8. Elfsvik (ur koroveboken)

Det börjar med att vi hittar en underbar bild från trädgården på Elfsvik. Över hela gården löper vindlande grusgångar mellan rabatter, buskage och gräsytor. Vid sidan av gångarna ligger stora vita snäckor utplacerade som dekoration. Här finns ett lusthus och en flaggstång, och mellan de båda husen syns Umeälven. På bilden strosar två kvinnor omkring i trädgården. De har långa ljusa klänningar och fina hattar. Det är strax innan förra sekelskiftet. Det känns nästan overkligt att hitta en sådan elegant trädgård i Lappland! 

Elfsvik idag, där lusthuset fortfarande finns kvar
foto&copyright Reginald Scholz

Men bilden bevisar att till och med en trädgård ända uppe i Lappland kunde anläggas i den typiska tyska stilen som var så populär vid den här tiden. Den tyska stilen var en förenklad variant av den engelska landskapsparken. Inte alla hade ju de resurser i form av mark och pengar som behövdes för att anlägga en romantisk landskapspark, med utsikter över vida öppna fält, med anlagda åar och sjöar, lundar och kanske till och med ett tempel, en ruin eller en grotta. Så man bantade helt enkelt ned den till ett behändigare format som passade den växande borgarklassen och deras gårdsytor bättre. 

Länk till bild av trädgården, så som den såg ut i slutet på 1890-talet: 
https://samlingar.vbm.se/items/show/113408

Vi hittar ännu ett gammalt foto med lusthuset på närmare håll. Här syns också rabatterna bättre, men det är mycket svårt att urskilja vilka växter som planterats, annat än pionernas tydliga och tunga bollformade huvuden. En grupp trädgårds­möbler kan anas bakom något som förmodligen var en berså. Mitt i en rund rabatt syns en spegelkula på piedestal, precis som snäckor var dessa vanliga prydnader vid denna tid. 

Troligen var den omgiven av någon form av tapetgrupp, som också var ett typiskt stilelement för denna epok, och som faktiskt har upplevt en renässans idag. En tapetgrupp består av blommor med starka kontrastfärger som arrangeras i komplicerade mönster i en rund eller njurformad rabatt. Det är ofta ettåriga växter som används, vilket var och fortfarande är en fördel i en lappländsk träd­gård, eftersom man då inte måste ta hänsyn till växtens övervintringsförmåga utan driver upp nya plantor varje år. 

Länk till 3 bilder i museets bildbank av trädgården på Elfsvik, med gångar, snäckor och lusthus:
https://samlingar.vbm.se/items/show/113197
https://samlingar.vbm.se/items/show/113231
https://samlingar.vbm.se/items/show/113223

Det är förmodligen under kronofogde Nils Johan Gadds tjänstgöringstid 1873- 1890 som trädgården får denna utformning, i samband med att lusthuset byggs 1889. Gadd var ledamot av Hushållningssällskapet detta år, och var den förste kronobefallningsman som var fast bofast på Elfsvik. 

Men redan 1832 fanns en trädgård värd att uppmärksamma på Elfsvik, som för övrigt var känd som den förnämsta av alla de åtta gårdar som fanns i Lycksele, detta år när professor Johan Zetterstedt kom på besök. 

Det är midsommar, och Zetterstedt berättar hur han på morgonen tittar ut över den lilla kryddgården, och ser hur det dagen till ära finns uppställd en lövsal av friska björkar. Inuti den står ett altare prytt av flerfärgade blommor, och mitt på den vita duken en grön lövläggning som visade bokstaven J, som i Johan. Enligt Zetter­stedt är det en samling glada och bildade människor, som får ”stiga ned i sten­välvd dagen förut färdigbliven grotta som var anlagd i den med blomster och buskar planterade trädgården”. Grottan är rikt upplyst, klädd med blommor och löv. Ja, till och med en lagerkrans finns på plats! 

Trädgården idag 

Idag har gårdens dragning mot älven förändrats, nu skär E12:an, Blå Vägen, av tomten mot älven. Nere på det som numera är Gammplatsen låg förut en byggnad som tillhörde Elfsvik, och där tog Lycksele Djurpark sin början 1959, med getter, får, kaniner och renar, efter initiativ från stadsträdgårdsmästare Holger Lithner. 

Av den praktfulla trädgårdsanläggningen återstår inte mycket. Grusgångarna lagts igen, liksom rabatterna. Spegelkulan och snäckorna är borta. Rönnspirea har tagit för sig rejält och sprider sig med rotskott mellan träden, som gör sitt bästa för att konkurrera. Men eftersom det är popplar lyckas de ganska bra i sin uppsåt, och den nya ägaren Kristina Eriksson har nyligen fått ta ned en stor bjässe. Vid fastighetens gräns mot Storgatan finns lärkträd planterade, och även längs den nya infarten på Per-Ols Väg växer ett flertal lärkar samt ett buskage av bergtallar. 

Men Kristina har återskapat en rundel kring flaggstången, och där planterat gam­maldags växter som studentnejlika, prästkragar och dagliljor. De gamla skiffer­plattorna finns utlagda som gångar i gräsmattan, och vid grinden mot gatan har några blodhäggar planterats. Och det vackra lusthuset från 1889 står kvar. Det är en riktig pärla som Kristina och hennes sambo nu restaurerar med varsam hand. 

Inte bara det - stenkällaren som Zetterstedt besökte 1832 finns också bevarad. Den är djup och riktigt kall. Fast nog är det mera inbjudande att sitta i lusthuset mitt i den lummiga trädgården. Varför inte med en lagerkrans på huvudet?

Växter i trädgården:
Bergsros, Bergtall, Blodhägg, Blåtry, Daglilja, Gullviva, Häggmispel, Liljekonvalj, Lärk, Poppel, Prästkrage, Rönnspirea, Strutbräken, Studentnejlika, Syren, Vresros (en rosa samt sorten ’Hansa’)