Krönika om jokkblå riddare och Karl Foerster

En av förra årets krönikor i tidningen Hemträdgården handlade om Karl Foerster och hans blå blommor. Här publicerar jag den igen - trevlig fredagsläsning!

Jokkblå riddare

Nu är jag ju en stormhattsmänniska. Men om jag istället hade varit den svenska odlarvärldens motsvarighet till den tyske perennpåven Karl Foerster, och därmed varit lagd åt riddarsporredyrkan, då hade mina jokkblåa riddarsporrekorsningar förstås fått namn som Uman, Blåviksjön och Vindelälvsforsar. Eller varför inte Norrsken, om den skimrat i rosavitblålila? Och om den haft en sådan där blånande färg som fjällen har på långt avstånd, hade jag förmodligen döpt den till Blå Vägen.

Karl Foerster var inte bara en storartad plantskoleman utan också poet. Hans riddarsporrar gavs namn som Azurjätte, Azurdvärg, Glaciärvatten, Berghimmel, Stjärnnatt, Skymning, Pärlemorträd. Blomsterlyrik på avancerad nivå. Men att översätta Foerster kan ge även en ordekvilibrist som jag gråa hår.

Några av hans citerade ordspråk har handlat om riddarsporrar och blått. ”Riddarsporren är rosens riddare” är nog det mest kända.

”Blått är en härskare i trädgården. ... Den hävdar sin klarhet gentemot regn och molnighet, verkar nästan törstsläckande under heta dagar, under vilka vi är så känsliga mot tröttande färger och därför bara älskar blått, precis som man under hettan oftast inte äter, utan bara vill dricka.”

Han skrev en hel bok om blå blommor. Alltså inte bara om riddarsporrar, utan också nävor, klematis, astrar och lungört. Jag känner mig fattig på blomsterblått i min trädgård när jag läser boken. Varför har jag till exempel aldrig drabbats av Gentiana-feber? När det finns så många läckra gentianor, både för vår och höst. Eller irisar, som är så formstarka och eleganta i bladverk och blomma? Inte heller har jag skapat illusionen av en porlande blå vårbäck med scillor, pärlhyacinter och vårstjärnor i min trädgård. Blågranen, Picea pungens Glauca-Gruppen, har ännu inte blivit inköpt och planterad, utan står kvar på önskelistan.

Fast det kanske inte är så konstigt när jag tänker efter, jag är ju egentligen ingen blå människa alls, utan en gråpurpurlila. Men jag har förstås stormhattar som är blå i min trädgård. Vid närmare eftertanke kommer jag ihåg att det även finns en snyggt blåbladig Hosta, sorten 'Halcyon'. Och i potatislandet blommar 'Blå Congo' med blå blommor.

Ur en sommarblomskruka blickar Prins Gustafs Öga troskyldigt upp mot mig med lysande blå ögon. Den driver jag upp plantor av varje sommar för att plantera ut i Blomster-Lottas trädgård i Ammarnäs. Hon älskade dessa prinsar, och hade dem längs hela skiffermuren, där de vällde ut över kanten tillsammans med gråludna silverarvstuvor. Urtjusigt! 

 

Men sedan förra året har jag faktiskt också en reslig riddarsporre med ursprung i Foersters efterlämnade arv. En av mina odlarvänner, Martin, är utbildad trädgårdsmästare i just Foersters plantskola i Potsdam, något som skänker honom en enorm dignitet i mina ögon. Som en lärjunge till ett trädgårdshelgon, typ. Martin har numera en rosenträdgård i Åkullsjön. Vilket inte hindrar honom från att odla perenner också, däribland riddarsporrar. Av honom har jag fått sorten 'Augenweide', ögonfägnad. Den är himmelsblå med en svag rosa skiftning och vitt öga. Stramt upprätt står den trots sin höjd.

Stadighet var ett av Foersters främsta mål med förädlingen, efter huvudkravet på klara, lysande färger. Nya frösådder granskades av hans hökögon och måste passera hans så kallade besvikelsefilter. En kategori kallade han ”knäckta ljus”. Det var sorter som bröts av så snart det blåste, och det stred mot ”riddarsporrarnas innersta idé”, mot idealet där ”plantans arkitektoniska uppbyggnad går på sätt och vis i gotisk stil, med en sakral skönhet.”

I fem år granskade han sina korsningar innan han släppte ut en ny sort. Hans 'Berghimmel' kom 1926 och finns i handeln än idag – en ”uthållighetshjälte”, som Foerster kallade dem som bevisat kvaliteter över lång tid. Och om de sorter som behagade återblomma efter att ha skurits tillbaka, konstaterade han ”Det vackraste i livet är återuppståndelsen.” Följdriktigt blev hans sista sort 'Abgesang', svanesång.

Krönikan var publicerad i Hemträdgården nr 4 2018

Text&copyright: Mariana Mattsson

Bild&copyrigh:t Reginald Scholz