Krönika - Vilken mardrömsodling!

Med deadlines för flera trädgårdsartiklar samtidigt, var det väl inte så konstigt att bokstäverna jagade mig ända in i sömnen. Där formerade de sig till min drömartikel. För under alla år som trädgårdsskribent har jag intensivt önskat att en enda gång få göra en tvärsom-artikel. En som radikalt vände upp och ner på perspektivet att det skulle vara svårt att odla i Lappland och så fördelaktigt i Skåne. Nu blev alltså min omvända intervju verklighet.

 

När odlingen blir en halkig mardröm...

Medförande block, penna och kamera befann jag mig stående utanför en trädgård, som på skånskt manér dolde sig för inblickar genom höga häckar mot gatan samt ett plank. Jag ringde på, och en dörr i planket öppnades.

Intervjuoffret visade sig vara Eva, en odlarkompis från Lappmarkens trädgårdssällskap. Hon viftade med grilltången hon hade i handen. 

 

- Akta dig så att du inte halkar på slemmet, sade hon och knep bistert en mördarsnigel med tången.

- Huvvaligen, rös jag.

Medan vi kryssade fram mellan sniglarna längs gången, berättade Eva om hur hon för fem år sedan hade utvandrat från Lappland till Österlen, med en vision om klätterrosor, lavendel och klippta buxbomhäckar. Hon suckade djupt, och jag förstod att den där visionen nog inte blivit realiserad som hon hade tänkt sig.

Eva beklagade sig över alla vackra växter som inte funkade i det tuffa skånska klimatet. Som bergsvallmon. Den hade hon fått ge upp försöken med. Den präktiga ruggen som ståtat med en sky av turkosblå blommor mot fjällkulissen hemma i Vilhelmina, hade här genast sagt upp sig och tvärdött under första surregnsvintern.

Jag pekade på en riddarsporre, och sa något om den fina blå färgen. Eva fnös. Här i Götaland blev ju riddarsporrarna ynkligt små och blaskiga i färgen, jämfört med de lysande azurblå och manshöga exemplar som mamman hade haft i sin midnattsolsbelysta trädgård vid polcirkeln. Ja, apropå det. Här måste man ju sätta upp elektrisk belysning för att kunna uppleva sin trädgård under sommarkvällarna!

Jag försökte ge intervjun en mera positiv vinkel, och sa att det måste vara fint att nu kunna odla nästan hela året runt. Eva gav upp en trött suck. Det var alls inte så kul minsann, för här fick hon ju aldrig någon välbehövlig vinterpaus och återhämtningstid för att inhämta ny inspiration. Nej, här var hon tvungen att rensa för jämnan. Hon förde en ojämn kamp mot de ogräs som hemma i Vilhelmina hade varit så beskedliga, men som här snabbt tog över så fort de fick minsta chans.

Jag testade att muntra upp henne med att hon i alla fall slapp skotta snö under vintern, men inte heller det hjälpte. För Eva förklarade att här kom det ju inget skyddande snötäcke på vintern som vänligt bäddade in växterna. Och om det någon gång ändå kom snö, så var den så blöt och tung att den knäckte grenarna på buskar och träd. Buxbomhäckarna måste hon direkt sopa rena från snö.

Litanian fortsatte i köksträdgården. Ärtorna producerade bara en kort tid, medan de i det kyligare lappländska klimatet hade levererat ärtor precis hela sommaren. Och här blommade ju allt över så snabbt! Blommorna höll sig inte så länge i det varmare klimatet. För att inte tala om rosorna! Det gick ju inte att odla rosor, för här frodades svampsjukdomar så till den milda grad att hon fått gräva bort alla de önskerosor hon planterat som nyinflyttad.

Nej, livet som odlare i zon 1 hade verkligen inte blivit som hon hade tänkt sig. Eva suckade bittert. Men plötsligt slog ett leende ut i ansiktet, det flammade upp som ett norrsken och gav dragen liv. Och så berättade Eva, att hon precis köpt ett hus i Ammarnäs. För efter dessa år i götaländsk odlingsexil drömde hon åter om en fjällträdgård. Där skulle hon skapa en äkta vinterträdgård, som verkligen var värd namnet. 

 

- Så att man äntligen slipper den här förbaskade urtrista buxbomen, tyckte Eva.

Jag tog ett steg bakåt för att äntligen få en bild där hon såg glad ut. Och halkade på en mördarsnigel. Vips låg jag nedanför min säng, klarvaken.

Hur det gick med artikeln? Den blev till denna krönika... 

Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 6 2019

Prenumerera på tidningen via denna länk: 

http://www.tradgard.org/tidningen/bli_medlem.asp