Krönika - Bekantskap med grönlilja

Zigadenus, sa mamma längtansfullt. Det var då ett himla tjat om den där Zigadenus, tänkte jag. Fast namnet var ju lite kul att uttala. Grönlilja hette den visst på svenska. Fast det sade mig ingenting heller, ingen konkret växt uppenbarade sig visuellt för min inre blick.





Det här utspelade sig i begynnelsen av min trädgårdsutveckling, när odlarfröet som mina föräldrar sått i mig precis hade börjat gro. Efter typ trettio års frövila. Min pappa hade dött och jag skulle hjälpa mamma med en del saker i trädgården. Och upptäckte till min häpnad att det här med trädgård var ju kul! Till mammas stora glädje förstås. Och för den som pluggat latin är vetenskapliga blomsternamn ingen match att lära sig. Sålunda lades Zigadenus in i minnesbanken. Dock utan vidhäftande bild.



Tillsammans besökte vi växtmarknader och öppna trädgårdar. Och det var vid ett sådant besök som mötet skedde. Å, en Zigadenus, utbrast mamma hänfört. Å, äntligen får jag göra den där grönliljan bekantskap, tänkte jag och tittade nyfiket på den av moderskapet så åtrådda växten.



Jo. Den var snygg. Riktigt, riktigt läcker. Blomman var som en sexuddig stjärna av sprött benporslin. Den besatt konsten att både se genomskinligt skör ut och samtidigt tjockbottnad. Den skiftade i en vitgrön nyans. Mot mitten av varje kronblad fanns en tydlig markering i form av grönt hjärta. Detta är två körtlar, adenos, som kallas nektarier.



Inte bara blommorna var snygga. Ur det basala bladverket reste sig upprätta, stadiga, halvmeterhöga stjälkar i en plommonlila nyans, överdragna med en vaxartad grå hinna. Bladen långa och smala, gracila, gräsartade och något veckade i en blågrågrön nyans. Urtjusigt. Den gör verkligen skäl för artnamnet elegans.



Min mamma minns fortfarande sitt första möte med grönliljan. Hur hon fick syn på något så otroligt vackert mot en källarvägg i Piteå under en resa med trädgårdsamatörer, för mer än tjugo år sedan. Långt senare fick hon tag på en planta på en växtmarknad, och lyckan var fullständig. Tänk hur växter kan etsa sig fast i minnet! Nu har jag liksom ärvt det där grönliljeminnet, fast jag inte ens var med då. Och såklart odlar jag numera själv Zigadenus i min trädgård.



Elisabeth Svalin Gunnarsson, tidigare förbundssekreterare i Riksförbundet Svensk Trädgård, var en gång på besök i min trädgård. Vi gick runt. Elisabeth fotade. Och plötsligt blev hon stående. Å, en Zigadenus, utbrast hon. Den som är så svårodlad hos mig i Stockholm. Jaha, svarade jag. Här i lappmarken är Zigadenus hur lättodlad som helst.



Denna nordamerikan är nämligen riktigt härdig och har aldrig någonsin krånglat i min lappländska trädgård i odlingszon 7, där den blommar i augusti. Tuvan blir sakta bara större och större. Den står i framkanten av en rabatt i ett ljust läge, inte i direkt södersolläge, utan mera väster och halvskugga. Som sällskap har den en rödbladig näva, en lokal sort som kallas ”Bosses Mörka Jätte”. De utgör ett stiligt par.



Jag har fler plantor på en annan plats. Och trots att den där har konkurrens av rölleka, klarar den sig bra och växer på utan att klaga. Normalt borde den önska sig mera fukt och en djupare, mer näringsrik jordmån. Men det vet den kanske inte om.



Trots att den heter lilja har den nyligen flyttats från familjen liljeväxter och tillhör numera nysrotsväxterna. Den är inte ett gräs, ingen perenn, utan en lökväxt. Den har vissa likheter med Camassia, men är i motsats till den dödligt giftig. Därför kallas den i sina hemtrakter för Mountain Death Camas. Trista förväxlingar lär ha skett.



Grönliljan upptäcktes av Meriwether Lewis under en forskningsexpedition i Montana, nordvästra USA. Samme Lewis gav senare namn till lewisian. Grönliljefyndet gjorde han den 7 juli, vilket är min födelsedag – ett kul sammanträffande, som genast gör mig till ett ännu häftigare Zigadenus-fans.



När jag läser vidare om Lewis resa, upptäcker jag till min fasa att grönliljan verkar ha bytt namn. Anticlea elegans ska nu vara namnet. Farväl Zigadenus.


Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 3 2018

Genom att prenumerera på Hemträdgården får du läsa mina kommande krönikor i tidningen - det fixar du lätt här: 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Krönika - Sankta Tomata

Krönika - Inte utan min Benjeshäck

Elegant gravutsmyckning - en tysk paradgren