Prolog till En trädgårdsvallfärd - som pilgrim till gröna paradis

I alla tider har människor vallfärdat till platser omgivna av ett särskilt rykte, ofta förknippade med en speciell person. Inte alltid med ett religiöst motiv, även om pilgrimernas ohämmade beundran för personen i fråga ibland kan te sig nära nog avgudadyrkan. Folk vallfärdar till Elvis hem Graceland, till prinsessan Dianas grav, till Olof Palmes mordplats. Ibland för att uttrycka sin vördnad, ibland bara av nyfikenhet.

I den kristna traditionen har pilgrimer vallfärdat till heliga platser för att göra bot och be för sig själva och andra. Pilgrimsfärden är ett medel för andligt växande, sökande efter Gud eller reflexion över en livsväg. Man vandrar med sin ryggsäck och har enkelheten som ledstjärna. Målet är ofta ett helgons grav, och helgonen blir också ledsagare och vägvisare längs den ofta mycket mödosamma vägen. För många blir vallfärden verkligen ett personligt möte med himlen och med Gud.

Det himmelska paradiset brukar ofta liknas vid en trädgård, men det är minsann inte bara klosterträdgårdar som strävar efter att i anläggandet av trädgårdar skapa ett Eden redan här på jorden. Den visionen föresvävar nog alla trädgårdsägare, om trädgården så är för privat bruk eller öppen för alla, för nytta eller nöje, för att visa på makt och rikedom eller för att finna lugn och sig själv. Att besöka trädgårdar kan därför också vara en pilgrimsresa, en väg att söka kunskap, att växa och reflektera. Vad är det som gör vissa trädgårdar till paradis?

Det här är berättelsen om en vallfärd till trädgårdar i Sverige och Tyskland, varav en del har liknande stjärnstatus bland trädgårdsfolk som Rom och Lourdes i den katolska världen, medan andra är mera fördolda, privata pärlor som vi fått tillträde till. I de flesta fall handlar det om helt profana trädgårdar, som ändå förmedlar ett himmelskt intryck. Vår primära avsikt har inte varit att göra en regelrätt guidebok, utan snarare en begrundande meditation kring möten med trädgårdar.

Erkännas ska förstås att vi, något oortodoxt, färdades per bil och inte på tvättäkta pilgrimsvis till fots, annat än att vi faktiskt tillryggalade åtskilliga kilometer inom alla trädgårdarna medelst apostlahästar. Våra härbärgen var kanske också i bekvämaste laget för att vara pilgrimsmässiga. Men precis som alla andra pilgrimer upptäckte vi att resan gav oss mer än vi hade väntat oss från början. Det märks också i dagboken, där början är mera kortfattad, fragmentarisk, för att allt eftersom gå mera på djupet, bli mera insiktsfull och funderande.

Vår trädgårdsvallfärd gav oss kanske inte syndernas förlåtelse och fullständig avlat, men den gav oss definitivt fördjupade insikter om trädgårdens inneboende väsen och uttrycksmöjligheter. Kanske är därför denna bok en slags personlig predikan över trädgårdens själ. Åtminstone kände vi det som att vi ibland mötte en sådan ande, svävande genom en trädgård...

Norrbyberg, Lappland, i november 2008 & 2025

Mariana Mattsson & Reginald Scholz