan Pierina Gilli, i Montichiari i norra Italien. Hon hade haft en vit klänning och på bröstet hade hon burit tre rosor: en gul, en röd och en vit. De symboliserade bön, bot och offer.

- En helt perfekt Maria, sade syster Anna-Maria med värme i rösten.

Maria Rosa Mystica

Plötsligt slogs dörren upp. In trädde en pojke i tolv­års­åldern, utklädd till romersk soldat med en rostig plåtburk på huvudet som väl skulle föreställa hjälm, och en röd bad­hand­duk svept som en mantel runt axlarna. Han hade dock bulliga skoterstövlar på fötterna istället för snörsandaler. I bakgrunden skymt­ade syster Anna-Maria en annan pojke med en video­kamera. Hon såg aldrig skillnad på Trudis söner, Sepp och Felix, och det verkade ingen annan göra heller.

- Salve Regina! Ave Mater! Jag är S:t Martin av Tours och ni birgittasystrar är nu arrester­ade. Följ med här!

Han viftade åt dem med ett träsvärd, som syster Anna-Maria senare upptäckte var ett kors. Med tanke på omständig­heterna, det tvivelaktiga nöjet att nyss ha blivit arresterade, så förflyttade sig systrarna under opassande munterhet och fnissande ut i korridoren.

Ut från första gästrummet trädde en söt liten flicka i en brun nunnekåpa och svart dok. Syster Anna-Maria tittade in i rummet bakom henne, och såg en rosentapet och en krubba med ett Jesusbarn i. Flickan stack handen i en knallrosa skur­hink, och kastade sedan nävar med torkade rosenblad över systrarna, medan hon utropade:

- Jag är den lilla Thérèse av Lisieux, och jag ska tillbringa min himmel med att strö rosor över jorden!

Torkade rosenblad

Dränkta i rosenblad skuffade S:t Martin dem vidare framåt, till nästa dörr, där en kvinna (syster Anna-Maria såg förstås att det var Trudi), visade sig med en korg på armen. En ilsken man (som förstås var Pär-Anders) dök upp och frågade hotfullt:

- Nå, min kära fru Elisabeth av Ungern, nu vill din herre och man veta vad du har i korgen! Det är väl inte mat och kläder, min egendom, som du förskingrar genom att skänka bort den till dem som påstår att de är fattiga?!

- O nej min make, det är bara rosor, svarade kvinnan och böjde på huvudet.

Mannen ryckte bort duken som täckte korgen - och upp­täckte att den var fylld av rosor.

Vid det här laget var systrarna överförtjusta i helgon­skåde­spelet, de applåderade och närmade sig nästa dörr med spänd förväntan.

Filmteamet hade de glömt bort. Men nu trängde sig en "reporter" (Sepp eller möjligen Felix) fram, och höll en mikro­fon framför syster Clara.

- Ave, Salve, det här var från APP, Akkatjärn Profetia & Pro­paganda. Vi vill ställa några frågor, om det går bra.

Syster Clara såg lite överrumplad ut, men fann sig snabbt.

- Jaha. Vad vill ni veta då?

- Jo, hur känns det att få träffa dessa blomster­helgon, och uppleva deras under i verklig­heten?

- Det är förstås helt fantastiskt, och

Reportern avbröt på brutalt intervjumaner.

- Har ni kanske själv tänkt att bli ett trädgårds­helgon?

- Ja, jag hoppas förstås att jag med Guds nåd ska klara det, för vi är ju alla kallade att bli helgon.

- Vad skulle ni själv vilja ha som ert attribut då, när ni blir avmålad på ikoner och sånt?

Syster Clara log.

- Jag kan gott tänka mig ett morotsknippe.

Reportern vände sig abrupt mot kameran.

- Ja, vi har nu träffat en nunna som vill bli träd­gårds­helgon när hon är död. Tack till syster Carrot. Det var allt för mig, Profetus Fjärrsyn. Hallejulia!

Syster Gertrud brast ut i ett gapflabb, och drog de andra med sig, men det blev inte tid för skrattpaus. Nästa dörr slogs upp och en liten grabb i grå munkkåpa trädde ut, vilt viftande med en spade.

- Jag är S:t Fiacre, och detta är min självgräv­ande spade!

- Du, den skulle jag vilja låna ett tag, sade syster Anna-Maria prompt.

- Tack, gode Gud, för moder Jord...

I nästa dörr stod en barfota munk, sjungande Fran­ciskus Solsång, med lyfta händer och en mjukisren i plysch i ett koppel vid sin sida. Broder Albertus var som klippt och skuren för rollen. Systrarna föll glatt in i sången, och tillsammans sjöng de så att det ekade i trapphuset, och kameramannen Sepp, eller om det nu var Felix, fick ett förfärligt sjå med att dämpa ljudet i mikrofonen. 

En bikaka som fondvägg...

Vandringen fortsatte genom hela huset, och när de till slut återvände till matsalen och kunde slå sig ner vid de dukade borden, så hade de hunnit med att prov­smaka Sankta Doroteas äpplen, skrämts av Sankta Gertruds möss (till syster Gertruds stora förtjusning) och Sankt Patricks ormar, samt beundrat Sankt Ambro­sius flitiga bin. Hans rum hade haft en tjusig fond­vägg, där tapeten bestod av sexkantiga honungs­celler, nattduks­bordet var en gammal bikupa, och en honungs­burk tjänstgjorde som pennställ.

Nu gjorde Sankt Vincent och den heliga Birgitta entré och serverade dem vin, medan den heliga Hilde­gard bjöd på intelligens­kakor med muskot, kanel och kryddnejlika.

Syster Anna-Maria slog sig ner på en rejäl karmstol med dynan klädd med ett irismönstrat tyg.

- Puh! Vilken himla rolig grej! Men hur kom du, eller ni kanske jag ska säga, hur kom ni på allt det här? Med ett helgon till varje rum?

Wonni log glatt.

- Ja, jag ville ju som sagt knyta an till både träd­gårdarna och klostret. Liksom väva ihop en grön vinranka mellan allt här i byn. Och i oktober, när den lilla Thérèse firades, och det var rosenkransens månad, och den heliga Birgittas dag, då tänkte jag att det finns ju ofta en koppling mellan helgon och blommor, många som avbildas med blommor. Så då började jag leta info på nätet. Men jag hade ju aldrig trott att det skulle vara så lätt! Och att jag skulle få ihop så mycket!

Wonni knaprade lite intelligenskaka och fortsatte.

- Ja, och då bestämde jag att varje rum skulle ha ett skyddshelgon. Precis som det förut var någon sago­figur ur Astrid Lindgrens värld. Och sen hjälptes vi ju åt, jag och Pär-Anders och Ronja, och Yasmin var också med. Tjej­erna var jätteduktiga på att tänka ut och fixa sådana där små detaljer, och hitta rekvisita som vi kunde ställa in i rummen.

- Som den där bikupan av halm hos Sankt Ambrosius, sade syster Anna-Maria och log.

- Ja. Och flickorna hittade en spade åt Fiacre i ett uthus. Sen letade vi reda på böcker, både sådana som helgonen hade skrivit, eller som andra skrivit om dem. Och satte några ört­krukor inne hos Hildegard.

Wonni tog en klunk vin.

- Ja, jag håller ju på med illustrationer, så att måla tre­klöver och liljor på väggarna var ju inte så svårt. Man kan göra så himla mycket med bara lite färg och några siden­blommor. Eller en spånkorg och en spade.

Syster Anna-Maria log och sköljde ner sin kaka med vin.

- Helt fantastiskt! Du har verkligen gjort något alldeles, alldeles underbart av detta. En riktig träd­gårds­pre­dikan, faktiskt.

- Äsch. Som du vet är jag ju bara måttligt religiös.

Syster Anna-Maria skrattade högt.

- Det är alltid fråga om det rätta måttet. Inte det största. Men apropå det, så tror jag nog att systrarna nu har fått det rätta måttet av vin och kakor. Nu är det bäst att vi ger oss hemåt så att vi kommer i tid till vesper.

Wonni stod i fönstret och vinkade när de grå ele­fant­renarna sparkonyktra gav sig av på sina sparkar, med syster Gertrud glatt tjoande i täten nerför backen. Och avsiktligt styrde in i en snödriva, bara av ren glädje. Hon hörde hennes kluckande skratt ända häri­från.

- Knäppa är dom. Men roliga, tänkte Wonni, och vände sig om för att röja undan.

- Men det är ju inte utan att det skulle vara hjälpsamt om något sådant där som ett disk­helgon skulle få lust att uppenbara sig just nu.

Hon började plocka ihop glasen.

- Annars får jag väl bli diskhelgon själv. Och bli av­bild­ad med en diskborste i handen.

© Mariana Mattsson