Krönika - Bonsai-Hilmer gör entré

Knappt hade jag satt mig bekvämt tillrätta i min skrivarsoffa för att påbörja fortsättningen av berättelsen om de radikala odlarna i Akkatjärn, så gjorde han entré. En pojke som visade sig heta Hilmer. Jag hade ju mitt persongalleri klart sedan förut, så någon fiktiv Hilmer hade jag inte räknat med. Det hade tydligen han.

Drömmen om en lärkskog i bordsmodell

Hilmer betraktade mig först en stund med kritiskt granskande blick. Det var som om han funderade på om jag var värdig att avslöja några odlingshemligheter för, eller om det var bortkastad energi att försöka undervisa mig i odlingskonsten. Till slut hade han väl bestämt sig för att det var värt ett försök.

Med en auktoritet som bara en tioårig gosse i Akkatjärn kan ha, förklarade han strängt för mig att min tidigare bok, Det som spirar ur snö, uppvisade en allvarlig brist. Eftersom den helt saknade ett barns perspektiv på odling. 

- Jo, förstår du. Andra barn sysslar ju med lego. Eller bygger modelljärnvägar. Men jag, jag skapar bonsaier jag. Följ med här!

Juniperus chinensis 'Itoigawa',
en kinesisk en, cirka 50 år gammal

Det var bara att ta block och penna, mentalt resa sig upp och låta den inre blicken hänga med grabben. Färden gick raka vägen in i Hilmers rum, fram till skrivbordet framför fönstret. Där stod en liten tallplanta. Hilmer förklarade nu, att han övade sig i att tänka som en tall. En gammal, uråldrig fura.

- Det är ju inte så lätt för en tioåring att förvandlas till tvåhundra i ett huj, sade han. Men jag anstränger mig till det yttersta.

Larix kaempferi, japansk lärk, ca 50 år

Hilmer var nu alltså denna tall, som stod lite utsatt och vindpinat längs med vägen upp till rengärdan. Knotig och sned, men tapper och uthållig. Det var där som han hade hittat det här perfekta exemplaret, berättade han. Han hade anat potentialen i råmaterialet, och grävt upp det linjalhöga bonsaiämnet. Försiktigt slagit in rotpaketet i en plastpåse, och sedan trampat hemåt på cykeln i en väldans fart.

Hemma hade han valt ut en låg och vid kruka, och tagit den med sig ut till jordboden. Där hade han blandat till sin egen jord utav grus och flisad bark från farfars sågplats, lite lecakulor, en aning vitmossa och riven barkmull, samt lite, lite vanlig jord.

Han hade fyllt krukan och kortat in de grövre rötterna, så att plantan rymdes i krukan. Genom rotbeskärningen skulle framväxten av tunna sugrötter främjas. Det hade han lärt sig i ett filmklipp på nätet, förklarade han. Till sist hade han vattnat, så att substratet slöt ordentligt runt rötterna.

Hilmer demonstrerade hur han vridit och vänt på krukan. Nu hade han slutligen bestämt sig för vad som skulle bli framsidan av trädet, ur vilken vinkel som det alltid skulle betraktas av åskådaren, och vilka grenar som han skulle ta bort. Visionen av det fullvuxna trädet med den lutande stammen var tydlig, karaktären och stilformen var klar. På några år skulle han ha förstärkt intrycket av ett uråldrigt träd vid foten av fjället. 

Betula pubescens, en 40-årig björk i bordsmodell

Plötsligt började jag undra hur tillförlitliga Hilmers bonsaikunskaper egentligen var. Och började svettas lite. Jag menar, som författare får man ju inte sprida okunskap och falska råd. Jag behövde en fackkunnig granskare. En expert ur Bonsaisällskapet kom till min hjälp, hon kontrollerade och rättade mina missuppfattningar av Hilmers undervisning. Klart lättad blev jag alltmera fascinerad av bonsaikonsten.

Larix kaempferi, japansk lärk, ca 45 år

Jag kom ihåg en trettioårig lärkskog i bordsmodell som jag sett på en tysk trädgårdsutställning. Och började drömma om en dylik sådan hemma hos mig. När jag yppade mina tankar för Hilmer, så återkom den granskande blicken som han givit mig när han först dök upp. Han påminde inte så lite om en gammal vis kines när han fällde sitt omdöme.

- Jag tror inte att bonsai är något för dej. För du är ju så gammal att du nog hinner och dö innan ditt bonsaiträd är klart. 

Där fick jag så att jag teg. Jag undrar om jag ska skriva ut honom ur historien. Som hämnd. Fast så gör man ju inte med en tioåring. Så han får väl vara med då. Risken är bara att han tar över hela berättelsen. För jag måste erkänna en sak. Jag har blivit rätt förtjust i denne Hilmer.

En 32-årig smällspirea, Physocarpus

Om du också har blivit förtjust i Hilmer och vill läsa mer om hans klokheter och bedrifter, så finns de att läsa i boken Att kunna känna doft av frostrosor. Den går att köpa här:

https://www.bod.se/bokshop/att-kunna-kaenna-doft-av-frostrosor-mariana-mattsson-9789176991091

Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 2 2019