Krönika - Odla med omåtta
Det är svårt att odla med måtta. Såhär i skördetider, när man ser resultatet av sina odlingar i form av zucchini, tomater och potatis hopa sig till berg, inser man att omåtta snarare är fallet.
Omåttligt många chilifrukter blev det...
Fast nu kanske odlad omåttlighet snarare blir en dygd än en last, när pandemin har visat hur dålig självförsörjning som finns i landet när det gäller matproduktion, och där vi trädgårdsodlare och självhushållare som odlat vår egen mat redan innan denna kris, förvånat fått uppleva en oväntad förändring i attityden till att odla sin egen mat. Plötsligt ville alla odla något ätbart. Omställning blev inte bara något för klimataktivister och preppers, utan eftersträvansvärt för många.
 |
| Inlagd zucchini, gul och grön varvas i burken |
Jag funderar över vad som möjligen kan vara det rätta måttet när det gäller antalet gurkburkar och vitlöksflätor. Och tar hjälp av en expert: den helige Benedikt. I sin klosterregel talar han hela tiden om det rätta måttet. Av allt. Av mat, av dryck, av vila och aktivitet. Idag hade han förmodligen skrivit om det rätta måttet av mobilsurfande och facebook-ande. Trots att han skrev detta på 600-talet, är han fortfarande lika aktuell och användbar som coach för våra liv idag.
Överdriven askes är honom lika främmande som övermättnad. Bröder som har tungt arbete behöver mer mat än andra, det är ok. Vin också för den delen. Räcker det inte med en kvarts liter vin i sommarhettan, så kan man få mer. Åt var och en efter behov. Det rätta måttet gäller även kläderna. De ska vara funktionella och praktiska, passa i storlek, vara rena – och de ska funka i klimatet.
 |
| Inlagd chili 'Jamaican Bell' |
Just hänsynen till klimatet är enormt viktig när man odlar i tuff lappländsk zon 7. Att odla det som verkligen levererar och ger utbyte blir som självhushållare helt avgörande. Potatis, ärter, lök, vinbär och rabarber är grundgrödor som funkar och som vi odlar mycket av. Ett växthus är helt oumbärligt i zon 7 för att helt säkert få fram tomater, gurkor och chili. Då menar jag inte någon enstaka curlad utomhusodlad skrytfrukt att visa upp på Instagram, utan de omåttliga mängder som behövs för vinterns behov.
 |
| Timjanskvistar i buketter hänger på tork i köket. En pensionerad lampskärm har omskolats till torkställning. |
Medan jag skördar ett fång libbsticka och hänger buketter i takbjälkarna för torkning, kommer jag att tänka på en annan klostergrundare, vårt svenska helgon Birgitta. Hon propagerar för en bestämd måtta i sin klosterregel, nämligen den att man ska välja lokalt odlade kryddor i matlagningen istället för dyrbara exotiska.
 |
| Björnrot, Meum athamanticum, en lurvigt mysig tuva! |
Hon har en poäng i sin uppmaning, för det finns så många örter och kryddor som är enkla att odla i lappmarken. Gräslök, libbsticka, oregano, björnrot, körvel och kvanne är lättodlade och perenna. Andra kryddväxter som timjan, salvia, rosmarin, kyndel och fransk dragon, odlar jag som ettåriga i krukor på terrassen. I fjol gjorde jag kryddpulver av torkad morots- och selleriblast, libbsticka, björnrot och persilja. Fänkålsdillen torkas och blir en jättegod chipskrydda. Vanlig dill odlar vi också, men inte varje år. Min stora lagerbuske övervintrar inomhus så lagerblad är vi mer än självförsörjande på, liksom chilipeppar. Vi plockar aromatiska blad av hallon, vinbär och björnbär till te. Birgitta har rätt i sitt klimatsmarta tänkande – det finns massor av lokala smaksättare att använda i köket!
 |
| Bortröjda hallonslygrenar binds ihop i knippen och hängs på tork på verandan. |
Nu på hösten firas Erntedank, skördetacksägelse, i kyrkan. Då brukar jag fylla en korg med ett urval av blommor, grönsaker och bär som vi odlat under säsongen, och ta med till mässan där de blir välsignade av fader Per. Denna enkla handling påminner mig om vikten av att vara tacksam över det man till slut har kunnat skördat. Trots köldknäppen i juli.
 |
| Omåttligt många burkar inlagd zucchini blev det... |
Det rätta måttet verkar vara en inre grundhållning. Jag begrundar den medan jag ställer in ett gäng burkar med syltade nypon i förrådet, och konstaterar att hyllan nu är proppfull. Liksom frysarna och potatiskällaren. Det kommer att bli tillräckligt för att kunna dela med sig av inlagd chili, potatis och gårdens vin till de odlingslösa jag känner. Så kanske är min omåtta ändå en dygd, när den kan delas med och bli till välsignelse för andra.
Krönikan har tidigare varit publicerad i tidningen Hemträdgården nr 5 2020. Prenumerera på tidningen via denna länk:
Kommentarer
Skicka en kommentar