Att odla det goda livet

Alla har vi våra inspirationskällor. När jag träffade min husman, lärde jag dessutom känna en person som haft ett avgörande inflytande på husmans beslut att välja ett radikalt annorlunda liv: sociologen Scott Nearing. Tillsammans med sin fru Helen utvecklades The Good Life Farm i Maine. Flera av deras böcker* finns i våra bokhyllor, och blir ständigt lästa på nytt. För några år sedan skrev jag en krönika i tidningen Hemträdgården som just handlade om konsten att odla det goda livet. Här blir den nu läsbar för flera!

Det slår aldrig fel. Antingen tycker folk att vi är helt fantastiska som odlar vår trädgård här ute i den lapp­ländska vild­marken och att vi arbetar med träd­gårds­projekten tillsammans. Eller också undrar besök­arna om vi är riktigt kloka som inte pro­duc­erar grön­saker för att sälja dem, och inte heller har valt en annan, i deras ögon gynn­sammare, plats än zon 7. Plus att vi arbetar ihop.

Båda har rätt. Det underlättar att vara fantastisk om man är lite knäpp. Särskilt om man som vi odlar rosor och potatis för nytta och nöje men inte som varor. I vår trädgård odlar vi det goda livet.

Egentligen är uttrycket helt obrukbart på svenska för det har blivit synonymt med lyx och flärd. Det har ingenting med vår version att göra. Trädgården är det tydligaste uttrycket för hur vi har valt att gestalta ett gott liv. En helhet som förutom odlingen innefattar ener­gi­försörjning, ekonomi och hus­håll­ning. För mån­ga ter det sig som en idyllisk Buller­by­tillvaro att själv disponera sin tid, vara verk­sam där man bor och att bara tjäna det som behövs.  

För oss är potatisarna, löken och kålen vad pap­pers­pengar är för andra. Träden som växer i skogen är ved till uppvärm­ning och material att bygga växt­hus och odlingsbäddar av. När vi planterar ärtor frodas kun­skap och erfarenhet av hur man bäst lyckas med just dessa sorter, på just den här platsen.

Vi odlar inte bara kvanne utan också tacksam­het, vi skördar inte bara nypon utan också hälsa. Lingon­plockning är gra­tis terapi och solen ger oss elenergi. Rosorna bjuder på skönhet, och gestaltningen av träd­gården är övningar i estetik och design. I vår trädgård hålls dess­utom en hortikulturell historia vid liv i de gamla ärvda växterna. Här växer mina ord och hans foto­grafier.

Ja, ni hör ju. Odlingen har stigit mig åt huvudet som den värsta vallmodimma. Men det är lätt att bli be­rus­ad av odlings­endorfiner. Att man dillar persilja får väl vara en förlåtet.

Som tur är finns det andra odlande knäppskallar att inspireras av. Som amerikanen Scott Nearing. Han hade en lång karriär som ekonom, sociolog och för­fattare bakom sig när hans pacifism och motstånd mot USA:s inträde i första världs­kriget gjorde honom till en persona non grata inom universitetsvärlden.

1932 drog han därför ut på landet till­sammans med sin fru Helen för att skapa sig ett annat liv - ett gott liv. De byggde hus, högg ved och anlade träd­gård, samt under­visade och skrev böcker om allt från politik, ekonomi, jäm­ställdhet och fred till själv­hus­håll­ning, eko­log­isk odling, lönnsirapstillverkning och vegetar­isk matlagning. Dagen inrättades med fyra timmar fysiskt arbete på gården, fyra timmar studier och skrivande, samt fyra timmar socialt umgänge. Resten var vila. Vintern var ledig tid för resor och föredrag.

På sin första farm i Vermont tillverkade de lönn­sirap för att få den lilla pekuniära inkomst de tyckte sig ha behov av. När området tjugo år senare för­vand­lades till en tummelplats för skidturister, bröt de upp och flyttade till Maine där de började om från början. Då var han sjuttio och hon femtio. Med sig fraktade de det allra mest värdefulla för att påbörja odling på ett nytt ställe - komposten!

Alltfler unga människor började söka sig till dem för att dela deras vardag och utbyta tankar om hur man kan gestalta och leva ett gott liv. Detta blev grunden till The Good Life Center, som är verksamt än i dag. Deras böcker kommer ständigt ut i nya upp­lagor. Scott levde tills han fyllt hundra år, då av­rund­ade han sitt goda liv genom att helt enkelt sluta äta och dricka för att möta den goda döden. Helen omkom i en olycka när hon var nittioett, annars hade hon säkert också uppnått hundraårsåldern.

Själva är vi bara halvvägs dit. Men vi är rätt glada över att vi redan hunnit etablera oss på den här gården i nära tjugo år och inte först nu tar de första stegen mot förverkligandet av vår vision av det goda livet.

Fast å andra sidan - det är ju aldrig någonsin för sent för att påbörja odlingen av ett gott liv.

* Böckerna finns förstås på originalspråket engelska, även om vi har dem på tyska. Du kan hitta och beställa dem via nätbokhandeln.

Krönikan var tidigare publicerad i tidningen Hemträdgården nr 6 2016, och ingår i boken Inte bara trädgård.