7. Samtal med odlare från förr (ur koroveboken)

När vi samlat äldre människor från trakten för att prata om vad de minns av odling i Lappland för länge sedan, finns det något som liksom tänder ett ljus i ögonen på alla. Det är när man nämner ordet korova. För se korovan, den minns alla! De minns hur de åts råa och hur man skrapade ur dem med sked. De minns att de var stora, söta och saftiga. Och de minns förstås också hur de som barn pallade rovor ur grannens land – och att grannens ungar såklart pallade ur deras land! 

Korova 'Bortfelder Pedigree 13854 3'
foto&copyright Reginald Scholz

Någon minns också att de urskrapade rovorna användes för att göra masker av, en dåtidens Halloween! Skalet kun­de förstås också bli en båt. En annan vet att farmor brukade koka rovorna, medan de flesta kommer ihåg att de användes råa och höggs i bitar åt korna. Blasten gavs åt grisarna. 

I byn Vindelgransele visste man med säkerhet att sorten hette ’Bortfälla’ eller ’Bortfelder’. En yngre kvinna berättar att man köpte frö till korovor i enkilospåsar från Lantmännen. Frön till andra växter skrev man efter från Weibulls eller Viktor Lundgrens plantskola i Härnösand. På 1930- och 40-talet delade Hushållningssällskapet i länet också ut storpack av frön via träd­gårdssällskapen. Sedan vek man själv egna frö­påsar av grått papper. 

Korova 'Bortfelder Pedigree 13854 3'
foto&copyright Reginald Scholz

Tråkig ogräsrensning var det många som fick nog av som barn. Lärde sig odla gjorde man handgripligen genom att hjälpa till med allt från sådd till skörd och anrättning. 

Länk till 2 foton i museets bildbank, från en trädgårdskurs i Råstrand år 1934 med en imponerade skörd av bl.a. vitkål: 
https://samlingar.vbm.se/items/show/128630 
https://samlingar.vbm.se/items/show/115615 

Ett kul sätt att dra upp såfårorna på, som nog endast använts i Lappland, var att göra det med sparkmedarna! Fast vanligare var nog ändå att använda skaftet på räfsan, en potatisgräv eller en kätting. 

Bekämpningsmedel användes ibland. Något som hette Sublimat (*) kunde man få tag på genom Hushållningssällskapet. Det var ett svart pulver som blandades med vatten. Detta hjälpte mot kållarv och skulle användas tidigt, det fick inte användas efter gallringen.

Vad odlade man då? Ja, det var mest morötter, rovor, kålrot, lök, rödbetor, sockerärter och spenat eller mangold. Till de mera ovanliga grönsaker som odlats hör pumpa. Naturligt nog kom själva landen ofta att kallas för kålsängar. 

Länk till museets bildbank med foto på ett kålland i Kristineberg 1915: 
https://samlingar.vbm.se/items/show/95747

Morötter blastades av och kunde läggas i vitmossa eller sand. Rödbetor och ibland också morötter konserverades. Löken hängdes upp på ett torrt ställe, och det var viktigt att det fanns lökar kvar för utplantering nästa år. Löken var en typ av scharlottenlök, men den nutida benämningen ”potatislök” är det ingen som känner igen sedan förr.

Potatislök 'Råneälvdalen'
foto&copyright Reginald Scholz

Lapplänningarna var och är fortfarande inte direkt kända för att äta mycket grön­saker. Förr gjordes stuvningar eller också stektes grönsakerna i smör. Det var nog bara morötter som serverades rårivna.

Men trots inställningen till grönsaker som mera foder för kossor än något för människor, så har köksväxtodlandet både varit mera utbrett och betydande än vad som är känt numera. Gamla sorters köksväxter passar dessutom oss fritidsodlare. För oss är det ju den goda smaken som är avgörande, och vi vill inte heller skörda allt på samma dag. Men eftersom industrin kräver att bären ska vara lättplockade, mogna samtidigt och klara långa transporter, styrs förädlingen dithän. Därför har gamla smakfulla sorters frukt, bär och grönsaker försvunnit ur plantskolans sortiment och återfinns idag endast bevarade i gamla trädgårdar. Den som har gamla fruktträd, bärbuskar och köksväxter bör vårda sina juveler innan sorten går förlorad för alltid. 

Idag växer intresset för egenodlad mat även i Lappland. Man möter färre antiveggare, och lapplänningarna börjar upptäcka vilka läckerheter som kan odlas i den egna trädgården, och som med en resväg på bara några få meter, kan landa på köksbänken och tillredas till välsmakande rätter, som bjuder på oväntade kulinariska upplevelser. För faktum är att en del av fördomarna nog bottnar i att man inte vant sig vid hur färska grönsaker verkligen ska smaka. Vi lapplänningar är bortskämda med ädla och lyxiga lokala råvaror som älg, röding och hjortron. Varför ska vi då nöja oss med frysdiskens urvattnade version när vi så lätt kan odla krispiga bönor själva? 

(*) Sublimat är ett handelsnamn för kvicksilver(II)klorid. 1940 skriver Axel Lindblom om sublimat: ”Av direkta bekämpningsmetoder mot ifrågavarande skadedjur är det egentligen endast sublimatbevattningsmetoden, som under de sista 20 åren kommit till mera allmän användning. Denna består i, att plantorna c:a 8 dagar efter utplanteringen och sedan ytterligare en eller två gånger med ungefär 8 dagars mellanrum bevattnas med sublimatlösning, 1 gr per liter vatten (1 : 1000), för dödande av ägg och nykläckta larver. Sublimatbevattningen är onekligen en mycket värdefull bekämpningsmetod, men mot densamma kan anmärkas, att den är relativt dyrbar, och därför knappast ekonomiskt användbar till annat än dyrbarare grödor såsom blomkål och vitkål. Vidare är sublimat ett mycket starkt gift (gift av första klassen) och fordrar mycket stor försiktighet vid handhavandet. På grund av sin giftighet har det även varit besvärligt för odlaren att anskaffa. För att komma ifrån dessa olägenheter har man sedan några år tillbaka sökt finna ett ersättningsmedel för sublimat.” / Lindblom 1940. Idag är användning av sublimat förbjuden.