Vem tjänar på växtnationalism?
Så nalkas den ljuva sommartid, nationaldag och midsommar – och hetsjakten på hotfulla blomsterinvandrare tar sin början. En efter en presenteras skrämmande, utomnordiska växter som anses hota de väna svenska trädgårdarna och naturen. Som ”främmande och invasiva” mardrömsväxter och aliens – så betraktas de farliga inkräktarna.
I slutet av 1700-talet sände den
svenske blomsterkungen och botanikern Carl von Linné ut sina
lärjungar till världens alla hörn för att upptäcka intressanta
och nyttiga växter - och hämta hem dem till Sverige. Mängder av
växter som berikade odling och jordbruk anlände till Europa. Men
den botaniska nyfikenhet som präglade Sverige då, har nu förbytts
i fruktan och misstänksamhet mot det främmande växtriket. Öppenhet
förvandlas till protektionism.
Det hänvisas ofta till ”en EU-lista”
som sägs förbjuda lupiner. Det stämmer inte. För det första så
gäller diskussionen enbart den art som heter blomsterlupin, Lupinus
polyphyllus, (det finns över 200 arter lupiner varav flera odlas
till mat). För det andra omfattas just blomsterlupinen inte alls
av någon lagstiftning om förbud. Ändå uppmanas svensken att ägna
nationaldagen åt att utrota lupiner. Samma förhållande gäller för
vresrosor. Som ironiskt nog togs hem från Japan av den svenske
Linnélärjungen Carl Peter Thunberg...
Bara för att arten Rosa rugosa
beter sig alltför livskraftigt längs Skånes stränder, skulle
alltså de vresrosor som med sin härdighet och återblommande
förmåga utgör en oumbärlig tillgång för rosodlare i norra
Sverige, också förintas. Kiruna är inte Helsingborg, Sicilien är
inte Skåne. Lika väl som en växt kan vara fridlyst inom bara ett
visst län, bör en växt kunna betraktas som invasiv i en region men
inte i en annan. Att utan urskiljning applicera samma regler eller
förbud överallt är inget annat än en enkel Trump-lösning på ett
komplicerat problem.
 |
| Det finns de som på allvar skulle hävda att denna enda lupinplanta nu kommer att invadera hela kalhygget. Istället för att fundera över vad den monokulturella skogsrovdriften åstadkommer när det gäller utrotning av biologisk mångfald. |
Växter kan vara problem på vissa
ställen, och på fel ställe bli besvärliga ogräs. Detta gäller
såväl inhemska som främmande växter. Rallarros och kvickrot
likaväl som lupin och vresros. Bönder och trädgårdsmänniskor har
alltid behövt kämpa mot besvärliga och invasiva ogräs, det är
inget nytt.
Men om man lyfter blicken och
betraktar detta ur ett större perspektiv, så är detta på djupet
även en socialpsykologisk fråga. För vad åstadkommer då
detta drev mot ”invasiva främmande arter” med oss som människor?
Vad händer när synen på växter så kapitalt förändras och när
blomsterspråket övertar en rasistisk vokabulär? Vad sker på
djupet när hortikulturen blir blomsterrasistisk? När trädgårdsägare
förväntas vara lydiga och patriotiska medborgare, som uppmuntras
att bilda utrotningskommandon och bli angivare på sin granne? När
den botaniskt okunniga allmänheten nitiskt ger sig ut på jakt på
jätteloka och istället dräper den nyttiga läkeväxten kvanne? Och
varför har detta blivit ett tema just nu? Varför på nationaldagen?
Vem tjänar på hets, hat och växtnationalism? Blir lupinjakten bara
ett sätt att få utlopp för undermedvetna rasistiska åsikter?
När det rasistiska språkbruket också
infiltrerar hortikulturen, bidrar detta till att normalisera synen på
att allt utomsvenskt är främmande, invasivt och livsfarligt, och
något som ska bekämpas och utrotas.
För när det börjar talas om utrotning av det ena eller det andra,
ska man alltid vara på sin vakt – för vem vet vad, eller
vem, som härnäst står på tur? För att travestera Martin
Niemöllers berömda dikt: ”Först kom de för att hämta
lupinerna...”
Här kan du lyssna på min krönika "Jag - en blomsterrasist?!" ur boken Inte bara trädgård:
Kommentarer
Skicka en kommentar