Krönika - Odla en ny livsstil

För en tid sedan dök det upp en underbar bild i mitt Facebookflöde. Den visar en timmerstuga ute i skogen. Snön ligger på tak och granar, det ryker ur skorstenen och en vintrig sol skiner över stuga och snö. Det är precis som ett julkort härifrån i mina lappländska trakter. Översatt lyder texten ungefär så här:

”Det finns folk som vill ha ett stort hus, en snabb bil och massor med pengar. Andra vill ha en liten stuga i skogen, långt ifrån den sortens folk.”

Vår gård långt ute i skogen
foto&copyright Reginald Scholz

Bilden fick följa med den inbjudan som jag och min husman gjorde till några andra livsstilslikasinnade husbehovsodlare som vi blivit bekanta med, till ett samtal om livet som omställare och självhushållare. Vi hade träffats förut för ett sådant samtal, i somras på gästhusets veranda. Den gången handlade temat om livsmatematik. Om egna och lånade pengar, om kostnader för att jobba eller leva, om tidsekonomi och potatisekonomi, om hushållning och resurser. 

Det var inte direkt såhär som Thoreaus stuga i Walden såg ut...
foto&copyright Reginald Scholz

Utgångspunkt blev klassikern Walden av Henry David Thoreau. I ett inledande kapitel beskriver han kostnaderna för sitt nybyggarliv, när han bygger sig en stuga vid en skogstjärn. Och vi, som också alla bosatt oss på gårdar ute på landet, kunde konstatera att låga boendeomkostnader ger frihet, egenmakt och tid. Tid att odla vår mat.

Vårt gästhus - eller lekstugan som vi ibland kallar den...
foto&copyright Mariana Mattsson

Nu var det trettondagsafton och vi samlades igen, framför brasan i vårt gästhus. Denna här gången var temat för samtalet självständighet. Om mod att gå sin egen livsväg. Att tro på sina livsval och beslutsamt hålla fast vid dem. Att ha tillräcklig självkänsla för att vara en solitär – eller kanske vara rädd för att ens eget kurage eller uthållighet inte ska räcka till. Om styrkan i att dra sig tillbaka i ensamhet på sin lantgård, och vara en lycklig eremit som är tillfreds med att inte passa in. 

Det blev åter ett intressant och givande utbyte. Eftersom våra odlande vänner tillhör en yngre generation, var det glädjande att höra hur beredskapen att skala ner för att odla mer, var vida större än i vår egen babyboomgeneration. Och flera av dem hade dessutom skaffat sig en lika klok omgivning, som inte alls tycker det är konstigt att odla sina grönsaker och välja mer tid istället för mer jobb. Det kändes så hoppfullt!

Vem bor väl där ute i skogen...?
foto&copyright Reginald Scholz

För när man förutom mat odlar en annan livsstil än den vanliga till industrisamhället anpassade livstillvaron, betraktas man annars ofta som en udda figur. Att välja att lägga sin tid på att odla tomater och potatis för att slippa stress och pendling till ett jobb för att tjäna in pengar för att köpa tomater, ses antingen som reaktionärt eller alltför revolutionärt.  

Att avfärda självhushållande odling som en ouppnåelig utopi blir ett slags försvar och motreaktion mot förändring. Lite som att klappa Greta på huvudet och sedan fortsätta som vanligt. Det är som om många måste ha undanflykter för att bara fortsätta drömma om ”Mandelmanns” och ”Bonderøven”, och inte verkligen göra något radikalt åt sin livssituation.  

Man kan också nöja sig med att ha en bastu långt ute i skogen...
foto&copyright Reginald Scholz

Men att det visst är genomförbart ville jag belysa i mina romaner om de okuvliga odlarna i Akkatjärn. Där väljer de just att gestalta ett sådant utopiskt drömliv. På ytan odlar de tomater, på djupet odlar de egenmakt. Men deras självhushållande livsstil utmanar och provocerar.

När huvudpersonen Mina får besök i sin fjällby av kompisen Jossan från karriärlivet i storstan, blir det tydligt hur diametralt deras livsval skiljer sig åt. Själva Helvetesgapet öppnar sig mellan dem och deras världar. Vilket får Mina att fundera på hur Jossan skulle stå ut om hon inte kunde intala sig att hon levde ett glamoröst liv med lyxvilla till låns. Men vem är det egentligen som är det exotiska djuret bakom stängslet på djurparken?

En omställare vänder på perspektiven. När vi byggde vår solcellsanläggning var det en snubbe som frågade om det verkligen kunde löna sig i glesbygd, och om man kunde räkna med att få tillbaka satsat kapital? Vårt svar blev att vi inte investerar för att sälja. Vi investerar för att leva. Här i vår stuga i skogen, långt ifrån den vanliga sortens drömliv...
 

Somliga vill bara ha en liten stuga i skogen...foto&copyright Reginald Scholz

Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 2 2020 

Vill du läsa fler krönikor och romanerna om de okuvliga odlarna i Akkatjärn? De kan beställas här:  
https://www.bod.se/bokshop/catalogsearch/result/index/?q=Mariana+Mattsson&cont_id=1580358