Intervju om Det som spirar ur snö

Hej Mariana, hur kom du på att skriva den här hortikulturella berättelsen?

Ja, jag har ju hållit på och skrivit om trädgård i mer än femton år. En massa artiklar, krönikor, några böcker och en del facktexter. Så förra hösten kände jag att jag ville skriva om trädgård och odling på ett nytt sätt. Och därför skrev jag också för hand först, efter­som det blir ett helt annat sorts skriv­ande med penna än när man klapprar på tangenter. Jag är en snabbskrivare. Men först var ju egent­ligen tanken att bara skriva några korta noveller. Efter ett tag så tänkte jag att det kanske kunde bli en följetong av dem. Och till slut hade det växt fram en hel lång berättelse. En trädgårds­roman!

Okej, så trädgård är temat i boken?

Jag skulle inte säga att trädgård är ett tema, utan att det löper som en grön tråd genom hela berättelsen. Alla personerna sysslar med odling på något sätt. Men de odlar inte bara rosor och tomater utan också hopp och livskraft. Både storm­hattar och mångfald. Och det är lika viktigt för handlingen som grön­sakerna.

Men du väver in en massa praktiska trädgårdstips också mellan raderna.

Jo, som lappländsk trädgårdsambassadör är det min mission att sprida kunskap och inspira­tion om odling i norr. Romanformen ger nya möjligheter att göra det, och dess­utom på ett roligare sätt än i en fackartikel, men utan att för den skull snöa in sig på ubåts­termer som Guillou. Så när jag skriver om hur syster Anna-Maria tar rot­skott av rosor eller när Mina väljer favoritsockerärter, så förmedlar jag nästan omärk­ligt en hel del kunskap om detta också.

Syster Anna-Maria ja. En nunna och ett kloster spelar en viktig roll i berättelsen.

Ja, jag ville att berättelsen skulle ha en andlig dimension också, fast inte på ett hög­trav­ande teologiskt vis utan på ett trivsamt och humor­istiskt sätt. Dessutom har jag länge tyckt att det skulle behövas ett kontemplativt kloster här i de rofyllda lapp­ländska fjäll­en. Så då skap­ade jag ett i fantasin. Gissa om jag blev full i skratt när det nu har grundats ett kloster uppe i trakten av Karesuando! Och att en av nunnorna där är träsnidare!

Du har ju själv varit i kloster. Är berättelsen självbiografisk?

Nej, inte direkt, men det finns förstås små skärvor av mig fördelat i olika personer. Jag är entusiastisk som Mina och egensinnig som Sara-Kajsa. Jag har ett barndoms­handikapp som syster Anna-Maria, så hennes sjukhusupplevelser är delvis mina egna minnen. Ja, och min pappa dog i en bilolycka som Minas mamma och jag är träd­gårds­designer som Sara-Kajsa. Men egentligen tänkte jag ju faktiskt bli nunna. Sedan blev jag glesbo och trädgårdsambassadör istället. Jag har aldrig direkt valt ett mainstreamliv.

Det där med att välja annorlunda liv kännetecknar flera av huvud­personerna.

Jo, det är sant. Berättelsen handlar om människor som gör radikala val och väljer något annat än ett mellanmjölksliv. De värderar ett annat liv och andra saker än det som driver de flesta människor idag. De är alla någon form av Aussteiger, avhoppare, ur det vanliga sam­hället. Fjällvärlden utgör en perfekt tillflyktsort för dem. 

 

Ja, berättelsen utspelar sig ju i en liten fjällby. Det är inte utan att man undrar om det är Ammarnäs som du skriver om?

Akkatjärn är en fiktiv fjällby som är inspirerad av Ammarnäs. Fast okej, jag får väl er­känna att jag har knyckt Pärbacken därifrån! Men framför allt är det den fantastiska mental­iteten i Ammarnäs som har påverkat mig. Inställningen att även det mest otroliga kan börja gro och växa just här. Det är en förebild när det gäller hur människor kan tänka utifrån ett annat perspektiv än det vanliga. Men precis som jag hämtar en frisyr här och ett citat där, och korsar in det med ett minne eller ett foto, så blir slutresultatet lika oväntat som när man sår aklejor. Av­komman blir något helt nytt.

Men du. Det är ju ingen hejd på alla stora trädgårdsprojekt som de drar igång i den lilla fjällbyn. Odlarna i Akkatjärn verkar milt sagt väldigt ambitiösa.

Haha, det är de verkligen! Men man måste ha fantasi för att leva i Akka­tjärn, för det är inte som i stan där man kan förvänta sig att bli under­hållen av andra hela tiden. Det finns inga shoppingcenter som syssel­sättning mot långtråkighet eller som doping för att stå ut med stressen. Och om man inte blir konsumtions­uppfostrad så kan man vara kreativ och produktiv själv. Leka och hitta på saker. Sätta sig under häggen och skriva en träd­gårds­roman till exempel, haha.

Det där låter utopiskt.

Javisst. Vad är det för fel på en idealvärld? Vi kan ju verka för att an­lägga ett Eden likaväl som ett helvete här på jorden.

Nej, men går det verkligen att genomföra sådana där storslagna parkanläggningar ovanför odlingsgränsen?

Såklart går det. Jag skulle nog säga tvärtom, att just i ett avsides litet sam­hälle kan folk uträtta storverk, för de får vara ganska ostörda. I en storstad skulle man utreda saken, fylla i tusen blanketter och söka lika många till­stånd, för att sedan i slutändan genomleva år av överklagnings­pro­cesser och upphandlingar som i slutändan gör att det ändå byggs skräp som måste rivas. Vilket i sig ses som någonting bra, för sådan tom luft­massa kallar man också för att generera till­växt. I Akkatjärn sätter de bara igång och gör, gräver och bygger upp något reellt. Växt­kraft och tillväxt på riktigt.

Och dessutom har du fel kunskap om odlingsgränsen. Det är inte ett begrepp som betyder att det inte är möjligt att odla ovanför den, utan den uppkom 1867 som en administrativ gräns mellan rennäring och bosättningar för nybyggare. Så den har ingenting att göra med de verk­liga odlingsmöjligheterna på platsen att göra. Det har däremot zonkartan, den kan tjäna som en vägledning till vilka växter som kan trivas på en plats.

Nähä, där ser man. Det är tydligen inte bara trädgård man får lära sig genom att läsa din bok. Och nu när jag tänker på saken så är det ju faktiskt lite svårt att kategorisera den. En regelrätt trädgårdsbok är det inte, men den passar heller inte in i andlig litteraturfacket eller det vanliga facket för norr­ländska eländes­skildringar. Och det är definitivt inte en feelgoodhistoria.

Nej, bevare mig väl för att bli definierad som en sådan! Men det är väl det som är så spännande? Att den är lite nyskap­ande och inte så lätt att sätta en stämpel på, och närmast lite lättad kunna säga att den vänder sig till en viss sorts publik och därmed begränsa den.

Precis, för att bara marknadsföra den till odlande nunnor eller samiska trädgårds­designers, det är väl en rätt snäv mål­grupp?

Sant, jag hoppas förstås den är intressant att läsa för många andra. För min egen del skulle jag nog bli gladast om den uppfattades som en viktig och inspirerande bok för unga männi­skor. Om den lästes och uppskattades av dem som nu precis som Mina är i åldern för att göra viktiga livsval, och att jag kanske lyckades att ge dem hopp och mod att välja ett gott liv, inte bara följa resten av flocken. Då skulle jag känna att boken har fyllt ett slags högre syfte.

Apropå unga. Till sist måste jag ändå få fråga - det verkar ju som om det spirar något mellan Mina och Patrick. Och hur går det egentligen med Sara-Kajsas uppdrag i Berlin? Blir det någon fortsättning på historien så vi får veta hur det går?

Hehe, vem vet? Mina hör faktiskt av sig ibland ifrån Skottland, och berättar hur hon har det. Och med Sara-Kajsa för jag hela tiden dis­kuss­ioner om olika trädgårdsdesign­utform­ningar. Så helt otroligt är det nog inte att berättelsen skickar ut ett litet rotskott med tiden. Men jag tycker att du har missuppfattat grundtanken.

Jaha. Hur då?

Jo, vitsen är ju inte att A får B eller att C blir rik, som i sagan eller dokusåpan, och att de därför blir lyckliga i alla sina dagar, utan att A, B och C fattar beslut och gör val som är kloka och därmed gör dem lyckliga. Idag har man ju reducerat val till en fråga om att man kan välja vilket elbolag eller pensionsförsäkring som ska få äran att bedra en, och få en att tro att det är valfrihet. Den här berättelsen handlar om att göra de stora valen rätt. Då kan man skörda frukten av dessa goda val sedan.

Aha. Så att skörda frukten av sina goda val blir den gröna tråden för fortsättnings­berättelsen då?

Haha, det låter faktiskt som en god idé. Det där måste jag nog genast fundera vidare på. Hmm, jag tror jag går ut och sätter mig under häggen... Var är mitt block?

Här kan du beställa boken:
https://www.bod.se/bokshop/det-som-spirar-ur-snoe-mariana-mattsson-9789176992487

Och nu finns ju faktiskt även fortsättningen på historien, så då kan du ju beställa den samtidigt:
https://www.bod.se/bokshop/att-kunna-kaenna-doft-av-frostrosor-mariana-mattsson-9789176991091