5. Järnvägen, prästerna och skogsbolagen (ur koroveboken)

Betydande inflytande på trädgårdarna i Lappland hade de planteringar som SJ lät göra vid stationshusen längs järnvägen. I brist på slott och herresäten att inspireras av kom dessa planteringar att förmedla såväl idéer som växter. SJ hade egna plantskolor, den nordligaste i Boden, som producerade lämpligt växtmaterial för regionen. Även vid vattenkraftverkens arbetar­bostäder anlades trädgårdar, av vilka snår av korallkornell, syrenhäckar och rabarberstånd fortfarande finns kvar långt efter det att husen flyttats därifrån. 

Korallkornell, Cornus alba 'Sibirica'
foto&copyright Reginald Scholz

Länk till bild i museets bildbank av blomsterprakten utanför Lövlidens station, Vilhelmina:
https://samlingar.vbm.se/items/show/111034 

På många håll var det prästerskapet som förmedlade odlingskunskaper. Den i Norrbotten verksamme väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius var inte bara präst och förkunnare, utan också en kunnig botaniker som även fått ge namn åt en sällsynt vallmo. 1824 skrev han boken ”Om uppodlingar i lappmarken” för att visa hur ekonomiskt lönsamt det skulle vara för staten att främja sådana uppodlingar. I boken nämner Laestadius ett flertal grönsaker som odlades av hans halvbror i Kvikkjokk: morötter, rödbetor, palsternackor, rovor, kålrötter, vitkål, spenat, sallat, rabarber, kålrabbi och så förstås potatis. Han berättar också att det i Lycksele finns förmögna kornbönder.  

Kålrabbi
foto&copyright Reginald Scholz

Många av skogsbolagens boställen och förvaltarbostäder hade anlagda trädgårdar och dessutom gårdskarlar som tog hand om skötseln. Nära Johan Skyttes skola i centrum av Lycksele ligger flera jägmästarvillor som byggdes 1914 efter typritningar i nationalromantisk stil. Samtliga hade fina trädgårdar, av vilka det dock knappt syns ett enda spår idag. Bara vid fastigheten som kallas Blåvikens revir i kvarteret Tigerhålan kan man få en viss uppfattning om hur trädgården var planerad. Här finns också ett fåtal typiska torpväxter, som akleja, brandgul lilja, stormhatt, jättevallmo, stormhatt, syren och vinbär. På 1930-talet var Curt Nicolins pappa jägmästare här. Även vid Bjurbäckens revir, på övre sidan om Storgatan, fanns en fin trädgård och dess jägmästare Mebius sägs ha varit trädgårdsintresserad. En Ornäsbjörk från 1959 finns kvar på gården. 

Vid Dicksonska firmans kontor, även kallad Holmsundsgården, och nuvarande SCA, fanns också en vacker trädgård. Framför byggnaden fanns en rundel med björkar och granar, och på gamla bilder syns också ett jordgubbsland. Ursprungshuset hade drag av empirestil, det ersattes sedan och byggdes om flera gånger. Bl.a. fanns rika snickerier och fantastiska drakslingor på takåsar och verandor. Byggnaden revs slutligen 1942. Men ett gammalt lusthus finns kvar, och på gården växer cembratallar, lärkträd och ädelgranar. 

Det är förstås inte så konstigt att man just kring skogsbolagens byggnader hittar speciella träd. Många är de skogsarbetare som kom hem från kurser på skogsskolan med några plantor av udda barrträd i bagaget, som de sedan planterade ut vid sina gårdar. Man kan stöta på lärkträd, blågranar, cembratallar och ädelgranar ur Abies-släktet. Ädelgranar har, till skillnad från vanlig gran, uppåtväxande kottar, barren är mjukare och slätare, och på undersidan löper 2 vita strimmor. Stammen är också slätare än på vanlig gran som hör till släktet Picea. 

Länk till bilder i museets bildbank på Holmsundsgården, kronolänsman W Lundqvists gård och gamla tingshuset 1890, med stöttor kring de många nyplanterade träden:
https://samlingar.vbm.se/items/show/113202
https://samlingar.vbm.se/items/show/117388
https://samlingar.vbm.se/items/show/113211

Träd och buskar är ofta det enda som återstår av gamla trädgårdar, och kan berätta om en svunnen tid när bersåer var på modet. När skötseln av rabatter och krattandet av grusgångar upplevts som alltför betungande har dessa lagts igen och ersatts av gräsmatta. Av någon outgrundlig anledning anses nämligen gräsmattor som lättskötta trots att de faktiskt kräver timmar av omsorg - varje vecka! Detta jämfört med en välplanerad perennrabatt, som kan klara sig med en rejäl ogräsrensning 1-2 gånger per säsong, uppbindning av en eller annan växt med alltför tunga blomsterhuvuden, och delning med några års mellanrum, och med dessa enkla insatser bjuda på maffiga färg- och doftupplevelser. 

Som ”pausmusik” att vila ögonen på är gräsmattan en tillgång – men den behöver då också vara omgiven av en frustande färgglad blomsterorkester för att inte bara bli en trist ökenupplevelse. Men kanske är det snarare behovet av att glida fram på ännu en variant av bensindoftande motor­fordon som lockar...? Faktum är dock att trädgårdarna skulle vinna stort på att få tillbaka åtminstone en del av den storartade färgprakt som blommor­na får av det lappländska sommarljuset. Med ökad kunskap och inspiration kan man hoppas på perennernas snara återkomst i dagens trädgårdar. 

Tyvärr är dokumentationen av vad som planterats kring skogsbolagens byggnader, och vid vilken tidpunkt, inte så omfattande som man kunde önska. För detta projekt inriktade vi oss på ett av de verksamma skogbolagen i Lycksele, nämligen Mo&Domsjö (numera Holmen), och dess förvaltar­bostad vid Vilhelminavägen. Fast här fick vi en historia till livs av ett annorlunda slag – läs mer om det längre fram, i kapitel 9 om Holmen.