Trädgårdsambassadören

Bland alla märkliga och oväntade fynd som vi gjorde under rosinventeringen i lappmarken, så var nog 'Anna-Sofia' den allra häftigaste rosenrariteten! Denna ros lämnades in till Rosuppropet 2006 av den välkände trädgårdsamatören Bo G Önell i Skarvsjöby, Storuman. Fyrtio år tidigare hade han fått ett skott av denna mycket speciella ros, som han vårdat ömt sedan dess men aldrig haft ett sortnamn på. Han upptäckte snabbt att rosen inte går att odla på friland, utan endast kan användas som krukväxt med frostfri vinterförvaring. Om sommaren kan den dock få vara utomhus, även här i zon halv 8. Bo G Önell överlämnar rosen 'Anna-Sofia' till oss och POM Rosen kom ursprungligen från Anna-Sofia Vestman som bodde på gården Nymyrliden nära Skarvsjöby , mitt ute i den lappländska fjällvärlden och inte många stenkast från närmaste fjäll. Men hur rosen hittat vägen dit är en sann gåta. Var det kanske någon besökare som hade med sig rosen som present till Anna-Sofia på en högtidsdag? Va

Hoppsan, tänkte vi när resultaten från rosinventeringen presenterades i boken Rosarvet i nationella genbanken. Den där vanliga enkla pimpinellrosen som vi hämtat rotskott av från grannen, och som vi mest av en tillfällighet lämnade in tillsammans med en massa andra, mer spännande rosor – den visade sig vara en egen sort, med ursprung från Jämtland! Den utmärker sig gentemot ”vanlig” pimpinellros genom glandelhår på blomskaft, blombotten, foderblad och nypon. Och dessvärre genom sin benägenhet att drabbas av rosrost... Svampsjukdomar är annars ovanligt i lappländska rosenträdgårdar, och det var en plåga som vi inte hade i trädgården innan 'Frösö' kom hit, och väldigt gärna hade sluppit. Helst skulle vi nog förpassa den till de sälla rosmarkerna, men vad gör man när rosen visat sig vara en egen sort och fått ett speciellt sortnamn... #rosarvet #rosarvetinorr #rosinventeringen #rosuppropet #pom #landskapsrosor #frösö

Gula rosor med äldre odlingshistoria hörde till undantagen i vår rosinventering här i nordligaste norr, trots att dessa gulrosor i Foetida-gruppen egentligen är härdiga i zon 6-7. Bara ett fåtal fynd av redan kända gamla sorter som 'Harison's Yellow' (kallas även Yellow Rose of Texas) och 'Williams' Double Yellow' registrerades. Men så var det då det där unika undantaget från undantagen - den gula ros som nu officiellt heter 'Allan Carlssons Gula'. Namnet har den fått efter den kände trädgårdskonsulenten som skrev standardverket Trädgård i norr, som länge var den enda bok om odling i Norrland som funnits tillgänglig, som utkom i många upplagor och än idag står i mångas norrländska odlares bokhyllor. Jämfört med 'Harison's Yellow' med sina fyllda bollformade blommor och blombotten med glandelhår, så har 'Allan Carlssons Gula' färre kronblad, blomman är öppnare och mer skålformad eller flat, och knopparna är kala. På 'Williams&

Medan rosinventeringen och Kom-och-Visa-dagarna i Svealand och Götaland formligen översvämmades av 2 sorters rosor, hörde samma 2 rosor till undantagen i Norrlandslänen. I södern visade sig var och varannan ros vara antingen 'Agatha' eller den som hittills felaktigt gått under namnet ”Minette”. Båda är typiska ”mormorsrosor”, mycket älskade, ärvda vidare till nya generationer och därmed spridda överallt. Ja, utom längst i norr då. Vilket är lite dumt, för utifrån de fynd som ändå gjordes här kan vi konstatera att båda två funkar ganska hyfsat även i zon 6-7, och alltså borde planteras på fler ställen även långt upp i norr. Minette som blev 'Belle Cathérine' Få rosor har haft och givits så många fel namn som Minette. Den har kallats ”svearnas ros” med ett inbillat nordiskt ursprung – det var fel. Minette var inte heller rätt. Den har också förts till fel rosgrupp – den är inte en Alba-ros, utan genom DNA-profilen kan den nu föras till Damascena-gruppen. Efter en lååååång

Den fyllda formen av kanelrosen (Rosa majalis) ser lite ut som en rufsig nejlika (fast nejlikros är det etablerade svenska namnet på en helt annan ros, nämligen F.J. Grootendorst i rugosa-gruppen). Kronbladen är fransiga, och doften medelstark och kryddig. Hos vissa former är ett gulgrön litet öga synligt i mitten av blomman. Nypon bildas mycket sällan på den fyllda formen. I övriga karaktärer är den fyllda formen helt lik den vanliga vilda arten, och den är precis lika förnöjsam och lättodlad i tufft klimat. Via rosinventeringarna har flera olika kloner hittats, såväl låg- som högväxande, med mer eller mindre tätt packade kronblad. De går hittills oftast gått under de allmänna beteckningarna 'Plena' eller 'Foecundissima', men POM:s undersökningar har kunnat särskilja flera unika sorter som nu fått egna namn. I handeln har sedan tidigare sorten 'Lövhult' lanserats, som är en av hitterosorna som ingår i plantskolornas satsning på Grönt Kulturarv. Sorten som kall

Kanelrosen kan man hitta vildväxande, ofta längs bäckar och skogsbryn. Men i norr har kanelrosen ofta lyfts in i trädgårdsrummet, kanske för att det var den enda ros som funnits att tillgå i tuffa odlingszoner som fjälltrakternas zon 8.  Blomman kan variera i färgen , från blekt rosa till starkt rosa med en dragning åt violett, blomdoften är medelstark och lätt kryddig. Bladen är matta, långsmala och blågröna. Nyponen små, runda och röda.  I kultur är kanelrosen känd sedan före 1600-talet , och den omnämns av Olof Rudbeck d.ä. Det vetenskapliga namnet är Rosa majalis . Ett tidigare, numera felanvänt, vetenskapligt namn var Rosa cinnamomea , vilket liksom det svenska namnet kanelros kommer sig av de kanelbruna grenarna. Ett annat kännetecken är de parvisa klotaggarna som sitter vid bladfästena. Kanelrosen är extra intressant då den ibland korsat sig med vresros och därigenom frambringat många av de spännande hybrider som vi fann under rosinventeringen här i norr, som t.ex. 'Örträsk