Kap 23. Utrotningskommando och blomsterrasister (ur Att kunna känna doft av frostrosor)

På långt håll såg det ut som om det var en ren som tagit en sväng på byn och stod och slet i ängs­växterna i väg­kanten upp till trädgårdsmästarvillan. Ritsch, ritsch, lät det.

Men när Sara-Kajsa kom närmare såg hon istället den jeansklädda baken på en människa som stod lutad över den kommande blomsterprakten. Och skar huvudet av den.

- Men vad i helsicke sysslar du med?! röt Sara-Kajsa.

Ett blont huvud blev synligt när baken rätade upp sig. Två oskyldigt lupinblå ögon riktades mot Sara-Kajsa. Och den fylliga munnen log brett.

- Hej! Jo, jag hjälper er bara att bli av med dom här för­färliga lupinerna. Innan dom börjar blomma, och gå i frö.

Och höll upp en skalperad lupinplanta som nu aldrig skulle få chansen att blomma.

- Och exakt vem har gett dig lov att börja ett privat för­intelsekrig mot vissa växter?

I Sara-Kajsas röst klirrade istappar.

- Å, lupiner klassas som en invasiv växt, en främmande art, som hotar vår naturliga svenska flora, berättade kvinnan entusiastiskt och viftade med kniven hon höll i andra handen. Den sprider sig tydligen helt okontroll­erat, det berättade en kvinna för mig vid frukosten idag. Ja, hon Annika, hon jobbar på något departement i Stockholm, så hon måste ju verkligen veta sådana saker.

- Och hon berättade, att nu så har Naturvårdsverket gått ut med en uppmaning till hela svenska folket, att idag på nationaldagen vara med och utrota dom, medan det ännu finns en chans att stoppa dom från att föröka sig. Så då bestämde jag mig direkt för att hjälpa till.

- Det där låter exakt likadant som när fascisterna pratar om hotet från invandrade muslimer.

Sara-Kajsa krökte ironiskt på mungiporna.

Kvinnan hade nu klättrat upp ur diket. I handen hade hon en plastpåse med lupinlik i, som hon förmodligen tänkte deportera till förbränning. Lupinmörderskan log igen. 

- Inte alls. Här gäller det ju att skydda den ömtåliga fjäll­floran, som lupinerna kommer att konkurrera ut om vi inte vidtar kraftfulla åtgärder nu. Längs vägarna ser man snart inga rallarrosor längre, bara lupiner! Överallt bara lupiner!

Sara-Kajsa höjde ögonbrynen av storartad förvåning, och skrattade till.

- Inga rallarrosor?! Det är nio mil hit från Sorsele, och längs den sträckan finns det hur många hektar rallarrosfält som helst. Det växer lupiner vid EN gård. På dig låter det som om hela barrskogen hade ersatts av en lupinskog.

Men kvinnan hade fått upp bekämparångan ordentligt, och fortsatte sin litania.

- Och våra vackra blommande ängar, med sin biologiska mångfald, som ger bina mat under hela sommaren! Tänk om dom försvinner? Vilka ska då pollinera äppelträden?!

Sara-Kajsa fnös högt.

- Ängar?! Dom är numera utrotade av det monokulturella och giftsprutande jordbruket! Där har du boven till bidöden, inte några lupiner.

Hon stirrade kyligt på kvinnan.

- Men det passar retoriskt och politiskt förstås mycket bättre i dessa nationalistiskt präglade tidevarv, att utpeka någon stackars icke-arisk, främmande art som ett livsfarligt hot, fortsatte Sara-Kajsa med syrligt frostig röst. Och göra den till syndabock för den storskaliga, kapitalistiska agrar­industrins miljöförstörande verksamhet. Det är ungefär lika listigt som att ge judarna skulden för bankkrisen.

- Och främmande förresten, fortsatte hon. Lupiner har odlats i Sverige sedan 1700-talet. Och har förknippats med bonde­romantik, Dalarna och svenska sommarbuketter. Men nu är det visst förbi med torpidyllen, för nu ska en lupin plötsligt betraktas som en misstänkt terrorist!

Kvinnans kraftigt målade ögonbryn höjdes en aning av förvåning över det skarpa mothugget.

- Kan du inte tänka lite själv först? Vad gör du när nästa Trump-myndighet säger till dig att lingon och björk också är invasiva växter? Plockar fram motorsågen, och går ut och avverkar varenda björk?

Kvinnan vässade blicken till polisskjorteblått, och öppnade munnen för att argumentera emot. Men Sara-Kajsa lät henne inte komma till tals.

- Här i Akkatjärn sköter vi själva om vår natur- och kultur­miljö, och vårdar oss om både lupiner och ängar. Så något lupindödarkommando från Rashygieniska institutet, som kommer hit för att genomföra Den Slutgiltiga Lösningen är definitivt inte välkommet!

Sara-Kajsa spände den tjärnsvarta blicken i kvinnans, vars rougade kinder lite smått hade börjat rodna av kränkthet under sminklagret.

- Här kröks inte ett enda grässtrå till. Är det uppfattat, har du förstått?!

Sara-Kajsa höjde rösten ett snäpp. Den militäriska tonen kändes anpassad och fullt motiverad till personen som hon talade till.

Kvinnan snörpte på munnen, och borstade bort en vissen lupinkvist från byxbenet.

- Jag ville bara hjälpa. Och det är faktiskt bara för ert eget bästa. Det sa ju hon Annika.

Hon nickade kort och förorättat. Sedan avlägsnade hon sig längs vägen. Med lupinoffren i plastpåsen.

Sara-Kajsa tittade på Telli, som uppmärksamt följt sin mattes tonläge.

- Kom Telli, nu har vi skällt färdigt, hoppas jag.

Men vad Sara-Kajsa ännu inte visste var, att hon snart skulle få utkämpa fler bataljer med lupindråparinnans ut­sändare, den där Annika. Många fler. Och betydligt bistrare.

Medan Sara-Kajsa ilsket marscherade in på gården framför trädgårdsmästarvillan, tänkte hon på hur fascismen lyckats infiltrera även trädgårdskonsten genom historien. På 1930-talet talades det om att anlägga trädgårdar ”i germansk stil”, med ”inhemska” växter. Den grundade sig på den där rasistiska och nationalistiska föreställningen om blod-och-jord-tillhörighet, som betydde att tyskar och nordbor skulle ha någon slags unik känsla för landskap och natur. En totalt urspårad och snedvriden extremnaturalism, korsad med hembygdsnostalgi.

Nu var det alltså dags för blatteblomfobi igen. Och den botaniskt okunniga allmänheten, som inte kunde skilja en lupin från en rallarros, svalde betet med hull och hår och lydde förstås blint överhetens order, som vanligt. Och gav sig ut längs vägrenarna med sina skalpeller för att idka lite fascistiska gymnastikövningar.

Om någon bara för en fem-tio år sedan hade sagt att svenska medborgare av myndigheter skulle uppmanas att på nationaldagen gå ut och utrota en främmande art, för att den ansågs invasiv och ett hot mot svenska växter, och göra detta som ett bevis på sin patriotism, så hade hon gapskrattat åt det. Nu skrattade hon inte. Det var skrämmande hur folk lät sig duperas till vilka häxprocesser som helst. Kanske inkvisi­tionen rent av hade haft ett rättssäkrare system.

Men det riktigt farliga var ju att man på detta vis normal­iserade rasisternas språkbruk genom att applicera det på precis allting som rasisten inte ansåg som ”rasrent” svenskt. Som lupiner.

Utanför redskapsförrådet stötte hon ihop med Mina, som just kom förbi med en skottkärra full av bortrensat ogräs. Hon hajade till när hon såg Sara-Kajsas bistra uppsyn.

- Vad du ser ilsken ut då, tyckte Mina.

- Det är ingenting mot vad jag är, svarade Sara-Kajsa argt. Jag har just konfronterat en blomsterrasist.

Mina studsade till.

- Va? Vadå?

Sara-Kajsa berättade så att svaveloset rök ur munnen på henne. Mina skakade på huvudet.

- Det finns folk till allt, det brukade min farfar alltid säga, konstaterade hon när Sara-Kajsa var färdig. Och tydligen finns det folk som vill vara blomsterpatrioter också. Fast det är helt galet.

Mina ställde undan hackan och slog sig ner på trappan upp till trädgårdsmästarvillan. Telli kom genast fram och slick­ade henne i ansiktet, nu när Mina hamnade i en ur hund­perspektiv så lämplig pusshöjd. Mina styrde undan tiken och torkade sig med tröjärmen. Sedan fortsatte hon att tala till Sara-Kajsa, som ännu var för arg för att sitta.

- Nästan alla växter har ju en bakgrund som migranter, sade Mina. Dom har kommit hit som frön, flugit in eller fraktats, eller liftat. För vilket årtal ska då gälla för att man ska betrakta en växt som inhemsk? Före istiden, eller vad?!

Sara-Kajsa nickade.

- Exakt. Löjtnantshjärtat tror folk är en gammal inhemsk, jättesvensk torpväxt. Men den kom hit så sent som på arton­hundratalet. Ska Deportationsmyndigheten utvisa dom då?!

Mina log.

- Jo. Ihop med buxbom och rhododendron, syrener och potatis. Dom har ju också immigrerat hit, fast med hjälp av växtjägare som letat i fjärran länder efter växter som kunde vara intressanta att odla även hos oss.

- Fram tills nyss var det spännande med exotiska växter, suckade Sara-Kajsa dystert. Nu betraktas minsta lilla snodda pelargonstickling från Rhodos som en potentiell killer. Nä, bevare oss för växtprotektionism!

Hon damp ner bredvid Mina. Varpå Telli för­flyttade sina våta ömhetsbetygelser till henne. Utan att bli bortstött.

- Jag hade en kurs under grundutbildningen på Alnarp, om behovet utav nya stadsträd, berättade Mina. Som kan klara stressen i stadsmiljön bättre än dom vanliga europeiska som hittills har planterats, men som nu drar på sig sjukdomar och skadedjur i en sådan utsträckning att dom måste sågas ner och ersättas av något som tål extrem värme, hårdgjorda betong­ytor och avgaser.

- Låter som en öken, sade Sara-Kajsa. Inte konstigt att träden säger upp sig i protest. Dom är klokare än folk.

Mina log igen.

- Jo, det kan man faktiskt tycka. Men det visar ju också, att en växt kan vara hur mycket inhemsk som helst och egent­ligen borde vara ekologiskt rätt, men ändå blir fel ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv. En stadspark med björkar som dör ger ingen glädje åt invånarna. Och det är dyrt att plantera nytt.

- Äh, sade Sara-Kajsa. Det där låter som att fixa plåster, när det i själva verket är en frisk reaktion av träden att bli sjuka av den där äckliga stadsmiljön.

Mina log igen. Sara-Kajsa fick en rebellisk glimt i blicken.

- Nädu, jag tror minsann att vi ska ta och plantera in lite lupiner i rabatterna. Alltid retar det nån. Den där månskens­gula 'Chandelier' är väldigt snygg, den tar vi!

- Ja, det är väl på tiden att du ritar in en anarkistträdgård någonstans, tyckte Mina.

- Dikena blir mina anarkizoner, svarade Sara-Kajsa.

Hon reste sig raskt.

- Mot plantskolekatalogen! Vad tror du, räcker det med femhundra stycken plantor, till att börja med?

Lupinmörderskans verksamhet blev förstås också ett sam­tals­ämne med Folke senare på kvällen.

- Alltså, det är ju så förbaskat korkat att anse att vissa växter är invasiva precis överallt! tyckte Sara-Kajsa. I hela landet, i hela EU. På Sicilien och i Lappland. Visst kan det finnas ställen där lupiner och vresrosor är invasiva växter och ska bort, men det är dom ju absolut inte i Akkatjärn. Tvärtom, här har ju lupinerna nästan svårt att klara sig mot vilda kvannar och stormhattar. Och vresrosorna får vi ju pyssla med så dom klarar sig. Alltså rena rama motsatsen!

Folke log lite snett.

- Ja, det är ett fint exempel för en auktoritärt dum myndig­het, en som bara agerar för att den har en auktoritet, och inte därför att den har en verkligt viktig och klok kunskap att förmedla. Det är en auktoritet modell Trump. En enkel lös­ning på ett komplicerat problem, för folk som bara lyder. En klok auktoritet skulle istället ha applicerat detta på dom ställen och för dom växter som det verkligen gäller. En bra och upplyst auktoritet tål dessutom att ifrågasättas.

- Vore ännu klokare att upplysa folk hur man hanterar vissa växter, tyckte Sara-Kajsa. Typ håller dom i schack. På lupinerna är det ju bara att klippa bort fröställningarna.

- Jo, men det skulle ju kräva en vetenskaplig och botaniskt kunnig lokal tillämpning av reglerna, menade Folke. Då är det enklare att förbjuda rakt av, överallt. Då gör dom i alla fall någonting för att utåt sett verka vara ansvarstagande och beskyddande, fast det egentligen är fullständigt verknings­löst. För det är ju naivt att tro att man lyckas. Och hur ska man se till att sådana förbud efterlevs, och envisa lupin­odlare bestraffas? Lupinangivare?

Sara-Kajsa suckade djupt och drack upp lingondrickan.

- Det är helt enkelt antiupplysning och funktionell dumhet, fortsatte Folke. Man behöver inte längre omyndigförklara folk. Folk omyndigförklarar sig själva genom inte använda det förstånd dom har fått, och bara överlämna tänkandet åt andra. Dom kunde lika gärna lämna det åt hästen, för den har större huvud.

Han log plötsligt brett.

- Du ska se att den där människan dyker upp på OLW-en(*). I sällskap med den där Annika.

- Bevare mig väl, svarade Sara-Kajsa och himlade med ögonen.

- Bevare dom, skulle jag säga, tyckte Folke med ett flin. 

(*) OLW: Ora et Labora Week/Weekend

Mer om blomsterrasism kan du lyssna på här: 
https://www.youtube.com/watch?v=57qdfys_uc8

Boken kan du beställa här:
https://www.bod.se/bokshop/catalogsearch/result/index/?q=Mariana+Mattsson&cont_id=1580358